Dags för litterära nyårslöften
Gott Nytt År!
Jag orkar inte göra någon sammanställning av året som gott. En snabb titt gör det uppenbart att jag har läst alldeles för mycket skräp. Så för att vidga mina vyer en aning kommer här några litterära löften inför det nya året.
1. Jag ska läsa 5 nobelpristagare. (Kanske jag till och med försöker med Jelinek igen om jag hittar en bok med bättre typografi)
2. Jag ska läsa 10 böcker skrivna på andra språk än svenska eller engelska (i översättning för Guds skull. Annars är jag hänvisad till Pixi-böcker på franska och spanska)
3. Jag ska läsa 5 nutida nordiska författare som inte skriver deckare (Jag är helt borta på området nordisk nutidslitteratur.)
4. Jag ska inte bli försenad med mina biblioteksböcker!!!
Så! Med en önskan om att ni alla ska få en härlig kväll, ska jag nu själv gå och ställa mig i kö på Systembolaget. Grattis till mig!
Lustmord på mitt läsintresse
Lustmördarna - Björn Ranelid
I händerna på någon annan författare så skulle den här boken kunnat passa mig utmärkt. Familjetragedier, svarta hemligheter, mord, incest och alkohol.
Men Björn Ranelids språk passar absolut inte mig. Någon recensent skrev att språket var den verkliga huvudpersonen i Ranelids roman. Tja, om så är fallet så förstår jag varför boken inte fungerar för mig. Jag stör mig oavbrutet på just det..
Det som kanske ska föreställa innterligt, uppfattar jag bara som distanserat och tillgjort. För mig saknar det nerv och närvaro. Istället blir det bara meningar staplade på varandra. Meningarna är omväxlande naiva och högtravande på ett sätt som gör att jag aldrig någonsin sjunker in i boken. Jag betraktar hela tiden historien utifrån. Konstant medveten om att jag läser.
Dessutom finns det ett drag av föreläsningar i boken som jag också stör mig på. Det känns som om Ranelid vill presentera lite världshistoria för sina outbildade läsare samtidigt som han berättar historien om Albert. Det behöver jag inte. Jag har redan läst mer intressanta saker om Chicago, Rosemary Kennedy och sydafrikas gruvor än de axplock jag serveras här. Jag blir bara störd i läsningen. Igen.
Nej, det här var verkligen inte min tekopp. Jag överlåter med varm hand Ranelids övriga produktion till andra läsare. För sådana har han ju uppenbarligen en hel del. Jag har svårt att föreställa mig vilka de är, bara.
Förresten
Någon gång skulle det vara roligt att läsa en roman som är som en söndagsmatiné. Fart och äventyr, läskiga skurkar och exotiska miljöer. Men det stupar på att författarna aldrig har någon humor.
Det är ju inte kvalitetslitteratur! Så varför kan ingen ta ut svängarna lite? Kan jag inte slippa den där omdelbara attraktionen mellan den välbyggde väderbitne hjälten och världens främsta expert på ditten eller datten?
Kan jag inte få en halvfläskig professor med flint och glasögon? Eller en kvnnlig doktorand med problemhy och fotsvett? Nej, troligen inte. Men medge att det skulle liva upp genren en aning.
Jag skulle uppskatta att bli överraskad någon gång när jag läser skräp.
Julstädning och terrorister
Efterskalv - Arne Dahl
Som någon så riktigt påpekade, beskyllde jag ju tidigare Åke Edwardsson för att ha skrivit den här boken. Det var ju inte bara fel, utan extra pinsamt eftersom jag klagade på att uppläsaren läste fel och berättade hur mycket det störde mig.
Det var inte utan att jag rodnade en aning där...
Jag har ingen tidigare relation till A-gruppen som den här boken handlar om. Det kanske jag borde haft. Då kanske jag had blivit mer intresserad. Men det spelar faktiskt ingen roll. Deckare passar utmärkt att städa till. Lite tillkrånglad intrig, lite sidospår, några människor som man inte bryr sig speciellt mycket om - tillsammans bäddar det för en lagom uppslukande lyssning som inte hindrar mig från att samtidigt putsa fönster eller dammsuga.
Jag har verkligen inte någon intressant att skriva om boken. Men jag skulle inte rekommendera den till någon. Världen är full av fantastiska böcker. Läs någon av dem instället!
