Dags att inse faktum
Jag måste verkligen sluta läsa deckare. Åtminstone för ett tag. Jag vet inte när jag läste en deckare som kändes okey senast. Lyssna går lite bättre. Mina kvalitetskrav på ljudböcker är inte speciellt höga. Allt som är roligare än trafikbuller fungerar. Men när det kommer till läsning så blir jag numera irriterad varje gång jag försöker ta mig igenom en deckare. Så även denna gång.
Det som aldrig sker - Anne Holt
SPOILER # SPOILER # SPOILER
Bah! Jag tror att jag kan ha hittat världens mest irriterande profilerare i just den här boken. Inger Johanne är gift med just den polis som håller i utredningen av en serie mord på kända människor. Egentligen är hon mammaledig men naturligtvis hjälper hon till med utredningen. Ja, när hon inte är tvungen att avbryta sig mitt i en mening för att springa och kolla om barnet fortfarande andas, eller ta en klunk vatten, eller lägga sin hand på Yngars arm eller... Jag vill slå någon! Dialogerna i den här boken är så ohyggligt jobbiga att jag bara vill skrika. Inger Johanne kan inte få ur sig en enda fullständig mening utan att flämta till, eller blekna, eller förklara hur otroligt svårt det är för henne att ens tänka på sin tid inom FBI.
Morden är i och för sig lite spektakulära, men blir i slutändan bara fåniga. Den mördande deckarförfattarinnan blir aldrig fast. Det kan jag väl leva med. Men att hon inte mördar Inger Johanne, som hon borde göra enligt den extremt fåniga plotten, har jag svårare att förlåta. Nu kommer den neurotiska människan antagligen vara med i flera böcker. Fast det är kanske inte något större problem, för jag kommer absolut inte att läsa dem! Aldrig. Om jag inte glömmer av det förstås. Sådant händer. Så om något halvår kan jag mycket väl sitta här och gnälla över deckare igen.
Det som aldrig sker - Anne Holt
SPOILER # SPOILER # SPOILER
Bah! Jag tror att jag kan ha hittat världens mest irriterande profilerare i just den här boken. Inger Johanne är gift med just den polis som håller i utredningen av en serie mord på kända människor. Egentligen är hon mammaledig men naturligtvis hjälper hon till med utredningen. Ja, när hon inte är tvungen att avbryta sig mitt i en mening för att springa och kolla om barnet fortfarande andas, eller ta en klunk vatten, eller lägga sin hand på Yngars arm eller... Jag vill slå någon! Dialogerna i den här boken är så ohyggligt jobbiga att jag bara vill skrika. Inger Johanne kan inte få ur sig en enda fullständig mening utan att flämta till, eller blekna, eller förklara hur otroligt svårt det är för henne att ens tänka på sin tid inom FBI.
Morden är i och för sig lite spektakulära, men blir i slutändan bara fåniga. Den mördande deckarförfattarinnan blir aldrig fast. Det kan jag väl leva med. Men att hon inte mördar Inger Johanne, som hon borde göra enligt den extremt fåniga plotten, har jag svårare att förlåta. Nu kommer den neurotiska människan antagligen vara med i flera böcker. Fast det är kanske inte något större problem, för jag kommer absolut inte att läsa dem! Aldrig. Om jag inte glömmer av det förstås. Sådant händer. Så om något halvår kan jag mycket väl sitta här och gnälla över deckare igen.
Kommentarer
Trackback