Neej, mitt nyårslöfte gick upp i rök
Nix. Inte rökningen. Det var för övrigt ingen nyårslöfte utan ett spontanbeslut mellan jul och nyår. Istället var det ett av mina litterära löften som sprack som en såpbubbla. Ett elakt 3-dagars migränanfall (tro mig, det känns som ett anfall) fick mig att helt strunta i biblioteket. Böckerna skulle ha varit inlämnade igår. Fan också. Många är det också. Böter är inte vad jag behöver just nu.
Nåja, det hade kunnat vara värre. Jag får helt enkelt spurta iväg till biblioteket när jag kommer hem från jobbet. Naturligtvis räknar jag med att få med mig en hel trave hem som vanligt. Några kanske jag till och med läser... Vem vet?
Jag har också lyckats avsluta min insomningsbok, tror jag. Migrän gör mig seriöst dum i huvudet. Det känns som om hälften av mina hjärnceller har förvandlats till melass. Men jag är ganska säker på att jag faktiskt har läst ut den.
Täcknamn Tortugas - Robert Ludlum
OBS! SPOILER! KANSKE! ELLER INTE? MEN LITE, TROR JAG...
Kanske är Tortugas namnet på en ubåt? Så skulle det kunna vara, men jag är faktiskt inte säker.
Handlingen i korthet. Nazister behöver industridiamanter. Amerikaner behöver ett navigationssystem som fungerar på hög höjd. De beslutar sig för att byta grejer med varandra. I största hemlighet förstås. David Spaulding är mannen som ska hämta hem ritningarna på navigationssystemet. Bytet ska ske hos en rik jude som bor i Argentina. David vet förstås inget om diamanterna. Men diverse människor som försöker hindra honom vet vad som händer. Eftersom detta är en roman är det förstås ingen som talar klarspråk med David. Istället för att säga till honom att "om du gör det här så kommer tyskarna att få tusentals industridiamanter som de behöver för att förfina sina bomber" så kommer de med kryptiska meddelanden som "Tortugas måste stoppas."
David vet inte vad han ska tro så han passar på att bli kär i någon som heter Jean under tiden han funderar på vilka dessa mystiska människor som smyger på honom kan vara.
Då och då blir han misshandlad och nästan sprängd i luften. Aj aj aj vad mycket blåmärken och sår han får.
Men, kan ni tänka er, på slutet ordnar allting upp sig. David lyckas tillsammans med den judiska motståndsrörelsen inte bara få tag i de viktiga ritningarna, han lyckas också döda den svekfulle rike juden, krossa nazisternas lömska planer, rädda Jean och få ett alkoholiserat tekniskt geni att se ljusare på livet. Slutet gott allting gott. Så tror jag att det var. Fast när jag läser det här så börjar jag undra om jag inte har drömt lite...
Nåja, ett alldeles utmärkt sömnpiller var det i varje fall.
Nåja, det hade kunnat vara värre. Jag får helt enkelt spurta iväg till biblioteket när jag kommer hem från jobbet. Naturligtvis räknar jag med att få med mig en hel trave hem som vanligt. Några kanske jag till och med läser... Vem vet?
Jag har också lyckats avsluta min insomningsbok, tror jag. Migrän gör mig seriöst dum i huvudet. Det känns som om hälften av mina hjärnceller har förvandlats till melass. Men jag är ganska säker på att jag faktiskt har läst ut den.
Täcknamn Tortugas - Robert Ludlum
OBS! SPOILER! KANSKE! ELLER INTE? MEN LITE, TROR JAG...
Kanske är Tortugas namnet på en ubåt? Så skulle det kunna vara, men jag är faktiskt inte säker.
Handlingen i korthet. Nazister behöver industridiamanter. Amerikaner behöver ett navigationssystem som fungerar på hög höjd. De beslutar sig för att byta grejer med varandra. I största hemlighet förstås. David Spaulding är mannen som ska hämta hem ritningarna på navigationssystemet. Bytet ska ske hos en rik jude som bor i Argentina. David vet förstås inget om diamanterna. Men diverse människor som försöker hindra honom vet vad som händer. Eftersom detta är en roman är det förstås ingen som talar klarspråk med David. Istället för att säga till honom att "om du gör det här så kommer tyskarna att få tusentals industridiamanter som de behöver för att förfina sina bomber" så kommer de med kryptiska meddelanden som "Tortugas måste stoppas."
