gemen och verserad

Jag har aldrig läst Inger Frimansson. Det är väl i och för sig inget pinsamt med det om det inte vore för anledningen. Jag är ganska övertygad om att enda skälet är att jag tycker att hennes namn låter så tråkigt. Hur fördomsfullt är inte det? Nu har jag i alla fall satt mig över detta och faktiskt läst en av hennes böcker. Fast i ärlighetens namn berodde det enbart på att det inte fanns något annat som ens verkade en gnutta läsvärt i vårt jobbibliotek för ögonblicket.

Mörkerspår - Inger Frimansson

Skäms på mig! Man ska naturligtvis inte döma ut böcker för att man känner en instinktiv motvilja mot författarens namn. Det här var inte tråkigt. Det var inte alls så dumt. Inte den traditionella deckaren jag hade väntat mig utan mer i stil med Karin Alvtegen. Inga poliser och ingen utredning. Ett mord visserligen, men det kommer sent i berättelsen. Jag vet inte ens om den här boken verkligen ska vara i kategorin deckare, men jag petar in den där i alla fall.

Här finns förtryckta syskon, en anonym våldtäktsmans tankar, ungdomsbästisen som blivit en firad kändis, en otäck storasyster och underliga kärleksförhållanden. Ganska underhållande tycker jag. Inte direkt spännande, men med något slags krypande obehaglig stämning boken igenom. Ibland bara för att huvudpersonen Hilja är så tafatt att jag får myrkrypningar över hela kroppen. Men det räcker gott.

Inger Frimansson alltså. Där ser man. Vem vet, en vacker dag kanske jag till och med vågar mig på att läsa Ingrid Noll. Kanske. Det är någonting med de där I-namnen som stör mig, uppenbarligen.