En underlig känsla av ödslighet

Vi har läst ut Harry Potter. Sju böcker, höglästa under flera år. Det känns lite tomt, faktiskt. Vad ska vi nu hitta för saga att läsa högt?

Eftersom det faktiskt kan finnas människor som inte läst den ännu, så tänker jag inte skriva något om handlingen. Men översättningen däremot! Vad i hela fridens namn var det där? Deadline-stress eller? Knöliga meningar blir extra tydliga när man läser högt. Och här fanns det onekligen en del. Någon mening var till och med fullständigt omöjlig att förstå.

Slarvigt av förlaget, tycker jag.

Doftnostalgi och schampooflaskor

The girl least likely to skrev om Jane Helen-schampoo för några dagar sedan. Det väckte en hel ström av nostalgiska minnesbilder hos mig. Märken och dofter som jag inte funderat över på åratal, kom plötsligt tillbaka, with a vengeance... Gång på gång stannar jag upp i mina dagliga göromål och börjar fundera över vilken Date-parfym det egentligen var jag använde. Mina arbetskamrater är inte alls förstående.

Timotei - I reklamen sprang en ung kvinna omkring på gröna ängar iförd vit sommarklänning, med det vitblonda midjelånga håret svepande omkring sig. I verkligheten hällde vi häxblandning i tomma schampooflaskor eftersom de hade en så praktiskt platt form. Det hade antagligen smakat lite bättre om vi hade sköjlt dem ordentligt först. Jag kan fortfarande minnas smaken och lukten av lätt löddrande spritblandningar.

Date - Parfymen för tjejer som troligtvis inte hade varit ute på någon riktig date ännu. Jag minns inte vilken det var som man skulle ha. Allt jag kommer ihåg är att någon utav dem var rätt och någon annan var sååå fel. Tonårsdisko kommer för alltid att vara förknippat med doften av Date för mig.

Ölschampoo - I en bruntransparent avsmalnande trekantig flaska. Det lät så fel, men det luktade så gott. Teorin var väl att det fanns nyttiga B-vitaminer i öl som säkert var bra för håret. Nu börjar jag fundera på om hela konceptet kanske byggde på en felöversättning från tyska. Olja?

Läppglans med smak - Glasflaskorna med roll on-kula och röda blommor kom nog från Hennes & Mauritz, tror jag. Jag valde chokladsmak. Det skulle jag inte ha gjort. Det luktade mysko och smakade vidrigt. Och det tog aldrig slut.

Doften av varma Carmen Curlers! Den ni. Hårda papiljotter som värmdes upp på ett elektriskt ställ med metallstänger. Jag var håröm, så det gjorde ont som fan. Men vad skulle man göra när man inte hade fått någon locktång i julklapp? Carmen Curlers it was! Allt för att få den där snygga utåtböjda luggen, som var ett absolut måste, då i slutet av sjuttiotalet.

Inte en enda bok just här. Sorry. Det blir böcker i nästa inlägg istället. Jag lovar.

Tillbaka till tonåren

Fick en idé till en ungdomsbok igår. En idé som naturligtvis kändes alldeles lysande! Blev så inspirerad att jag var tvungen att låna några ungdomsböcker för att känna lite på stilen och formatet. Det var ju onekligen många år sedan jag läste den här sortens böcker.

Bästa ovän - Helena Netzell

Allra först ett irritationsmoment. I första kapitlet har huvudpersonen en digitalkamera. Under handlingens gång tar hon bilder där det är tydligt att hon inte kan se reultatet och i slutet framkallar hon dessa bilder. Vart tog digitalkameran vägen? Antingen har någon slarvat eller så har jag missat något. Jag vet inte. Men det störde mig genom hela läsningen.

Boken utspelar sig i varje fall under ett sommarlov mellan sexan och sjuan. Huvudpersonen Siri är ensam kvar i stan när hennes vänner åker bort. Kvar är också hennes värsta fiende i klassen; Antonia. En något skakig vänskap uppstår under sommaren. Och visst, det kan jag tro på. Sommarlov i stan skapade en hel del underliga allianser. Jag kan åtminstone bitvis känna igen mig i den fåniga stolhet som man kunde känna när man plötsligt blev accepterad och fick vara med de allra häftigaste i klassen. Hur kort tid det än varade. Jag kan också komma ihåg hur enkelt det var att säga något taskigt om sina vanliga vänner för att man var sur, avundsjuk eller bara på dåligt humör över något.

Jag försöker föreställa mig vad mitt 10-11 åriga jag hade tyckt om den här boken. Jag misstänker att betyget inte ens då hade blivit mer än okey.

Och den lysande idén känns förstås inte alls lika fantastisk idag. Men ändå lite kul. Vem vet, en dag kanske jag skriver en skräckhistoria i biblioteksmijö för tonåringar...