David vet inte vad han ska tro så han passar på att bli kär i någon som heter Jean under tiden han funderar på vilka dessa mystiska människor som smyger på honom kan vara.
Då och då blir han misshandlad och nästan sprängd i luften. Aj aj aj vad mycket blåmärken och sår han får.
Men, kan ni tänka er, på slutet ordnar allting upp sig. David lyckas tillsammans med den judiska motståndsrörelsen inte bara få tag i de viktiga ritningarna, han lyckas också döda den svekfulle rike juden, krossa nazisternas lömska planer, rädda Jean och få ett alkoholiserat tekniskt geni att se ljusare på livet. Slutet gott allting gott. Så tror jag att det var. Fast när jag läser det här så börjar jag undra om jag inte har drömt lite...
Nåja, ett alldeles utmärkt sömnpiller var det i varje fall.
För övrigt...
... är Robert Ludlum en dröm i jämförelse med Clancy. Så lättläst. Så stora bokstäver. Så tråkig på det där trevligt sömngivande sättet.
Mmm Ludlum... Som Stillnoct, fast utan biverkningar.
Men varför Tom? Varför?
Vad är det som driver dig att skriva sådana tegelstensklumpar till böcker? Får du betalt per ord? Vill du ge läsarna många bokstäver för pengarna? Lider du av någon sjukdom som jag inte vet namnet på?
Nåja, jag ska väl inte klaga alltför mycket. Du får mig att somna. Det är ju bra för mig, men hur du lyckas behålla andra läsare är en gåta.
Täcknamn Rainbow - Tom Clancy
I natt vaknade jag av mardrömmar. Genomsvettig. Det hade dykt upp fakturor på 50.000 kronor som jag hade glömt bort och nu ville min redovisningsmadam ha reda på när jag hade tänkt betala dem. Deklarationstider igen, alltså. När jag vaknat till ordentligt och lättat konstaterat att de där fakturorna faktiskt inte finns i sinnevärlden kunde jag inte somna om. Det var bara att kliva upp och ta en kopp te. Samtidigt passade jag på att läsa ut min senaste insomningsbok.
SPOILER - SPOILER - SPOILER - SPOILER
700 sidor i sammandrag.
Den goda sidan.
Rainbowgruppen. Ett amerikanskt-europeiskt samarbete för att skydda världen mot terrorism. Placerade i England. Består enbart av superkillar som springer, hoppar, skjuter, och flyger helikoptrar som riktiga ess.
Den onda sidan.
En fullkomligt fantastiskt rik ledare för ett medicinskt forskningsföretag och hans skara av forskare. Miljömullar galore! De har lyckats kombinera ebolaviruset med cancergener och fått fram en enormt smittsam och extremt dödlig sjukdom som de planerar att döda alla människor i världen med. Planen är att på detta sätt kunna rädda jorden. Några tusen amerikaner ska visserligen få ett fungerande vaccin, men resten kommer att stryka med. Svenskarna nämns inte ens! Skandalöst! Vi som dricker så mycket ekologisk mjölk...
Ond som blir god.
Den före detta ryske KGB-agenten Popov. Har massor av kontakter med IRA, rester av Bader-Meinhof och liknande grupper.
Plotten.
Den onda sidan planerar att sprida sitt virus under avslutningen på OS i Australien. För att kunna göra det behöver de ha sin egen säkerhetsexpert på plats. Alltså (och redan här blir logiken en aning haltande) sätter de igång en massa konstiga terrordåd i Europa. Detta gör de med hjälp av ryssen Popov som helt ovetande om miljömupparnas onda planer sätter igång det ena terroristbuset efter det andra genom att aktivera sina gamla terroristbekanta. Själv håvar han bara in pengarna.
Alla terroristdåden stoppas hårt och effektivt av Rainbowgruppen. Men eftersom olika små nästan bortglömda terroristgrupper i Europa stormar bankkontor, kidnappar it-miljonärer, och tar barn som gisslan på spanska nöjesfält så känner man behovet av att öka säkerheten i Australien. Öh... ja. Det var det där med logiken.
Den onda gruppens säkerhetsexpert åker dit med en burk virus. Men samtidigt har OS-ledningen kommit på att det kanske kan vara bra att ha Rainbow-gruppen på plats.
Under tiden har Popov fått reda på gruppens planer. Han har visserligen blivit vaccinerad, men är ändå inte helt med på idén om att ta livet av nästan hela jordens befolkning. Han har ju precis skrapat ihop en massa miljoner - han vill shoppa och leva lyxliv.
