En norrman som inte räknas
Min plan var ju att läsa minst 5 nordiska böcker i år. Nu har jag läst ytterligare en norrman. Men han räknas inte. För det fanns ju en liten hake. Det var fem nordiska författare som inte skrev deckare som jag skulle läsa. Och hur jag än försöker kan jag inte kalla detta för något annat än en deckare.
Frälsaren - Jo Nesbø
Jaha, då har jag alltså stiftat bekantskap med Harry Hole också. Jag tror att det är första gången, men jag är faktiskt inte säker. Ensam alkoholiserad brottsutredare... hmm det känns märkligt bekant på något vis. Nästan som om jag läst det förut.
Här serveras jag i alla fall en tillkrånglad historia om en skjuten frälsningssoldat, våldtäkter i det förgångna, kroatiska lönnmördare med sällsam mimik och konstiga rika människor som inte drar sig för att muta frälsningsarmén. Hå hå ja ja.
Det här hade säkert varit ganska underhållande om jag hade varit på annat humör, men just nu passade det inget vidare. Framför allt stör jag mig på Harry Holes förmåga att få unga kvinnor att mer eller mindre kasta sig över honom. Right! En alkoholiserad butter gubbe. Jomen. Jag skulle vilja se den alkoholiserade bittra gumma som utövade en oemotståndlig dragningskraft på unga män. Jag försöker föreställa mig den boken, men det går sådär.
Frälsaren - Jo Nesbø
Jaha, då har jag alltså stiftat bekantskap med Harry Hole också. Jag tror att det är första gången, men jag är faktiskt inte säker. Ensam alkoholiserad brottsutredare... hmm det känns märkligt bekant på något vis. Nästan som om jag läst det förut.
Här serveras jag i alla fall en tillkrånglad historia om en skjuten frälsningssoldat, våldtäkter i det förgångna, kroatiska lönnmördare med sällsam mimik och konstiga rika människor som inte drar sig för att muta frälsningsarmén. Hå hå ja ja.
Det här hade säkert varit ganska underhållande om jag hade varit på annat humör, men just nu passade det inget vidare. Framför allt stör jag mig på Harry Holes förmåga att få unga kvinnor att mer eller mindre kasta sig över honom. Right! En alkoholiserad butter gubbe. Jomen. Jag skulle vilja se den alkoholiserade bittra gumma som utövade en oemotståndlig dragningskraft på unga män. Jag försöker föreställa mig den boken, men det går sådär.
Pi hjärta Dennis = SANT!
Det räcker med den inledande meningen för att jag ska fastna.
"Ett gott råd:gå aldrig klädd i rosa om du tänker skugga någon i mina kvarter."
Nu har jag inte planerat att skugga någon i Boston. Men jag tar Lehanes råd till mitt hjärta ändå. Jag tar nästan allt Lehane åstadkomer till mitt hjärta, faktiskt. Även om jag tycker att intrigerna är fullkomligt löljligt snåriga och att upplösningen brukar lämna en del övrigt att önska. Jag gillar Lehane. Så är det bara.
Ingenting är heligt - Dennis Lehane
Hur ska man kunna låta bli att gilla en man som skriver meningar som den här?
"Han nickade och återgick till att stirra på sin spegelbild i det svarta glaset som om den gjorde honom riktigt förbannad."
Jag faller i alla fall som en fura. Jag vill ha Patrick och Angela i min kompiskrets. Nu blir visserligen en hel del av deras vänner stympade och ihäjskjutna, men vem vill leva för evigt? Jag skulle vara beredd att ta en del risker för att få hänga med dem på Bostons skummaste barer.
Boken då? Tja, intrigen är lika utflippad som vanligt. Våldet lika brutalt. Skurkarna lika totalt vridna. Vad kan jag säga? I love it!
"Ett gott råd:gå aldrig klädd i rosa om du tänker skugga någon i mina kvarter."
Nu har jag inte planerat att skugga någon i Boston. Men jag tar Lehanes råd till mitt hjärta ändå. Jag tar nästan allt Lehane åstadkomer till mitt hjärta, faktiskt. Även om jag tycker att intrigerna är fullkomligt löljligt snåriga och att upplösningen brukar lämna en del övrigt att önska. Jag gillar Lehane. Så är det bara.
Ingenting är heligt - Dennis Lehane
Hur ska man kunna låta bli att gilla en man som skriver meningar som den här?
"Han nickade och återgick till att stirra på sin spegelbild i det svarta glaset som om den gjorde honom riktigt förbannad."
Jag faller i alla fall som en fura. Jag vill ha Patrick och Angela i min kompiskrets. Nu blir visserligen en hel del av deras vänner stympade och ihäjskjutna, men vem vill leva för evigt? Jag skulle vara beredd att ta en del risker för att få hänga med dem på Bostons skummaste barer.
Boken då? Tja, intrigen är lika utflippad som vanligt. Våldet lika brutalt. Skurkarna lika totalt vridna. Vad kan jag säga? I love it!
Lite spänning i tillvaron
Jag är lat. Jag är till och med extremt lat. Att städa, laga mat och ägna mig åt vardagliga hushållsgöromål tråkar ut mig alldeles våldsamt. Och att behöva jobba på helgen är ju hemskt. För att över huvud taget få något gjort mutar jag mig själv. Nu i helgen mutade jag mig själv med läsning. Läsa en stund - städa och jobba en stund.
Andras smärta - Val McDermind
Jag är trött i öronen. Normalt använder jag mig av ljudböcker när jag städar. Men just nu passar det inte alls. Så istället blev det lite traditionell deckarläsning. Eller traditionell... Val McDermind är osedvanligt blodig faktiskt. Precis som i Sjöjungfruns sång finns det inslag av tortyr i den här boken. Riktigt slaskigt.
Men som slapp förströelseläsning fungerar det utmärkt! Tortyr är tydligen grejen när man ska städa, baka och jobba lite. Att läsa om tortyr samtidigt som man skriver lockande texter om turistmål går bättre än man kanske skulle kunna tro. Åtminstone för mig. Från rakblad till solvarma klippor på ett par minuter.
Tony Hill är betydligt roligare att läsa om än att se på TV. Precis som Beck har han blivit förvanskad och konstig som seriefigur i avsnitt ?baserade på figurerna?. Han är visserligen underlig även i böckerna, men inte riktigt lika konstig.
Andras smärta - Val McDermind
Jag är trött i öronen. Normalt använder jag mig av ljudböcker när jag städar. Men just nu passar det inte alls. Så istället blev det lite traditionell deckarläsning. Eller traditionell... Val McDermind är osedvanligt blodig faktiskt. Precis som i Sjöjungfruns sång finns det inslag av tortyr i den här boken. Riktigt slaskigt.
Men som slapp förströelseläsning fungerar det utmärkt! Tortyr är tydligen grejen när man ska städa, baka och jobba lite. Att läsa om tortyr samtidigt som man skriver lockande texter om turistmål går bättre än man kanske skulle kunna tro. Åtminstone för mig. Från rakblad till solvarma klippor på ett par minuter.
Tony Hill är betydligt roligare att läsa om än att se på TV. Precis som Beck har han blivit förvanskad och konstig som seriefigur i avsnitt ?baserade på figurerna?. Han är visserligen underlig även i böckerna, men inte riktigt lika konstig.
Och nu till något bra
Om det inte vore emot mina principer så skulle jag sträcka armarna i luften och dansa en liten glädjedans varje gång jag ser ett foto av Dennis Lehane. Inte för att han är snygg. Oh no! Men han är ung. Nåja, förhållandevis i alla fall.
Med lite tur så kan han skriva böcker i drygt 30 år till. Massor av mörka historier att njuta av alltså.
Patient 67 - Dennis Lehane
Det har alltid funnits något pastischartat över Lehanes sätt att skriva. Trots att böckerna har varit placerade i nutid har jag känt mig förflyttad bakåt i historien när jag läst dem. Så, vad kan passa bättre än en Lehaneroman som utspelar sig 1954? Mitt i det kalla krigets dagar. Här faller språket på plats direkt. Att den utspelar sig på en fängelseö för mentalsjuka gör den inte på något sätt sämre.
"Han omgavs av vårdare, främst negrer, samt ett par vita killar med avtrubbade ansikten, som om de inte fått tillräckligt med mat som små och förblivit förkrympta och irriterade sedan dess."
Visst är det enkelt att föreställa sig hur de ser ut?
Historien är skruvad fler varv än vanligt. Och då brukar jag ändå tycka att Lehane krånglar till sina historier onödigt mycket i vanliga fall. Men när det gäller hans böcker så kräver jag ingen större trovärdighet i deckarintrigen. Det är inte därför jag läser dem. Istället är det stämningen jag är ute efter. Och stämning får man i massor.
Med lite tur så kan han skriva böcker i drygt 30 år till. Massor av mörka historier att njuta av alltså.
Patient 67 - Dennis Lehane
Det har alltid funnits något pastischartat över Lehanes sätt att skriva. Trots att böckerna har varit placerade i nutid har jag känt mig förflyttad bakåt i historien när jag läst dem. Så, vad kan passa bättre än en Lehaneroman som utspelar sig 1954? Mitt i det kalla krigets dagar. Här faller språket på plats direkt. Att den utspelar sig på en fängelseö för mentalsjuka gör den inte på något sätt sämre.
"Han omgavs av vårdare, främst negrer, samt ett par vita killar med avtrubbade ansikten, som om de inte fått tillräckligt med mat som små och förblivit förkrympta och irriterade sedan dess."
Visst är det enkelt att föreställa sig hur de ser ut?
Historien är skruvad fler varv än vanligt. Och då brukar jag ändå tycka att Lehane krånglar till sina historier onödigt mycket i vanliga fall. Men när det gäller hans böcker så kräver jag ingen större trovärdighet i deckarintrigen. Det är inte därför jag läser dem. Istället är det stämningen jag är ute efter. Och stämning får man i massor.
Jag blir inte klok på Lehane
Sjukt snåriga intriger. Löjligt våldsamt och personteckningarna är inte direkt trovärdiga heller. Men jävlar vad jag gillar Dennis Lehane.
Svart nåd - Dennis Lehane
Go Bubba! Go Bubba! Ruprecht Rodowski är min idol! Totalt galen förstås, men en sådan vän är tydligen vad man behöver i Boston. För Boston verkar ha mer än sin beskärda del av totalt vridna högpresterande psykopater. Och alla verkar ha hur mycket tid som helst över till att ställa till problem för Patrick Kenzie. Tja, som sagt - trovärdigheten är kanske inte den högsta. Varje gång jag kommer till slutet av någon av hans böcker så lyfter jag lätt på ögonbrynen och undrar varför Lehane krånglar till allt så till den milda grad. Men det är en liten anmärkning. Jag trivs i sällskap med Kenzie och Gennaro.
Den här gången bestämmer sig Kenzie för att ta reda på vad som har drivit en ung kvinna att kasta sig naken ut från en av stadens högsta byggnader. Han har inget att tjäna på det. Allt beror på att han har dåligt samvete för att han glömde ringa tillbaka till henne fyra månader tidigare. Naturligtvis leder detta till att han kommer en totalt skogstokig psykopat på spåren.
Själv hade jag nog tyckt att det var konstigt och tragiskt, men mer hade jag nog inte gjort åt saker. Jag är antagligen inte en lika fin människa som Patrick Kenzie, men å andra sidan blir jag inte skjuten lika ofta.
Svart nåd - Dennis Lehane
Go Bubba! Go Bubba! Ruprecht Rodowski är min idol! Totalt galen förstås, men en sådan vän är tydligen vad man behöver i Boston. För Boston verkar ha mer än sin beskärda del av totalt vridna högpresterande psykopater. Och alla verkar ha hur mycket tid som helst över till att ställa till problem för Patrick Kenzie. Tja, som sagt - trovärdigheten är kanske inte den högsta. Varje gång jag kommer till slutet av någon av hans böcker så lyfter jag lätt på ögonbrynen och undrar varför Lehane krånglar till allt så till den milda grad. Men det är en liten anmärkning. Jag trivs i sällskap med Kenzie och Gennaro.
Den här gången bestämmer sig Kenzie för att ta reda på vad som har drivit en ung kvinna att kasta sig naken ut från en av stadens högsta byggnader. Han har inget att tjäna på det. Allt beror på att han har dåligt samvete för att han glömde ringa tillbaka till henne fyra månader tidigare. Naturligtvis leder detta till att han kommer en totalt skogstokig psykopat på spåren.
Själv hade jag nog tyckt att det var konstigt och tragiskt, men mer hade jag nog inte gjort åt saker. Jag är antagligen inte en lika fin människa som Patrick Kenzie, men å andra sidan blir jag inte skjuten lika ofta.
3 böcker i en blogg
Vissa böcker har man helt enkelt inte speciellt mycket att säga om. Det här har varit litterära motsvarigheter till en påse chips och en coca cola. Jag förstår inte rktigt varför jag läser sådant här just nu, men det tycks vara det enda jag orkar med för ögonblicket. Det känns som om jag skulle behöva en Anna Skipper som kom hem till mig och rensade min bokhylla och slängde all skräplitteratur och fyllde på med nyttigaa näringsriktiga böcker.
Nåja, de här böckerna har jag läst de senaste dagarna. Jag skyller på att jag har varit förkyld.
Olycksfågeln - Camilla Läckberg
Den här boken glömde jag ungefär lika snabbt som jag läste den. Normalt så uppskattar jag Läckbergs persongalleri. Men den här boken var faktiskt inget vidare. Framför allt stör jag mig på småsaker. Som dokusåpan. Vad är meningen med den? Och varför skulle någon ställa upp i en dokusåpa där det inte finns några som helst priser? Äsch, glöm det sista. Vissa skulle förstås göra vad som helst bara för att få vara synas i tv.
Tyskungen - Camilla Läckberg
Ytterligare en lättläst deckare. Fast den här tyckte jag faktiskt lite bättre om. Ingen mördare i kursiv stil heller. Pluspoäng för det! Men som sagt, den här boken lånade jag bara för att den råkade finnas inne på biblioteket. De brukar alltid vara ut¨lånade, så det kändes som om jag borde passa på.
Freja - Johanne Hildebrand
Lite småporrigt i bronsåldersmiljö. Men lite kul är det allt att läsa om Freja, Oden, Tor, Loke och Balder. Det är ett väldigt offrande hit och dit vilket känns som ett väldigt slöseri på mat och guld. Tillräckligt roligt för att jag ska försöka låna de följande delarna var det i alla fall. Jag kan ju inte bara läsa deckare.
för övrigt kämpar jag på med Jelinek. Men det är svårt. Typsnittet stör mig våldsamt. Att handlingen inte precis är lättillgänglig gör ju inte läsandet lättare. Här får man minsann inte tycka om någon.
Och en till.
Ja, men det är ju så lätt. Att läsa deckare alltså. Jag försökte faktiskt läsa Jelinek. Verkligen. Men bokjäveln är satt i Bodoni 11/12. Vad är det för miffo som har gjort det? Varför ta ett stolpigt gammalt typsnitt och sätta det med för tätt radavstånd när texten är så krävande i sig själv? Jag blir direkt aggressiv av fult satta böcker. Efter ett par sidor var jag helt enkelt tvungen att ta en paus.
Och då låg den ju där. Så lättillgänglig och trevlig.
En drink före kriget - Denis Lehane
Jag är verkligen förtjust i Lehane. Den här gången försökte jag faktiskt fundera lite på varför. Åtminstone försökte jag det under de första kapitlen. Sedan var jag så inne i Bostons ruffa kvarter att jag helt glömde bort att analysera. Men innan jag slukades upp helt hann jag tänka lite.
Det är något otidsenligt över Lehanes berättarstil. Privatdetektiver känns gammalt och en berättare i första person fullständigt skriker Raymond Chandller. Ändå fungerar det. Eller så fungerar det just på grund av detta. Jag sveps med efter bara några sidor och känner mig som om jag var där. I Bostons slumkvarter. Bland svarta gäng och alkoholiserade irländare. De tillkrånglade intrigerna och det totalt horribla antalet dödskjutningar spelar ingen roll. Jag sväljer allt. Bara jag får hänga med Patrick och Angie ut på Bostons gator, in på pubarna och kyrkorna, så är jag så nöjd och belåten.
Det enda jag inte är riktigt nöjd med är att det bara räcker några timmar. Sedan är det slut. Och jag är tillbaka hos Jelinek. Med de fula, svarta bokstäverna.
Och då låg den ju där. Så lättillgänglig och trevlig.
En drink före kriget - Denis Lehane
Jag är verkligen förtjust i Lehane. Den här gången försökte jag faktiskt fundera lite på varför. Åtminstone försökte jag det under de första kapitlen. Sedan var jag så inne i Bostons ruffa kvarter att jag helt glömde bort att analysera. Men innan jag slukades upp helt hann jag tänka lite.
Det är något otidsenligt över Lehanes berättarstil. Privatdetektiver känns gammalt och en berättare i första person fullständigt skriker Raymond Chandller. Ändå fungerar det. Eller så fungerar det just på grund av detta. Jag sveps med efter bara några sidor och känner mig som om jag var där. I Bostons slumkvarter. Bland svarta gäng och alkoholiserade irländare. De tillkrånglade intrigerna och det totalt horribla antalet dödskjutningar spelar ingen roll. Jag sväljer allt. Bara jag får hänga med Patrick och Angie ut på Bostons gator, in på pubarna och kyrkorna, så är jag så nöjd och belåten.
Det enda jag inte är riktigt nöjd med är att det bara räcker några timmar. Sedan är det slut. Och jag är tillbaka hos Jelinek. Med de fula, svarta bokstäverna.
En deckare till
Trots min deckartrötthet så fick jag ju med mig deckare från biblioteket sist jag var där. Men nu slapp jag i varje fall tungsinta medelålders män. Alltid något.
En man med litet ansikte - Helene Tursten
Jag har för mig att Tursten var en av de författare som startade den kvinnliga deckarboomen. Jag tror att hon var en av de första som började översättas till massor av språk och sälja miljoner exemplar. Men sedan verkar hon ha blivit lite bortglömd och hamnat i skuggan av Läckberg och Marklund. Kanske för att hon inte syns lika mycket?
Jag kan ha fel. Det där är min uppfattning, inte fakta.
Det var i varje fall länge sedan jag läste någon av hennes böcker. Och nu när jag gör det häpnar jag över hur enkla de är i jämförelse med andras. Ett perspektiv, en enda tidslinje, en historia. Det är faktiskt lite vilsamt. Den här boken tar ett par timmar att läsa. Inte mer.
Lätt som en plätt. Det här är deckare jag skulle stoppa i händerna på tonåringar som vuxit ur ungdomsböckerna, men inte har tålamod med krångliga intriger och bihandlingar. Irene Huss är en trevlig romanpolis. Hon må vara tidigare europamästare i jujitsu, men i övrigt är hon en ganska vanlig tvåbarnsmamma med en utbränd man, hund och en skruttig gammal mamma. Ingen grubblande medelålders man med dålig kontakt med sina barn, här inte. Det är skönt!
Det enda jag inte riktigt förstår i den här boken är varför en liten del av handlingen är förlagd till Teneriffa. Det var som sagt länge sedan jag läste något av Tursten, men det känns som om hon låter Irene åka utomlands i varje bok. Jag börjar misstänka att hon gör det för att kunna dra av sina resor på skatten. För något annat syfte kan jag inte se med den lilla utflykten. Men om det fungerar, så grattis!
Jo just det. Boken handlar om trafficing. Det, och huvudpersonens ålder, är väl det enda som egentligen placerar den här boken i vuxenhyllan. Men det behöver ju inte vara fel om det bara är en stunds luftlätt underhållning man är ute efter.
En man med litet ansikte - Helene Tursten
Jag har för mig att Tursten var en av de författare som startade den kvinnliga deckarboomen. Jag tror att hon var en av de första som började översättas till massor av språk och sälja miljoner exemplar. Men sedan verkar hon ha blivit lite bortglömd och hamnat i skuggan av Läckberg och Marklund. Kanske för att hon inte syns lika mycket?
Jag kan ha fel. Det där är min uppfattning, inte fakta.
Det var i varje fall länge sedan jag läste någon av hennes böcker. Och nu när jag gör det häpnar jag över hur enkla de är i jämförelse med andras. Ett perspektiv, en enda tidslinje, en historia. Det är faktiskt lite vilsamt. Den här boken tar ett par timmar att läsa. Inte mer.
Lätt som en plätt. Det här är deckare jag skulle stoppa i händerna på tonåringar som vuxit ur ungdomsböckerna, men inte har tålamod med krångliga intriger och bihandlingar. Irene Huss är en trevlig romanpolis. Hon må vara tidigare europamästare i jujitsu, men i övrigt är hon en ganska vanlig tvåbarnsmamma med en utbränd man, hund och en skruttig gammal mamma. Ingen grubblande medelålders man med dålig kontakt med sina barn, här inte. Det är skönt!
Det enda jag inte riktigt förstår i den här boken är varför en liten del av handlingen är förlagd till Teneriffa. Det var som sagt länge sedan jag läste något av Tursten, men det känns som om hon låter Irene åka utomlands i varje bok. Jag börjar misstänka att hon gör det för att kunna dra av sina resor på skatten. För något annat syfte kan jag inte se med den lilla utflykten. Men om det fungerar, så grattis!
Jo just det. Boken handlar om trafficing. Det, och huvudpersonens ålder, är väl det enda som egentligen placerar den här boken i vuxenhyllan. Men det behöver ju inte vara fel om det bara är en stunds luftlätt underhållning man är ute efter.
Tungsint på Island
Det här ska vara en av nordens bästa deckarförfattare. Det har jag minsann läst. Massor av priser har han fått också. Stiligt värre.
Mannen i sjön - Arnaldur Indridason
Nej! Nej! Nej! Det går inte. Jag orkar inte med ännu en tungsint kommissarie som har dålig kontakt med sina barn. Det spelar ingen roll att författaren är skicklig och att handlingen är riktigt trovärdig för att vara en deckare. Jag har helt enkelt fått en total överdos.
Jag måste ta en deckarpaus. Eller åtminstone hålla mig borta från den här sortens deckare ett tag. För den här boken borde jag egentligen kunna tycka om. Jag har alltid velat åka till Island. Miljön är spännande och människorna heter helt underbart knäppa saker som Bergpora, Erlendur, Sigurdur Oli och Elinborg. Bakgrundshistorien, om de idealistiska ungdomarna som reser för att studera vid universitet i Östtyskland och upptäcker hur deras kommunistiska drömsamhälle fungerar i praktiken, är läsvärd.
Men det hjälper inte! Jag vill bara skrika högt när Erlendur sitter i sin mörka dystra lägenhet och tänker mörka dystra långsamma tankar.
För en gångs skull är den slitna klyshan sann.
- Det är inte du Arnaldur! Det är jag. Du förtjänar en bättre läsare som kan uppskatta dig för den duktiga författare du är. Det behöver inte vara slut för alltid. Vem vet, vi kanske hittar tillbaka till varandra. Men nu vill jag ha en paus i vårt förhållande. En lång sådan.
Mannen i sjön - Arnaldur Indridason
Nej! Nej! Nej! Det går inte. Jag orkar inte med ännu en tungsint kommissarie som har dålig kontakt med sina barn. Det spelar ingen roll att författaren är skicklig och att handlingen är riktigt trovärdig för att vara en deckare. Jag har helt enkelt fått en total överdos.
Jag måste ta en deckarpaus. Eller åtminstone hålla mig borta från den här sortens deckare ett tag. För den här boken borde jag egentligen kunna tycka om. Jag har alltid velat åka till Island. Miljön är spännande och människorna heter helt underbart knäppa saker som Bergpora, Erlendur, Sigurdur Oli och Elinborg. Bakgrundshistorien, om de idealistiska ungdomarna som reser för att studera vid universitet i Östtyskland och upptäcker hur deras kommunistiska drömsamhälle fungerar i praktiken, är läsvärd.
Men det hjälper inte! Jag vill bara skrika högt när Erlendur sitter i sin mörka dystra lägenhet och tänker mörka dystra långsamma tankar.
För en gångs skull är den slitna klyshan sann.
- Det är inte du Arnaldur! Det är jag. Du förtjänar en bättre läsare som kan uppskatta dig för den duktiga författare du är. Det behöver inte vara slut för alltid. Vem vet, vi kanske hittar tillbaka till varandra. Men nu vill jag ha en paus i vårt förhållande. En lång sådan.
Snabbläst om stålar
Jaha, då har jag också läst den. Lite senare än de flesta, men säkert inte sist.
Snabba cash - Jens Lapidus
Jag var lite tveksam till den här boken. Som alltid, när det har skrivits spaltmeter om en bok innan jag läser den. Jag tycker inte att den var jättebra, men jag kan ändå förstå hypen. Den är annorlunda.
Trots att det inte är speciellt svårt att förstå vart handlingen är på väg - så känns boken ändå ny och originell. Inga poliser, inga medelålders trötta bittra kommissarier, ingen utredning.
Å andra sidan - inga kvinnor. Jo de finns där, men så platta och ytligt beskrivna att de bara fungerar som kulisser. Men det är säkert meningen. Kvinnor har ingen betydelse i den här historien. Det här är en historia om män och om pengar.
Vad mer kan jag säga? Jag läste den på en dag. Längre tid tog det inte. Det räckte med ett par sidor för att jag skulle fastna i det höga tempot. Sedan var det bara att hålla i hatten och åka med. Det är ju skickligt. Fast jag misstänker att jag kommer att glömma boken ungefär lika fort. Trots att jag läste den igår - är jag redan osäker på namnen på huvudpersonerna. Det var underhållande för stunden, inte mer. Men ibland räcker ju det ganska långt.
Snabbläst bok om dödsstraff
Den här boken slängde jag i mig som en skål cornflakes ungefär. Bukfylla för hjärnan.
Edward Finnigans upprättelse - Roslund och Hellström
Av någon anledning har jag inte varit speciellt förtjust i deras tidigare böcker. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag inte gillar, men uppenbarligen är det något som inte stämmer för mig. Deras syfte och åsikter kan jag absolut sympatisera med. Det är bara sättet de skriver på som inte fungerar för mig.
Normalt uppskattar jag våldsamma böcker, men i de tidigare böckerna så har någonting i våldsskildringarna stört mig. Den här boken är betydligt mindre våldsam. Men jag gillar den ändå inte speciellt mycket. Jag är verkligen skittrött på slitna medelålders manliga poliser med dåligt humör men bra polisinstinkter. Och det är inte bara Ewert Gräns som är lite besvärad av att han går ut med den unga polisen Hermansson. Det blir jag med! Varför skulle hon vilja gå ut med honom? Det känns så klyschigt!
Inte min tekopp det här. Men vem vet. Jag kanske kommer att läsa deras böcker även i fortsättningen. Det är ju lättläst och en stunds verklighetsflykt. Ibland är det allt man behöver. Och eftersom jag aldrig har köpt någon av deras böcker utan bara lånat dem så känns det inte så illa.
Edward Finnigans upprättelse - Roslund och Hellström
Av någon anledning har jag inte varit speciellt förtjust i deras tidigare böcker. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag inte gillar, men uppenbarligen är det något som inte stämmer för mig. Deras syfte och åsikter kan jag absolut sympatisera med. Det är bara sättet de skriver på som inte fungerar för mig.
Normalt uppskattar jag våldsamma böcker, men i de tidigare böckerna så har någonting i våldsskildringarna stört mig. Den här boken är betydligt mindre våldsam. Men jag gillar den ändå inte speciellt mycket. Jag är verkligen skittrött på slitna medelålders manliga poliser med dåligt humör men bra polisinstinkter. Och det är inte bara Ewert Gräns som är lite besvärad av att han går ut med den unga polisen Hermansson. Det blir jag med! Varför skulle hon vilja gå ut med honom? Det känns så klyschigt!
Inte min tekopp det här. Men vem vet. Jag kanske kommer att läsa deras böcker även i fortsättningen. Det är ju lättläst och en stunds verklighetsflykt. Ibland är det allt man behöver. Och eftersom jag aldrig har köpt någon av deras böcker utan bara lånat dem så känns det inte så illa.
Ytterligare en deckare
Helt plötsligt tog läslusten slut. Jag är inte alls sugen på att läsa just nu. Jag har provat flera böcker men slutar efter några sidor. Den här hade drabbats av samma öde om det inte hade varit för att jag absolut måste läsa innan jag kan somna.
Fallen ängel - Michael Conolly
Jag vet att massor av mäniskor gillar Conolly och hans huvudperson Harry Bosch. Jag har dock aldrig riktigt fattat grejen. Jag tycker att böckerna är omständiga och lite lite sega. Den långsamma tempo som jag verkligen gillar hos Leif GW Persson, tråkar ut mig enormt när jag läser Conolly.
Men jag behövde ju en bok för att kunna somna och den här fanns i bokhyllan. Oläst. Jag har fått den i present någon gång. Två nätter räckte för att jag skulle komma in i boken. För ungefär halvvägs tog den sig. Helt plötsligt blev den lite intressant. Sedan tog det inte så lång tid att läsa ut resten.
Handllingen är egntligen inte så krånglig. En advokat hittas skjuten och Harry och hans grupp sätts på att lösa fallet. Det komplicerade ligger inte i fallet utan i de konsekvenser som fallet kan få. Advokaten lever på att stämma staden för orättvisor begågna av polisen mot svarta medborgare. Han dödas bara några dagar innan han skulle inleda en stor rättegång mot poliskåren. Risken för upplopp är stor och just nu är politiken viktigare än det egentliga polisarbetet.
Cyniskt och svart är det. Men inte speciellt spännande. Jag är helt enkelt inte speciellt förtjust i Harry och bryr mig inte speciellt mycket om vad som kommer att hända honom.
En internationell thrillerförfattare sa en gång till mig att hans framgångar berodde på att hans hjälte fungerade för både män och kvinnor. Män ville vara honom och kvinnor ville ligga med honom. Jag skulle aldrig vilja ligga med Harry Bosch - det är kanske där problemet ligger?
Fallen ängel - Michael Conolly
Jag vet att massor av mäniskor gillar Conolly och hans huvudperson Harry Bosch. Jag har dock aldrig riktigt fattat grejen. Jag tycker att böckerna är omständiga och lite lite sega. Den långsamma tempo som jag verkligen gillar hos Leif GW Persson, tråkar ut mig enormt när jag läser Conolly.
Men jag behövde ju en bok för att kunna somna och den här fanns i bokhyllan. Oläst. Jag har fått den i present någon gång. Två nätter räckte för att jag skulle komma in i boken. För ungefär halvvägs tog den sig. Helt plötsligt blev den lite intressant. Sedan tog det inte så lång tid att läsa ut resten.
Handllingen är egntligen inte så krånglig. En advokat hittas skjuten och Harry och hans grupp sätts på att lösa fallet. Det komplicerade ligger inte i fallet utan i de konsekvenser som fallet kan få. Advokaten lever på att stämma staden för orättvisor begågna av polisen mot svarta medborgare. Han dödas bara några dagar innan han skulle inleda en stor rättegång mot poliskåren. Risken för upplopp är stor och just nu är politiken viktigare än det egentliga polisarbetet.
Cyniskt och svart är det. Men inte speciellt spännande. Jag är helt enkelt inte speciellt förtjust i Harry och bryr mig inte speciellt mycket om vad som kommer att hända honom.
En internationell thrillerförfattare sa en gång till mig att hans framgångar berodde på att hans hjälte fungerade för både män och kvinnor. Män ville vara honom och kvinnor ville ligga med honom. Jag skulle aldrig vilja ligga med Harry Bosch - det är kanske där problemet ligger?
En dammsamlare mindre
Ibland försöker jag sluta köpa böcker. Jag har faktiskt inte plats för många fler och jag har väldigt svårt för att slänga böcker även om jag inte gillar dem. Därför retar det mig extra mycket när jag köper böcker som jag inte ens läser. Den här upptäckte jag i bokhyllan. Hur länge den har legat där och samlat damm vet jag inte.
Tyst gisslan - Jeffrey Deaver
Med tanke på hur lite jag tyckte om förra boken jag läste av honom så är det ju ett mysterium att jag plockade upp den här. Men det gjorde jag i varje fall. Mina vägar är outgrundliga.
Det här sägs vara Deavers genombrottsbok och den handlar inte om den förlamade Lincoln Ryhme utan istället om en förhandlare som heter Arthur Potter. Bara det är ju en ledtråd till att boken är gammal. Ingen skulle använda efternamnet Potter i en bok idag. Det är liksom upptaget. Men 1995 gick det bra.
Boken handlar om tre förrymda fångar som tar en buss med döva skolflickor som gisslan. Historien är tillkrånglad och det finns något fullkomligt bisarrt kärleksmumbojumbo som bara får mig att känna mig förvirrad. Men den ger några små intressanta inblickar i dövkulturen. Om man kan säga så?
Att många döva i USA är helt emot implantat som kan hjälpa deras barn att bli hörande har jag läst om. Men att det fanns en strikt hierarki bland ickehörande hade jag ingen aning om. Det blev jag lite nyfiken på. Men det var också den enda behållningen jag hade av den här boken.
Tyst gisslan - Jeffrey Deaver
Med tanke på hur lite jag tyckte om förra boken jag läste av honom så är det ju ett mysterium att jag plockade upp den här. Men det gjorde jag i varje fall. Mina vägar är outgrundliga.
Det här sägs vara Deavers genombrottsbok och den handlar inte om den förlamade Lincoln Ryhme utan istället om en förhandlare som heter Arthur Potter. Bara det är ju en ledtråd till att boken är gammal. Ingen skulle använda efternamnet Potter i en bok idag. Det är liksom upptaget. Men 1995 gick det bra.
Boken handlar om tre förrymda fångar som tar en buss med döva skolflickor som gisslan. Historien är tillkrånglad och det finns något fullkomligt bisarrt kärleksmumbojumbo som bara får mig att känna mig förvirrad. Men den ger några små intressanta inblickar i dövkulturen. Om man kan säga så?
Att många döva i USA är helt emot implantat som kan hjälpa deras barn att bli hörande har jag läst om. Men att det fanns en strikt hierarki bland ickehörande hade jag ingen aning om. Det blev jag lite nyfiken på. Men det var också den enda behållningen jag hade av den här boken.
Nej! Det tror jag inte.
Deckare hör sommaren till. Så när jag ändå var i bokhandeln så plockade jag till mig den här. Det kunde jag ha låtit bli.
Det tolfte kortet - Jeffrey Deaver
Jag gillade I samlarens spår, det gjorde jag. Men ingen av uppföljarna har varit något särskilt. Varken bra eller direkt dåliga. Det har varit böcker som fungerat att läsa i brist på annat.
Men den här gillade jag inte. Det finns gränser för hur mycket man kan krångla till en historia och inbilla sig att jag ska tro på den. Och då är jag inte ens speciellt kräsen eller besvärlig när det gäller deckare. Om jag får säga det själv. Vilket jag får. Eftersom det här är min blogg och jag kan skriva vilka dumheter som helst. Ha!
Jag tror inte på någonting i den här boken. Jag tror inte på motivet, jag tror inte på händelserna, jag tror inte på personerna och jag tror inte på upplösningen. Ingenting i boken känns ens en gnutta trovärdigt. Jag kände mig som en total hedning när jag läste den. Och då kan jag förlora mig fullständigt i fantasyvärldar och tro på vartenda ord just när jag läser dem. Men att det här skulle kunna hända - det kan ingen lura i mig.
Det tolfte kortet - Jeffrey Deaver
Jag gillade I samlarens spår, det gjorde jag. Men ingen av uppföljarna har varit något särskilt. Varken bra eller direkt dåliga. Det har varit böcker som fungerat att läsa i brist på annat.
Men den här gillade jag inte. Det finns gränser för hur mycket man kan krångla till en historia och inbilla sig att jag ska tro på den. Och då är jag inte ens speciellt kräsen eller besvärlig när det gäller deckare. Om jag får säga det själv. Vilket jag får. Eftersom det här är min blogg och jag kan skriva vilka dumheter som helst. Ha!
Jag tror inte på någonting i den här boken. Jag tror inte på motivet, jag tror inte på händelserna, jag tror inte på personerna och jag tror inte på upplösningen. Ingenting i boken känns ens en gnutta trovärdigt. Jag kände mig som en total hedning när jag läste den. Och då kan jag förlora mig fullständigt i fantasyvärldar och tro på vartenda ord just när jag läser dem. Men att det här skulle kunna hända - det kan ingen lura i mig.
Bättre sent än aldrig
Det känns ju nära på löjligt att skriva om den här boken. Jag är antagligen sist i den läsande världen med att ta mig igenom den. Men here goes...
Flickan som lekte med elden - Stieg Larsson
Jag misstänker att min ovilja att läsa den här boken beror på Larssons tragiska bortgång. Efter att jag hade läst den första boken så visste jag ju att det bara fanns två till och att det aldrig skulle komma några flera böcker. På något sätt har det fått mig att bromsa läsandet. Även om jag gillade första boken.
Jag gillar den här också, även om jag tycker att den är lite lång. Faktiskt. Det är något i språket som skiljer Larssons böcker från övriga deckarförfattare. Jag känner det när jag läser, men jag har svårt att sätta fingret på vad det är.