Njaa, äsch...
Country Noir. Det är tydligen vad Woodrell själv kallar sina böcker. Och det är ganska välfunnet faktiskt. Men den här boken var inte alls lika bra som den förra.
Fel sida järnvägen - Daniel Woodrell
Ozarkbergen, Missouri - smaka på det. Ozarkbergen... visst formligen osar det white trash om namnet? Det är precis vad det handlar om. Människor som är födda på jel sida järnvägen.
Det finns saker jag gillar med den här boken. Men redan här börjar den sexiga mamman kännas lite som en stereotyp.
Syskonen Jamalee och Jason har en plan för att komma bort. från Ozarkbergen. Eller Jamalee har det i varje fall. De bryter sig in i rika människors hus och övar på att röra sig i finare miljöer. Under ett sådant inbrott träffar de Sammy som precis som de har brutit sig in. De slår sig ihop och tillsammans planerar de för ett bättre liv.
Nåja, Jamalee gör det. Sammy är upptagen av syskonens mamma och vackre Jason är mest förvirrad över alla de erbjudanden som han får av stadens äldre kvinnor.
Det sköna och samtidigt tragiska med boken är de här människornas totala tafatthet. De må ha planer, men de har verkligen ngen aning om hur de ska genomföra dem. Allt de gör blir fel. Problemet är att jag saknar den riktiga svärtan. Det händer fruktansvärda saker i den här lilla korta boken - men ändå bränner det inte till som det borde göra.
Nåja, jag kommer att fortsätta att hålla ögonen öppna efter Wodrells böcker. Trailer parks och människor som hankar sig fram utan hot om svält men samtidigt utan hopp om en bättre framtid, behåller sitt järngrepp om mina läsvanor.
Önskelista
Och det där med fred på jorden och stopp för miljöförstörelsen glömmer vi av den här gången. Det är ju inte en fröken-Sverige tävling vi talar om nu. Vi talar om mig nu! Jag. Jag. Jag. Är det någon gång man kan få vara lite självisk så är det väl när man skriver en önskelista? Alltså önskar jag mig följande:
En hobby - ibland önskar jag att jag var riktigt intresserad av någonting. Exakt vad har mindre betydelse. Det skulle kunna vara biodling, latin, bakning eller chiffer. Whatever. Det är det uppslukande intresset jag saknar. Jag är lite intresserad av massor av saker, men inget fångar mig helt. Jag har helt enkelt grunda kunskaper på en myriad områden, men saknar djupare förståelse för allt. Det är visserligen grymt när man spelar TP eller gör högskoleprov, men är ganska oanvändbart annars.
En talang - precis samma dilemma här. Jag har varit ganska duktig på flera saker, men inte riktigt bra på något. Och tro inte att beror på att jag inte har försökt. Jag kommer en bit, men sedan blir det tvärstopp. Jag är en medelmåtta. Jag blir aldrig mer än habil. Som ryttare, designer, skribent, kock, medmänniska? jag kan fortsätta...
Normala naglar - En futtig önskan. Verkligen. Men om ni hade jobbat på min arbetsplats så skulle ni förstå. Mina arbetskamrater är enormt piffiga. Här är snygga, välskötta, välformade naglar legio. Specialmålade lösnaglar är vanligt förekommande. Främst hos tjejerna. Här sitter jag. Mina händer ser ut som min pappas, fast något mindre. Jag har skomakartummar, mina tumnaglar är nästan 3 centimeter breda OCH de växer UPPÅT. Jajamensan. Det gör de flesta av mina andra naglar också. Inte en enda välver sig som normala människors naglar, men en växer nästan rakt. Jag försöker att glädjas åt den. Men det går så där...
En hund - jag gillar djur. Men med en allergisk make är det uteslutet. Ibland måste man helt enkelt välja. Och än så länge leder maken på poäng. Istället tvångsklappar jag alla djur jag träffar.
En öppen spis - När jag nu ändå önskar mig omöjliga saker. Jag misstänker att det inte fungerar att sätta in en öppen spis i undervåningen på ett trevånings hyreshus. Men jag älskar verkligen doften av brinnande ved. Tyvärr tror jag inte att mina grannar skulle vara lika entusiastiska.