Så han avslöjar de onda planerna, varpå Rainbowgruppen helt odramatiskt kan gripa säkerhetschefen när han är på väg in i ventilations-rummet med sin virusburk. Detta alltså efter cirka 670 sidor... Kan vi säga västgötaklimax i kör, kanske?
De onda bränner bevisen och sticker till sin anläggning i Brasiliens djungel. Men naturligtvis är Rainbowgruppen dem tätt i hälarna. I något som antagligen ska vara poetisk rättvisa spränger de anläggningen, tvingar de resterande miljömupparna att klä av sig nakna och lämnar dem försvarslösa mitt i djungeln där de får försöka överleva i harmoni med alla insekter, ormar och jaguarer.
SLUT.
Nåja, jag ska väl inte klaga alltför mycket. Du får mig att somna. Det är ju bra för mig, men hur du lyckas behålla andra läsare är en gåta.
Täcknamn Rainbow - Tom Clancy
I natt vaknade jag av mardrömmar. Genomsvettig. Det hade dykt upp fakturor på 50.000 kronor som jag hade glömt bort och nu ville min redovisningsmadam ha reda på när jag hade tänkt betala dem. Deklarationstider igen, alltså. När jag vaknat till ordentligt och lättat konstaterat att de där fakturorna faktiskt inte finns i sinnevärlden kunde jag inte somna om. Det var bara att kliva upp och ta en kopp te. Samtidigt passade jag på att läsa ut min senaste insomningsbok.
SPOILER - SPOILER - SPOILER - SPOILER
700 sidor i sammandrag.
Den goda sidan.
Rainbowgruppen. Ett amerikanskt-europeiskt samarbete för att skydda världen mot terrorism. Placerade i England. Består enbart av superkillar som springer, hoppar, skjuter, och flyger helikoptrar som riktiga ess.
Den onda sidan.
En fullkomligt fantastiskt rik ledare för ett medicinskt forskningsföretag och hans skara av forskare. Miljömullar galore! De har lyckats kombinera ebolaviruset med cancergener och fått fram en enormt smittsam och extremt dödlig sjukdom som de planerar att döda alla människor i världen med. Planen är att på detta sätt kunna rädda jorden. Några tusen amerikaner ska visserligen få ett fungerande vaccin, men resten kommer att stryka med. Svenskarna nämns inte ens! Skandalöst! Vi som dricker så mycket ekologisk mjölk...
Ond som blir god.
Den före detta ryske KGB-agenten Popov. Har massor av kontakter med IRA, rester av Bader-Meinhof och liknande grupper.
Plotten.
Den onda sidan planerar att sprida sitt virus under avslutningen på OS i Australien. För att kunna göra det behöver de ha sin egen säkerhetsexpert på plats. Alltså (och redan här blir logiken en aning haltande) sätter de igång en massa konstiga terrordåd i Europa. Detta gör de med hjälp av ryssen Popov som helt ovetande om miljömupparnas onda planer sätter igång det ena terroristbuset efter det andra genom att aktivera sina gamla terroristbekanta. Själv håvar han bara in pengarna.
Alla terroristdåden stoppas hårt och effektivt av Rainbowgruppen. Men eftersom olika små nästan bortglömda terroristgrupper i Europa stormar bankkontor, kidnappar it-miljonärer, och tar barn som gisslan på spanska nöjesfält så känner man behovet av att öka säkerheten i Australien. Öh... ja. Det var det där med logiken.
Den onda gruppens säkerhetsexpert åker dit med en burk virus. Men samtidigt har OS-ledningen kommit på att det kanske kan vara bra att ha Rainbow-gruppen på plats.
Under tiden har Popov fått reda på gruppens planer. Han har visserligen blivit vaccinerad, men är ändå inte helt med på idén om att ta livet av nästan hela jordens befolkning. Han har ju precis skrapat ihop en massa miljoner - han vill shoppa och leva lyxliv.
Så han avslöjar de onda planerna, varpå Rainbowgruppen helt odramatiskt kan gripa säkerhetschefen när han är på väg in i ventilations-rummet med sin virusburk. Detta alltså efter cirka 670 sidor... Kan vi säga västgötaklimax i kör, kanske?