När jag läste Män som hatar kvinnor så trodde jag att jag hade hittat den allra första svenska boken med betald produktplacering. Hur många gånger kan man verkligen nämna en Ibook i en bok? Jag tänkte på det när jag läste den här boken också även om det inte störde mig lika mycket nu. Även om jag rycker till när han talar om produktnamnet på Lisbeths IKEAstol. Det känns klumpigt på något vis. På samma sätt som hänvisningarna till Män som hatar kvinnor. Vilken människa skulle på riktigt säga "Lisbeth hatar män som hatar kvinnor"? Det skär som en falsk ton i American Idol.
Men om jag bortser från den lilla skönhetsfläcken, så är det ju ett väldigt driv i språket. Ibland känns det som om man läser ett långt reportage istället för en roman. Kanske är det därför som de blivit sådana succéer. Även de mer läsovana hittar ett uttryckssätt som de känner igen från tidningar? Eller kanske inte. Vad vet jag?
Jag kommer så klart att läsa den tredje delen också. Men det kommer antagligen att dröja. Det finns ju inte fler och jag är den typen av läsare som gillar att ha bra läsning framför mig.
Flickan som lekte med elden - Stieg Larsson
Jag misstänker att min ovilja att läsa den här boken beror på Larssons tragiska bortgång. Efter att jag hade läst den första boken så visste jag ju att det bara fanns två till och att det aldrig skulle komma några flera böcker. På något sätt har det fått mig att bromsa läsandet. Även om jag gillade första boken.
Jag gillar den här också, även om jag tycker att den är lite lång. Faktiskt. Det är något i språket som skiljer Larssons böcker från övriga deckarförfattare. Jag känner det när jag läser, men jag har svårt att sätta fingret på vad det är.
När jag läste Män som hatar kvinnor så trodde jag att jag hade hittat den allra första svenska boken med betald produktplacering. Hur många gånger kan man verkligen nämna en Ibook i en bok? Jag tänkte på det när jag läste den här boken också även om det inte störde mig lika mycket nu. Även om jag rycker till när han talar om produktnamnet på Lisbeths IKEAstol. Det känns klumpigt på något vis. På samma sätt som hänvisningarna till Män som hatar kvinnor. Vilken människa skulle på riktigt säga "Lisbeth hatar män som hatar kvinnor"? Det skär som en falsk ton i American Idol.
Men om jag bortser från den lilla skönhetsfläcken, så är det ju ett väldigt driv i språket. Ibland känns det som om man läser ett långt reportage istället för en roman. Kanske är det därför som de blivit sådana succéer. Även de mer läsovana hittar ett uttryckssätt som de känner igen från tidningar? Eller kanske inte. Vad vet jag?
Jag kommer så klart att läsa den tredje delen också. Men det kommer antagligen att dröja. Det finns ju inte fler och jag är den typen av läsare som gillar att ha bra läsning framför mig.
Underlig bok
Den här boken plockade jag åt mig när jag var på biblioteket sist. Den stod i deckarhyllan, men frågan är om den hade hamnat fel. Så skulle det kunna vara.
Jag är djävulen - Sonya Hartnett
Jan misstänker att detta skall föreställa en psykologisk deckare eller något sådant. Men det fungerar inget vidare. Jag tror inte ett dugg på personerna. Boken handlar om Aimee som flyttar in i ett hus tillsammans med sin pojkvän Curtis. Eller egentligen kanske den handlar om hennes granne Kitten. En ung man som bor med sin ondsinte farfar och en ålderstigen kvinnlig släkting. Kitten har ett par tvillingar med skarpslipade tänder och vassa klor i huvudet. De får honom att plåga sin förlamade farfar.
Jaha, Kitten har alltså haft en förfärlig barndom och blivit psykiskt sjuk. Fine, det kan jag väl tro på. Däremot tror jag inte alls på att det bara tar två veckor innan Aimee lämnar Curtis och bestämmer sig för att flytta in till Kitten. En ung flicka som flyttar ihop med sin första pojkvän brukar vara full av romantiska fantasier och att hon skulle vända sig mot sin pojkvän och llämna honom på fjorton dagar tror jag inte ett ögonblick på. Kitten sägs visserligen vara vacker, men det är ganska uppenbart att han inte är frisk. Och han blir inte friskare...
Hade boken varit längre så hade jag inte läst ut den. Men nu var den bara på 168 sidor så jag läste ut den medan jag satt framför datorn och spelade poker. Något ska man ju göra i väntan på spelbara kort.
Jag är djävulen - Sonya Hartnett
Jan misstänker att detta skall föreställa en psykologisk deckare eller något sådant. Men det fungerar inget vidare. Jag tror inte ett dugg på personerna. Boken handlar om Aimee som flyttar in i ett hus tillsammans med sin pojkvän Curtis. Eller egentligen kanske den handlar om hennes granne Kitten. En ung man som bor med sin ondsinte farfar och en ålderstigen kvinnlig släkting. Kitten har ett par tvillingar med skarpslipade tänder och vassa klor i huvudet. De får honom att plåga sin förlamade farfar.
Jaha, Kitten har alltså haft en förfärlig barndom och blivit psykiskt sjuk. Fine, det kan jag väl tro på. Däremot tror jag inte alls på att det bara tar två veckor innan Aimee lämnar Curtis och bestämmer sig för att flytta in till Kitten. En ung flicka som flyttar ihop med sin första pojkvän brukar vara full av romantiska fantasier och att hon skulle vända sig mot sin pojkvän och llämna honom på fjorton dagar tror jag inte ett ögonblick på. Kitten sägs visserligen vara vacker, men det är ganska uppenbart att han inte är frisk. Och han blir inte friskare...
Hade boken varit längre så hade jag inte läst ut den. Men nu var den bara på 168 sidor så jag läste ut den medan jag satt framför datorn och spelade poker. Något ska man ju göra i väntan på spelbara kort.
Sydstatskvinnor och rakblad
Jag är ohjälpligt fascinerad av historier som utspelar sig i Sydstaterna. Den tryckande värmen, det sociala regelverket, gamla familjer med stora verandor och white trash i träsktrakterna - allt sätter igång min fantasi.