En personlig shoppare - ytterligare en av mina brister. Jag tycker att det är förtvivlat tråkigt att gå i affärer En personlig shoppare som förser mig med kläder och inredningsdetaljer vore perfekt. Bokhandeln är ett undantag, de inköpen kan jag ta hand om själv.
Ett vitrinskåp med havsutsikt - Uttrycket kommer från Kristina Lugn. När jag inte har något annat att fundera på så gillar jag att föreställa mig hur ett sådant skulle se ut och fungera.
Så. Vi får väl se vad tomten kommer med. Mina förhoppningar om att få något från den här önskelistan är dock ganska små.
För balansens skull
Jag har aldrig läst Björn Ranelid. Nu är det ta mig fan dags! För att slippa nesan av att plocka till mig en bok med en vacker eller poetiskt titel så tog jag självklart Lustmördarna.
Jag ser fram emot (nåja) denna läsning med ett slags skräckblandad förtjusning.
Jag menar, hur dåligt kan det vara...? Snart kommer jag att veta. Fast först ska jag läsa en bok av Woodrell. Den har jag faktiskt ganska stora förhoppningar om. En annan av hans böcker fick ju en placering på senaste bokfemme-listan.
Jag snyltar boktips
Never let me go - Kazuo Ishiguro
När jag googlade för att hitta stavningen av författarnamnet så stötte jag på en riktigt underlig recension. Det var en recensent från P1 Kulturnytt som verkligen inte gillade den. Hon tyckte att det var under hans värdighet att använda sin förmåga till att berätta den här historien.
Hur skulle en historia kunna vara under någons värdighet? Jag förstår verkligen inte vad hon menar. Så länge en författare har ett ärligt uppsåt så kan väl en historia inte vara ovärdig. Visst kan man misslyckas på det mest monumentala vis - men ovärdigt?
Om Ishiguro hade skrivit en spekulativ porrig våldsam deckare för att tillfredsställa marknadens behov av en ny Thomas Harris, så hade jag förstått vad hon menade.
Om jag förstod det hela rätt så bottnade hennes ilska i att intrigen inte håller. "Boken skall utspela sig i samtiden, men samtidigt är samhället oerhört förändrat utan att det förklaras hur det har gått till. Varför undrar jag, varför har han skrivit den här boken?"
Själv undrar jag varför hon behöver en förklaring? Det behövde inte jag. Jag hade inga som helst problem med att acceptera att i just den här boken hade samhället utvecklats på det här viset. Kanske kände hon sig lurad? Själv hade jag inga förväntningar och kunde istället njuta av att sakta låta historien rullas upp inför mina ögon.
Så mycket faktiskt att boken fick en plats på årsbästa-listan. Inte illa!
Årets bästa bok-femma
En ros åt miss Emily - William Faulkner
Sydstatsnoveller. Underliga människor med underliga känslor i berättelser som har stannat kvar i tankarna.
Gryningen kommer aldrig åter - Daniel Woodrell
Smutsig och nattsvart. I like.
Flyga drake - Khaled Hosseini
För en gång skull levde boken upp till lovorden jag hade hört innan. Att jag skulle gilla något rörande är lite otippat, men välkommet.
Onåd - J. M. Coetzee
Svart, våldsamt och bra. Det räcker väl som sammanfattning.
Never let me go - Kazuo Ishiguro
Läste jag igår. Mer tyckande kommer lite senare.
Kort och koncist. Jag har ju redan skrivit om de här böckerna förut. Så att göra det igen känns inte så inspirerande.
Vilse bland hyllorna
Det var ljust, fräscht och luftigt. Dessutom har de bättre öppettider än mitt gamla bibliotek. Men var jag nöjd? Nej. Istället gick jag omkring där och gnällde invärtes.
"Men, hur i helvete har de sorterat här? Och vart har alla fackböcker tagit vägen? Meh hur många konstböcker tror de att jag vill läsa egentligen - det finns faktist andra fakta. Va? Finns faktaböckerna både på barnavdelningen, vuxenavdelningen och på övre våningsplanet? Men skylta med det då era rövhattar! Någon liten skylt någonstans hade varit trevligt. För guds skull. Om skyltarna inte har kommit så kan väl någon skriva ett par notisar i alla fall. Jag hittar ju inte något. Och vad lite böcker det finns inne. Och vilka tråkiga böcker de skyltar med. Tror de att någon vill låna Singel i Sumpan? Tja, om någon nu vill det så borde de hindras. Aahhgg, vems idé var det att ställa stolar här? Lagom för normalvuxna personer att slå smalbenen i...."