De onda bränner bevisen och sticker till sin anläggning i Brasiliens djungel. Men naturligtvis är Rainbowgruppen dem tätt i hälarna. I något som antagligen ska vara poetisk rättvisa spränger de anläggningen, tvingar de resterande miljömupparna att klä av sig nakna och lämnar dem försvarslösa mitt i djungeln där de får försöka överleva i harmoni med alla insekter, ormar och jaguarer.
SLUT.
På förekommen anledning
Eftersom det tycks finnas ett enormt intresse för min insomningslitteratur (Nåja, bokidioten frågade. Hon är antagligen inte enormt intresserad - men man måste ju få fantisera lite. Det skulle ju kunna vara sant. Rent teoretiskt. Det skulle kunna finnas horder av insomningslitteraturtörstande läsare där ute. Ah jag kan riktigt se dem framför mig. Horderna. Fast varför har de facklor och högafflar...? Bort! Bort med den fantasin.) så tänkte jag berätta att Tom Clancy forfarande min kompis på detta område.
Jag tror att jag läser en bok som heter Operation Rainbow. Något med Rainbow är det i alla fall. Jag har läst drygt tre fjärdedelar. Tror jag. Det finns en snubbe som heter Ding i boken. Det tycker jag är lite roligt. Men det är väl också det enda som är kul. Sedan finns det en konspiration av vetenskapsmän och miljömuppar som planerar att döda nästan hela jordens befolkning med hjälp av ett virus. En del av mig hoppas att de lyckas. Men det kan bero på att jag har slutat röka och är en aning negativt inställd till allt och alla just nu. Jag misstänker att Rainbowgruppen kommer att fixa det hela.
Fast just för ögonblicket är mitt behov av insomningsböcker ganska litet. Vi har satt igång med högläsningen igen. I stort sett varje kväll läser vi några kapitel ur Pullmans Mörka materie-serie. Nu är vi inne på Bärnstenskikaren, alltså den sista delen. Det är trevligt, men jag tycker inte riktigt att den lever upp till förväntningarna. Översättningen känns lite knölig. Texten är full av ord som upprepas flera gånger i meningarna. Kanske är det ett stilgrepp, men det känns väldigt obekvämt när man läser högt.
Jag ska försöka hitta exempel när jag väl skriver lite mer om dem, senare.
Jag tror att jag läser en bok som heter Operation Rainbow. Något med Rainbow är det i alla fall. Jag har läst drygt tre fjärdedelar. Tror jag. Det finns en snubbe som heter Ding i boken. Det tycker jag är lite roligt. Men det är väl också det enda som är kul. Sedan finns det en konspiration av vetenskapsmän och miljömuppar som planerar att döda nästan hela jordens befolkning med hjälp av ett virus. En del av mig hoppas att de lyckas. Men det kan bero på att jag har slutat röka och är en aning negativt inställd till allt och alla just nu. Jag misstänker att Rainbowgruppen kommer att fixa det hela.
Fast just för ögonblicket är mitt behov av insomningsböcker ganska litet. Vi har satt igång med högläsningen igen. I stort sett varje kväll läser vi några kapitel ur Pullmans Mörka materie-serie. Nu är vi inne på Bärnstenskikaren, alltså den sista delen. Det är trevligt, men jag tycker inte riktigt att den lever upp till förväntningarna. Översättningen känns lite knölig. Texten är full av ord som upprepas flera gånger i meningarna. Kanske är det ett stilgrepp, men det känns väldigt obekvämt när man läser högt.
Jag ska försöka hitta exempel när jag väl skriver lite mer om dem, senare.
Plötsligt händer det...
Jag hade nästan gett upp hoppet. Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Men, till slut var den här. Äntligen. Jag har faktiskt gjort det. Jag har läst ut den!
Röd storm - Tom Clancy
Det tog 4 månader! Jag vet. Jag låter sinnesjuk. Jag hävdar att jag läser fort och samtidigt erkänner jag att det har tagit mig fyra månader att läsa en bok. För nytillkomna läsare så kommer en miniförklaring. Jag har insomningssvårigheter. Periodvis ganska jobbiga sådana. Eftersom jag inte vill ta sömntabletter så tar jag hjälp av litteraturen istället. Men som sömnmedel duger inte vad som helst. Förut har jag alltid hävdat att brittisk science fiction på originalspråk är det bästa, tätt följt av fantasy. Men Tom Clancy har visat sig vara överlägsen. För det mesta har jag somnat innan jag ens lyckats leta upp vilken sida jag somnade på natten före.