Vass egg - Gillian Flynn
Boken handlar om journalisten Camille Preaker som skickas tillbaka till sin hemstad för att skriva om ett mord på en liten flicka. Hon reser mycket motvilligt och tas emot av sin minst sagt dyfunktionella familj. Nu träffar hon nästan för första gången sin 13-åriga lillasyster som lever ett underligt dubbelliv. Hemma är hon ett sjukligt omhuldat barn som får vredesutbrott när de specielbeställda möblerna till hennes dockhus inte är exakt som hon vill ha dem. Utanför husets väggar är hon den ledande tonåringen som spelar på sin sexualitet, tar droger och terroriserar svagare ungdomar.
Att någonting är seriöst fel även med Camille är tydligt. Hennes kropp är täckt av ord. Ord som talar till henne i olika situationer när ärren efter de vassa verktygen bränner till.
Det här var en deckare i min smak. Otäck i flera olika nivåer. Att det inte finns några dystra medelålders manliga poliser, gör den inte på något sätt sämre.
Vass egg - Gillian Flynn
Boken handlar om journalisten Camille Preaker som skickas tillbaka till sin hemstad för att skriva om ett mord på en liten flicka. Hon reser mycket motvilligt och tas emot av sin minst sagt dyfunktionella familj. Nu träffar hon nästan för första gången sin 13-åriga lillasyster som lever ett underligt dubbelliv. Hemma är hon ett sjukligt omhuldat barn som får vredesutbrott när de specielbeställda möblerna till hennes dockhus inte är exakt som hon vill ha dem. Utanför husets väggar är hon den ledande tonåringen som spelar på sin sexualitet, tar droger och terroriserar svagare ungdomar.
Att någonting är seriöst fel även med Camille är tydligt. Hennes kropp är täckt av ord. Ord som talar till henne i olika situationer när ärren efter de vassa verktygen bränner till.
Det här var en deckare i min smak. Otäck i flera olika nivåer. Att det inte finns några dystra medelålders manliga poliser, gör den inte på något sätt sämre.
Ibland är det svårt att veta vad man tycker.
Jag blir inte klok på den här deckaren. Jag fastnade i den och läste ut den snabbt. Men jag är fortfarande inte säker på varför.
Det heligaste - Denise Mina
Vissa stunder tycker jag riktigt fasansfullt illa om huvudpersonen i den här boken. I andra stunder så känner jag mer sympati för honom även om jag hela tiden är lätt irriterad.
Lachlan Harriots hustru sitter i fängelse för mord på en seriemördare. Hon var hans psykolog innan hon blev avskedad för att ha tagit med sig journaler från anstalten där hon arbetade. Bara indicier tyder på att hon är skyldig, men fälld har hon blivit ändå.
Lachlan är en enormt enerverande människa i mina ögon. Han har uppenbara svårigheter att ens öppna filer och läsa dem på datorn och det tar honom en halv evighet att försöka hitta ledtrådar till hustruns överklagande. Han vacklar fram och tillbaka i sin tro på hustrun där han ömsom glorifierar henne och andra stunder misstänker att hon har haft en affär med seriemördaren.
Eftersom jag ändå hade stora svårigheter med att lägga ifrån mig den här boken så är den uppenbarligen bra. I sin ynklighet och sitt flirtande med mammorna på den lilla dotterns dagis så är han trovärdig som människa. Inte som en människa jag skulle tycka om, men ändå sann. Jag tror på honom även om jag ibland får en väldig lust att sparka honom någonstans där det känns.
Det heligaste - Denise Mina
Vissa stunder tycker jag riktigt fasansfullt illa om huvudpersonen i den här boken. I andra stunder så känner jag mer sympati för honom även om jag hela tiden är lätt irriterad.
Lachlan Harriots hustru sitter i fängelse för mord på en seriemördare. Hon var hans psykolog innan hon blev avskedad för att ha tagit med sig journaler från anstalten där hon arbetade. Bara indicier tyder på att hon är skyldig, men fälld har hon blivit ändå.
Lachlan är en enormt enerverande människa i mina ögon. Han har uppenbara svårigheter att ens öppna filer och läsa dem på datorn och det tar honom en halv evighet att försöka hitta ledtrådar till hustruns överklagande. Han vacklar fram och tillbaka i sin tro på hustrun där han ömsom glorifierar henne och andra stunder misstänker att hon har haft en affär med seriemördaren.
Eftersom jag ändå hade stora svårigheter med att lägga ifrån mig den här boken så är den uppenbarligen bra. I sin ynklighet och sitt flirtande med mammorna på den lilla dotterns dagis så är han trovärdig som människa. Inte som en människa jag skulle tycka om, men ändå sann. Jag tror på honom även om jag ibland får en väldig lust att sparka honom någonstans där det känns.
Elegant, men lite långt
För några år sedan skulle jag träffa Håkan Nesser i jobbsammanhang. Flera av mina vänner blev ganska till sig över detta. Någon hävdade att honom var hon faktiskt lite platoniskt kär i. Jo, hon är lärare med författarambitioner. Någon annan tyckte att han var sååå snygg.
Jag misstänker att jag såg ut som en fågelholk. Jag förstod verkligen ingenting. Jag blev dock snabbt omvänd efter en lång och trevlig lunch. Jävlar i min lilla låda, vilken charmig människa! Rolig, trevlig och med den där härliga blandningen av intellekt och humor. Och böckerna är inte så dumma de heller...
Människa utan hund - Håkan Nesser
Jag kan ju inte låta bli att gilla en människa som skriver meningar som den här: Eller så hade dokusåpister så fantastiskt kort halveringstid att de var glömda efter två månader.
Men det eleganta språket till trots är boken lite lång. Det finns två mysterier i boken och eftersom det ena blir löst ungefär halvvägs och det andra bara är ett mysterium för personerna i boken så tappar boken fart. Jag blir aldrig tillräckligt intresserad av Gunnar Barbarotti för verkligen fångas. Men kanske beror det på att detta är första boken i en planerad serie om fyra. Jag får väl se. För jag kommer garanterat att läsa dem. Lite långsamhet får man stå ut med - det kan det vara värt för att få upptäcka de små blinkningarna till de trogna läsarna. Sådant får mig alltid att le lite belåtet. Oavsett om författaren heter King eller Nesser.
Jag misstänker att jag såg ut som en fågelholk. Jag förstod verkligen ingenting. Jag blev dock snabbt omvänd efter en lång och trevlig lunch. Jävlar i min lilla låda, vilken charmig människa! Rolig, trevlig och med den där härliga blandningen av intellekt och humor. