Utmattad och slutlyssnad
Jag har jobbat som ett skållat troll den senaste tiden. Därav den totala avsaknaden av blogginlägg. Men jag har faktiskt både läst och lyssnat. Jag har bara inte hunnit skriva om det.
Våra kvällar har blivit bra mycket tristare nu när vi inte har sällskap av Lyra och Will längre. Även om jag faktiskt inte blev lika tagen som många andra verkar ha blivit. Men det spelar ingen roll. Det har varit jätteskönt att ha en hel trilogi att läsa högt på kvällarna. Det har tagit några månader men nu är alla böckerna slut.
Den mörka materien - Philip Pullman
Guldkompassen
Den vassa eggen
Bärnstenskikaren
Det är svårt med översättningar och när man läser högt blir det extra tydligt. Antingen är det översättaren eller Philip själv som har en fäbless för upprepningar. Här återkommer ord gång på gång i samma mening. När jag råkar ut för det brukar jag generat rätta mig själv, men här finns det på nästan varje sida. (I jobbsammanhang alltså. Här struntar jag i sådant.)
Det här är ett dåligt exempel, men ändå: Vakten vred om veven på telefonen och efter mindre än en minut kom en ung präst med barnsligt ansikt skyndande mot vakten. Varför använda ordet vakten två gånger? Det här dyker upp överallt.
Andra meningar blir riktigt fåniga. Ordförandens ögon spärrades upp när han såg vem det var, men gav henne sedan ett ordentligt varggrin. Va, flinade ögonen? Det var imponerande. Om det var ögonen alltså, om det var en dålig översättning så är jag inte riktigt lika överväldigad av beundran.
I övrigt är boken riktigt udda och enormt fantasifull. Huvudpersonerna är visserligen barn precis innan tonåren, men handlingen känns som om den är riktad till en helt annan målgrupp. Här finns onda barn, homosexuella änglar, svartsjuka häxor som dödar män och en gud som är uråldrig darrande och senil. Dödsriket är en förtvivlans plats - det högsta man kan önska är att få upplösas och förenas med alltet. Det här är en sorts dyster fantasy som jag inte träffat på tidigare. Världsbilden stämmer mer med den man brukar hitta i science fiction-skildringar än den jag väntar mig att hitta i en fantasyserie.
Men spännande är det. Och sorgligt. På några ställen är det roligt också, men det är helt ärligt ganska sporadiskt.
Våra kvällar har blivit bra mycket tristare nu när vi inte har sällskap av Lyra och Will längre. Även om jag faktiskt inte blev lika tagen som många andra verkar ha blivit. Men det spelar ingen roll. Det har varit jätteskönt att ha en hel trilogi att läsa högt på kvällarna. Det har tagit några månader men nu är alla böckerna slut.
Den mörka materien - Philip Pullman
Guldkompassen
Den vassa eggen
Bärnstenskikaren
Det är svårt med översättningar och när man läser högt blir det extra tydligt. Antingen är det översättaren eller Philip själv som har en fäbless för upprepningar. Här återkommer ord gång på gång i samma mening. När jag råkar ut för det brukar jag generat rätta mig själv, men här finns det på nästan varje sida. (I jobbsammanhang alltså. Här struntar jag i sådant.)
Det här är ett dåligt exempel, men ändå: Vakten vred om veven på telefonen och efter mindre än en minut kom en ung präst med barnsligt ansikt skyndande mot vakten. Varför använda ordet vakten två gånger? Det här dyker upp överallt.
Andra meningar blir riktigt fåniga. Ordförandens ögon spärrades upp när han såg vem det var, men gav henne sedan ett ordentligt varggrin. Va, flinade ögonen? Det var imponerande. Om det var ögonen alltså, om det var en dålig översättning så är jag inte riktigt lika överväldigad av beundran.
I övrigt är boken riktigt udda och enormt fantasifull. Huvudpersonerna är visserligen barn precis innan tonåren, men handlingen känns som om den är riktad till en helt annan målgrupp. Här finns onda barn, homosexuella änglar, svartsjuka häxor som dödar män och en gud som är uråldrig darrande och senil. Dödsriket är en förtvivlans plats - det högsta man kan önska är att få upplösas och förenas med alltet. Det här är en sorts dyster fantasy som jag inte träffat på tidigare. Världsbilden stämmer mer med den man brukar hitta i science fiction-skildringar än den jag väntar mig att hitta i en fantasyserie.
Men spännande är det. Och sorgligt. På några ställen är det roligt också, men det är helt ärligt ganska sporadiskt.
Kommentarer
Trackback