Men nu är de 700-någonting sidorna slut.
SPOILER - SPOILER - SPOILER
Jag kan inte föreställa mig att någon som läser min blogg skulle vilja läsa den här boken. Men om någon har blivit sugen på att läsa Clancy så sluta läsa här. För nu tänker jag avslöja hela handlingen. Seså, byt blogg, nu.
Ett attentat mot en av Sovjetunionens största olje- och gasanläggningar hotar att ställa Sovjet utan olja inom en snar framtid. (Med tanke på att det handlar om Sovjetunionen så fattar ju varje tänkande läsare att den här boken inte bara är trist - den är dessutom gammal och helt inaktuell.)
För att skaffa sig olja måste de anfalla några arabstater och ta deras olja. Men för att dölja detta iscensätter man ett attentat mot Kreml och skyller det på Tyskland. Därefter startar de ett krig mot Tyskland. Och därmed ett flertal Natoländer. (Personligen fattar jag inte det smarta med den planen, men det kan bero på att jag blir medvetslös av tristess med effektiv regelbundenhet.)
Sovjet anfaller Island och tar över den amerikanska basen där. De skickar strikdsvagnar in i Tyskland. Och sedan följer ungefär 500 sidor av rapporter om vad som händer på de olika ubåtarna, kryssningsfartygen och baserna runt om i Europa.
Planen verkar för övrigt inte ha varit så smart. För ryssarna får aldrig någon olja. De bara krigar i Europa tills läget är så dåligt att några i politbyrån vill ta till taktiska kärnvapen. Då gör chefen för KGB, jordbruksministern och några andra en statskupp. Sedan förhandlar de fram en fred med Nato och sedan är boken slut.
Fullständigt genial bok. Som sömnmedel alltså. Som litteratur var den en katastrof. Men man kan ju inte få allt.
Min nattsömn då? Jo då, den är säkrad. Jag hittade ytterligare en bok av Tom i bokhyllan. Operation Rainbow. Den kommer troligen att klubba mig medvetslös ända fram till våren.
Röd storm - Tom Clancy
Det tog 4 månader! Jag vet. Jag låter sinnesjuk. Jag hävdar att jag läser fort och samtidigt erkänner jag att det har tagit mig fyra månader att läsa en bok. För nytillkomna läsare så kommer en miniförklaring. Jag har insomningssvårigheter. Periodvis ganska jobbiga sådana. Eftersom jag inte vill ta sömntabletter så tar jag hjälp av litteraturen istället. Men som sömnmedel duger inte vad som helst. Förut har jag alltid hävdat att brittisk science fiction på originalspråk är det bästa, tätt följt av fantasy. Men Tom Clancy har visat sig vara överlägsen. För det mesta har jag somnat innan jag ens lyckats leta upp vilken sida jag somnade på natten före.
Men nu är de 700-någonting sidorna slut.
SPOILER - SPOILER - SPOILER
Jag kan inte föreställa mig att någon som läser min blogg skulle vilja läsa den här boken. Men om någon har blivit sugen på att läsa Clancy så sluta läsa här. För nu tänker jag avslöja hela handlingen. Seså, byt blogg, nu.
Ett attentat mot en av Sovjetunionens största olje- och gasanläggningar hotar att ställa Sovjet utan olja inom en snar framtid. (Med tanke på att det handlar om Sovjetunionen så fattar ju varje tänkande läsare att den här boken inte bara är trist - den är dessutom gammal och helt inaktuell.)
För att skaffa sig olja måste de anfalla några arabstater och ta deras olja. Men för att dölja detta iscensätter man ett attentat mot Kreml och skyller det på Tyskland. Därefter startar de ett krig mot Tyskland. Och därmed ett flertal Natoländer. (Personligen fattar jag inte det smarta med den planen, men det kan bero på att jag blir medvetslös av tristess med effektiv regelbundenhet.)
Sovjet anfaller Island och tar över den amerikanska basen där. De skickar strikdsvagnar in i Tyskland. Och sedan följer ungefär 500 sidor av rapporter om vad som händer på de olika ubåtarna, kryssningsfartygen och baserna runt om i Europa.
Planen verkar för övrigt inte ha varit så smart. För ryssarna får aldrig någon olja. De bara krigar i Europa tills läget är så dåligt att några i politbyrån vill ta till taktiska kärnvapen. Då gör chefen för KGB, jordbruksministern och några andra en statskupp. Sedan förhandlar de fram en fred med Nato och sedan är boken slut.
Fullständigt genial bok. Som sömnmedel alltså. Som litteratur var den en katastrof. Men man kan ju inte få allt.
Min nattsömn då? Jo då, den är säkrad. Jag hittade ytterligare en bok av Tom i bokhyllan. Operation Rainbow. Den kommer troligen att klubba mig medvetslös ända fram till våren.
Mina cirklar är rubbade
Klockan nio på måndagar sätter jag mig vid datorn och klickar mig fram till Malin. Då brukar det finnas en bokfemma där. Men nu gör det inte det!
Jag är alldes vilse. Vad är det då meningen att jag ska ta mig till i väntan på Dexter? Va? Ska jag behöva tänka själv? Det är ju jobbigt.
För den som följer den spännande följetongen om mitt läsande av Tom Clancy (vilket bör vara cirka en person) så kan jag berätta att jag nu har kommit till sidan 600-någonting. Min hjärna är nu så totalt programmerad att det för det mesta räcker med att jag slår upp boken för att jag ska somna.
Jag har dessutom försäkrat mig om att vi har ytterligare en Clancy-bok i bokhyllan. Och han har skrivit fler. Jag kommer antagligen aldrig behöva ta sömnmedel i hela mitt liv.
Det är kanske inte bara mina cirklar som är rubbade.
Jag är alldes vilse. Vad är det då meningen att jag ska ta mig till i väntan på Dexter? Va? Ska jag behöva tänka själv? Det är ju jobbigt.
För den som följer den spännande följetongen om mitt läsande av Tom Clancy (vilket bör vara cirka en person) så kan jag berätta att jag nu har kommit till sidan 600-någonting. Min hjärna är nu så totalt programmerad att det för det mesta räcker med att jag slår upp boken för att jag ska somna.
Jag har dessutom försäkrat mig om att vi har ytterligare en Clancy-bok i bokhyllan. Och han har skrivit fler. Jag kommer antagligen aldrig behöva ta sömnmedel i hela mitt liv.
Det är kanske inte bara mina cirklar som är rubbade.
För övrigt...
håller jag fortfarande på med Röd storm av Tom Clancy. Eftersom jag somnar på den var och varannan natt har den nu förvandlats till ett lösbladssystem.
Det är nästan ännu bättre. Nu händer det att jag somnar redan innan jag har hunnit sortera in sidorna på rätt plats.
Bästa sömnmedlet någonsin.
Det är nästan ännu bättre. Nu händer det att jag somnar redan innan jag har hunnit sortera in sidorna på rätt plats.
Bästa sömnmedlet någonsin.
Hujeda mig
Jag "bläddrade" lite bakåt i bloggen och insåg att jag började läsa Röd storm den 3 augusti. Jag har alltså haft den som insomningsbok i över en månad! Tom Clancy är uppenbarligen The King of tristess!
Det är inte ett klagomål. Jag är jättenöjd. Jag tror att jag är på sidan 320 eller något sådant. Sidan 301 har trillat ur. Den har jag numera som riktmärke. Att hålla isär kapitlen är nästan omöjligt. På i stort sett varje sida är det någon som slänger i hydrofonbojar eller skickar iväg torpeder. Det finns en enda person som jag vet vem det är. Han heter Edwards och befinner sig på Island. Sedan finns det säkert ett 30-tal personer till - men dem kan jag inte hålla reda på.
Med den här takten kommer boken att räcka ändå in i oktober. Om jag nu bara kunde hitta någon sorts bok som hjälpte mot huvudvärk också så skulle mitt medicinbehov i stort sett vara utplånat.
Det är inte ett klagomål. Jag är jättenöjd. Jag tror att jag är på sidan 320 eller något sådant. Sidan 301 har trillat ur. Den har jag numera som riktmärke. Att hålla isär kapitlen är nästan omöjligt. På i stort sett varje sida är det någon som slänger i hydrofonbojar eller skickar iväg torpeder. Det finns en enda person som jag vet vem det är. Han heter Edwards och befinner sig på Island. Sedan finns det säkert ett 30-tal personer till - men dem kan jag inte hålla reda på.
Med den här takten kommer boken att räcka ändå in i oktober. Om jag nu bara kunde hitta någon sorts bok som hjälpte mot huvudvärk också så skulle mitt medicinbehov i stort sett vara utplånat.