Tack och lov så har jag ju lite hyfs. Så allt jag sa var "Vad fint ni har fått. Det här kommer säkert att bli jättebra."
Jag är lite tvångsmässig när det gäller mitt bibliotek. Jag vill inte ha några förändringar. Bara nya böcker. Att jag tidigare brukade gnälla över att mitt gamla bibliotek var för litet och hade kassa öppettider var nu helt glömt.
Jag kommer säkert att gilla det här också. Så småningom. När jag vant mig. Så där lagom till 2009. Biblioteksreaktionär? Javisst.
Saker som stör
Som sällskap i den dagliga tristessen med disk och tvättande har jag just nu Åke Edwarssons Efterskalv i hörlurarna. Jag har verkligen inte speciellt höga krav på de böcker jag lyssnar på. Deckare är nog ungefär vad jag klarar av att koncentrera mig på samtidigt som jag hänger tvätt och plockar in tallrikar i skåpen.
Men uppläsaren får faktiskt inte läsa fel.
I boken finns ett telefonsamtal på engelska där en förmodad grupp tar på sig ansvaret för att ha sprängt en bomb på en tunelbanevagn.
Detta samtal pratas det sedan en hel del om. Språkkännare uttalar sig om den amerkanskklingande men helt korrekta engelskan som verkar komma mer från tv-tittande och film än från aktivt talande. Och visst finns det spår av att uppringaren ursprungligen kommer från ett arabland men har bott länge i Stockholm.
Iiiiiihhhhh! Det fungerar ju i bokform. Men inte som ljudbok! Uppläsaren talar riktigt krattig engelska och säger två gånger woman istället för women i ett stycke som handlar om de skamlösa svenska kvinnorna. Det finns verkligen inte ett uns av amerikanska lärt från tv:n i uppläsningen. Ingen skulle kunna lyssna på det där och tro att telefonören skulle vara av arabiskt ursprung. Mer svenne än så kan man knappast låta.
Det är en petitess! Jag vet. Men jag är nu inne på sjätte eler sjunde cdn och har fortfarande inte lyckats släppa det. Jag kommer att reta mig på det tills boken är slut.
Lurad av blurbarna...
Blurb, alltså. Jobbigt.
Nu, till boken. Befann mig på stationen i Hallsberg igår. Orkade inte plocka upp min medhavda bok ur väskan. Ville inte lyssna på ljudboken jag hade med mig. Stationskiosken lockade med en stor Månpocketskylt. Tillbringade 15 minuter med att studera varje bok i deras faktiskt riktigt imponerande samling. För att vara en stationskiosk, alltså. Och ja, jag hade drygt en timme att fördriva på stationen i väntan på tåget.
Till slut bestämde jag mig. En tunn liten bok av en svensk författare som jag aldrig hört talas om.
Utanmyr - Sofia Nordin
Enligt blurben (oj, vad svårt det här är för mig!) på framsidan så skulle det här vara "Kusligt nära Knutbykänsla". Enligt baksidan var det "... en av de mer poetiska spänningsromanerna som givits ut de senaste åren."
Nej, det var det inte! Upplägget var visserligen helt okey. Johanna träffar Susanna på en fest och blir direkt attraherad och fascinerad av henne. Några dagar senare bestämmer hon sig för att följa med Susanna upp till kollektivet Utmyren i norra Sverige. Där träffar hon Johannes, Vidar, Lasse, Felicia och Liv som lever i ett slags konstnärligt självhushåll där havregrynsgröt verkar vara den viktigaste näringskällan. Fine - så långt.
Problemet uppstår när mysteriet ska introduceras. Vem är Sara vars namn står inristat på en planka i sängen? Och varför blir alla så konstiga när Johanna frågar? Det undrar huvudpersonen. Jag undrar vem Lasse är. Och vem Felicia är. Och Liv. Personerna blir aldrig verkliga. Med en så liten grupp behöver jag verkligen få reda på mer än att Lasse broderar för att känna att han finns. Och om Felicia har en eller två repliker i boken så ger det mig ändå ingen bild av henne. Vidar spelar cello och är tydligen den som har ett svart moln hängande över sig. Detta visas genom hans mystiska tystnad och hans sätt att plötsligt rusa ut från frukostbordet för att sätta sig och spela cello utomhus på det mest vildsinta sätt.
Kanske är det otydligheten som är det poetiska? Jag vet inte. Men eftersom personerna aldrig blir levande för mig så blir det också svårt att bli riktigt intresserad. Det är för enkelt att lista ut vad det är som har hänt. Ledtrådarna är för tydliga mitt bland de skissartade personporträtten.
Det var inte spännande alls. Dessutom var det en felsatsning. Boken räckte inte på långa vägar hem till Göteborg. Sista timmen var jag ändå tvungen att lyssna på ljudbok.
Årets sämsta bok-femma
Baudolino - Umberto Eco
Den här boken var den av de få som jag inte läste ut. Det är med skammens rodnad på kinderna som jag erkänner det - men den var så tråkig att jag bara inte orkade med den.
Sanna historier om pirater - Lucy Lehtbridge
Ha ha . Det ondskefulla skägget... Det här var så dåligt att det bitvis var skrattretande.
Winterland - Åke Edwardsson
Deckarnoveller är svårt! Men det här var så dåligt att jag gnisslade tänder när jag läste det. Fast jag ska inte skylla allt på Åke. Att jag aldrig läst något om Winter förut, kan ha spelat roll. Kanske kan boken vara lite mer givande för den som faktiskt har en relation med figurerna.
The secret of Crickley Hall - James Herbert
Och spökhistorier är inte heller så enkelt att skriva. Vilket bevisades här. Muppiga människor som beter sig fullkomligt ologiskt i en alldeles för lång bok.
Livet i ett nötskal - India Knight
Fånig chic-lit. Är det inte meningen att man ska ha positiva känslor för huvudpersonen i en chic-litbok? Det hade i varje fall inte jag för den här idioten. Jag tyckte att det gick mycket bättre för henne än vad hon förtjänade.
Nästa år ska jag försöka undvika den här typen av bottennapp, faktiskt. Det borde förlagen också göra. För de där böckerna var faktiskt slöseri med träd.
Plötsligt händer det...
Röd storm - Tom Clancy
Det tog 4 månader! Jag vet. Jag låter sinnesjuk. Jag hävdar att jag läser fort och samtidigt erkänner jag att det har tagit mig fyra månader att läsa en bok. För nytillkomna läsare så kommer en miniförklaring. Jag har insomningssvårigheter. Periodvis ganska jobbiga sådana. Eftersom jag inte vill ta sömntabletter så tar jag hjälp av litteraturen istället. Men som sömnmedel duger inte vad som helst. Förut har jag alltid hävdat att brittisk science fiction på originalspråk är det bästa, tätt följt av fantasy. Men Tom Clancy har visat sig vara överlägsen. För det mesta har jag somnat innan jag ens lyckats leta upp vilken sida jag somnade på natten före.
Men nu är de 700-någonting sidorna slut.
SPOILER - SPOILER - SPOILER
Jag kan inte föreställa mig att någon som läser min blogg skulle vilja läsa den här boken. Men om någon har blivit sugen på att läsa Clancy så sluta läsa här. För nu tänker jag avslöja hela handlingen. Seså, byt blogg, nu.
Ett attentat mot en av Sovjetunionens största olje- och gasanläggningar hotar att ställa Sovjet utan olja inom en snar framtid. (Med tanke på att det handlar om Sovjetunionen så fattar ju varje tänkande läsare att den här boken inte bara är trist - den är dessutom gammal och helt inaktuell.)
För att skaffa sig olja måste de anfalla några arabstater och ta deras olja. Men för att dölja detta iscensätter man ett attentat mot Kreml och skyller det på Tyskland. Därefter startar de ett krig mot Tyskland. Och därmed ett flertal Natoländer. (Personligen fattar jag inte det smarta med den planen, men det kan bero på att jag blir medvetslös av tristess med effektiv regelbundenhet.)
Sovjet anfaller Island och tar över den amerikanska basen där. De skickar strikdsvagnar in i Tyskland. Och sedan följer ungefär 500 sidor av rapporter om vad som händer på de olika ubåtarna, kryssningsfartygen och baserna runt om i Europa.
Planen verkar för övrigt inte ha varit så smart. För ryssarna får aldrig någon olja. De bara krigar i Europa tills läget är så dåligt att några i politbyrån vill ta till taktiska kärnvapen. Då gör chefen för KGB, jordbruksministern och några andra en statskupp. Sedan förhandlar de fram en fred med Nato och sedan är boken slut.
Fullständigt genial bok. Som sömnmedel alltså. Som litteratur var den en katastrof. Men man kan ju inte få allt.
Min nattsömn då? Jo då, den är säkrad. Jag hittade ytterligare en bok av Tom i bokhyllan. Operation Rainbow. Den kommer troligen att klubba mig medvetslös ända fram till våren.
En underlig känsla av ödslighet
Eftersom det faktiskt kan finnas människor som inte läst den ännu, så tänker jag inte skriva något om handlingen. Men översättningen däremot! Vad i hela fridens namn var det där? Deadline-stress eller? Knöliga meningar blir extra tydliga när man läser högt. Och här fanns det onekligen en del. Någon mening var till och med fullständigt omöjlig att förstå.
Slarvigt av förlaget, tycker jag.
Fem mamma-böcker
Måndag och bokfemma igen. Den här gången handlar det om böcker vi förknippar med våra mammor. Dags att hylla mamma alltså.
Precis som Malin så har jag förlorat min mamma. Det var tufft när det hände och jag kan fortfarande känna stygn av dåligt samvete för att jag inte var uppe på sjukhuset tillräckligt ofta den sista veckan. Men det var ju inte det som bokfemman skulle handla om. Det var ju böcker. Och är det något jag förknippar med min mamma så är det böcker. Min mamma läste jämt. Varje kväll somnade hon med en bok i handen, precis som jag gör nu.
Så här kommer fem osorterade böcker som jag förknippar med min mamma.
Tio små negerpojkar - Agatha Christie
Jag vet inte hur gammal jag var när mamma satte den här boken i händerna på mig. Men jag minns att jag tyckte det var enormt spännande. Då och då kom jag ut ur mitt rum för att diskutera min senaste teori om vem som kunde vara mördaren och hur det hela gick till. Skraj var jag också. För det här tyckte jag var otäckt. Mamma bara skrattade och lyssnade på mina vilda spekulationer.
Brandvägg - Henning Mankell
Den här boken kommer jag nog aldrig att läsa ut. Den satt jag och läste högt för min mamma på sjukhuset när hon var döende. Jag satt och läste långt efter att hon hade slutat prata förnuftigt. Kanske kunde hon höra mig, jag vet inte. Men hon ville så gärna hinna läsa den. Jag kom till sidan 120 tror jag.
Kung Liljekonvalje av dungen - Maria Lang
Lata sommardagar och Maria Lang-läsning. Det var sommarlov det. Både jag och mamma gillade att ligga och lata oss länge. Att bara gå upp och äta lite och sedan gå och lägga sig ovanpå sängen igen. Med en bok förstås. Jag gör gärna likadant idag, faktiskt.
Riddarna kring Dannys bord - John Steinbeck
Steinbeck fanns det gott om i vår stora gröna bokhylla. Mörkgröna bokhylla... 70-talsinredningen lämnade en del övrigt att önska, helt klart. Men böckerna höll bättre klass. Steinbeck var något som mamma satte i händerna på mig när hon förstod att jag hade börjat tröttna på ungdomsböcker. När hon inte gav mig Jätte-Starlet förstås. Det tyckte hon var ett jätteroligt skämt. Jag fnös ilsket, men läste förstås min Starlet i smyg.
Barnköparen - John Hersey
Den här boken var en av de få av min mammas böcker som jag tog med mig när jag flyttade hemifrån. Jag vet inte riktigt vad det var med den som fascinerade mig så mycket. Kanske beror det på att hela boken består av "ett förhör inför det ständiga utskottet för undervisning, socialvård och allmän moral i en viss delstatssenat, rörande en komplott mellan mr Wissey Jones och andra personer för att inköpa ett gossebarn." Något sådant hade jag aldrig läst förut. Hela handlingen redovisas i repliker. Då tyckte jag antagligen att det var fruktansvärt raffinerat. Fast det kanske det var? Det var många år sedan jag läste boken.
Sådär. Då var jag klar för den här gången.