Tja, det var ju ett snyggt omslag



Men det är väl det mest positiva jag har att säga om den här boken. Egentligen skulle det här kunna vara en spännande bok, men Freeman väljer att inte koncentrera sig på den mest intressanta figuren. Om han hade utgått från den försvunna tonåringen Rachel hade det här kunnat bli en mycket bättre bok i mina ögon.

Rachel är den andra tonåringen som har försvunnit i Duluth under det senaste året. Och här kan vi tala om tonåring från helvetet. Sexuellt utlevande, hatisk, smart och manipulativ. (Om hon inte hade varit elak mot djur hade jag personligen klassat henne som en fullständigt normal tonåring, men det kanske bara är jag.) Hon försvinner utan ett spår en fredagskväll. Man vet att hon har kommit hem, hennes bil står parkerad utanför huset. Men vart hon har tagit vägen är en gåta tills ett barn hittar hennes armband vid en lada där traktens tonåringar brukar samlas för att hångla.

Tyvärr handlar boken inte speciellt mycket om henne utan mer om de personer som berörs av hennes försvinnande. Poliser, familj, enstaka skolkamrater, psykologer, försvarare och åklagare. Det blir lite för många för mig. Jag hade mycket hellre läst mer om Rachel.

Slutet gör mig mest irriterad. Det har uppenbarligen utspelat sig något intressant som jag som läsare knappt får veta något om. Istället får jag läsa en massa annat trams. Äsch! Men som sagt, omslaget var ju snyggt. Alltid något. Jag är väldigt trött på omslag med ben på just nu. Fåglar däremot fungerar alltid på mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback