Mer Koppel
Anledningar att läsa: några fantastiskt fyndiga formuleringar, den vidriga chefen och några smarta meningar om skrivande och språk.
Anledningar att fundera på om författaren driver med mig: den löjligt uppenbara tvisten.
På baksidan av boken står det att boken är en klassisk chick lit. Och när jag tänker närmare efter så stämmer det ju faktiskt. Skillnaden är bara att Koppel skalar av allt bjäfs och klarar av att förvandla den tafatta huvudpersonen till en succé på en tredjedel så många sidor som vanligtvis krävs. Allt finns på plats, hon lyckas i karriären medan den elaka väninnans status sjunker och viktigast av allt; hon hittar en ny karl.
Han måste helt enkelt driva med mig! Bra där!
3 inledningar
När jag nu ändå är igång kan jag väl lika gärna fortsätta med en trio från Lyran. Den här gången handlar det om minnesvärda inledningar. Det borde jag väl kunna hitta några.
1. Samtal med vampyren - Anne Rice
"Jag förstår..." sade vampyren tankfullt och gick långsamt bort mot fönstret på andra sidan rummet. Han stod där länge i det bleka ljuset från Divisadero Street och de förbiglimatande strålkastarljusen.
Kanske ingen fantastisk inledning i sig, men nog startade Anne Rice något när hon började skriva om vampyren Lestat. Nu blev vampyren huvudperson istället för att vara den självklara fienden.
2. Hotell New Hampshire - John Irving
Det året då min far köpte björnen, var ingen av oss född - vi var inte ens avlade, varken Frank, den äldste, eller Fanny, den mest högljudda, eller jag, som kom därnäst, eller våra yngre syskon, Lilly och Egg.
En björn i första meningen. Det kan ju bara vara Irving. Här är han som allra bäst, tycker jag. Björnen heter förresten State o' Maine. Om ni hade glömt det?
3. Hundra år av ensamhet - Gabriel Garcia Marquez
Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendia påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.
Det går ju inte att ta miste - det här kommer att bli en dramatisk historia som utspelar sig långt ifrån hemtrakten om man är en läsande medelsvensson. Jag älskade den här boken när jag var femton år och kärleken är lika stark idag.
Det stora vemodet rullar in...
Det var ju ingen vanlig förkylning jag hade fått när jag skrev senast för mer än två månader sedan. Det blev en riktigt jobbig lunginflammation som däckade mig totalt. Och vad kan passa bättre när man är riktigt sjuk än en fantasyserie? Inte mycket om ni frågar mig.
Fem böcker, alla i klar tegelstensklass, som nu är utlästa. Två månaders konstant kvällssällskap är nu borta. Det hade väl varit okey om histoiren hade varit avslutad. Men det är den långt därifrån. Författaren håller fortfarande på med nästa del. Det har han tyvärr gjort sedan 2005. Fatta vemodet! Det känns som att bli dumpad.
Visserligen har HBO gjort serie av den första boken och snart börja på Canal+. Men vad hjälper det mig? Jag vill inte se den. Jag vill ha fortsättningen. Nu! I tv-bilagan beskrevs den som en blandning av Sagan om ringen och Sopranos. Det är faktiskt inte någon speciellt dålig beskrivning. De rena fantasyinslagen är förhållandevis få. Det finns visserligen drakar och jättar och trolldom, men de driver inte alls historien. Istället är det politik, krig och intriger som för handligen framåt, tillsammans med ett riktigt roligt persongalleri, förstås.
Det här är ta mig fan sista gången jag påbörjar en serie som författaren inte har avslutat. Hur ska jag nu kunna somna på kvällarna?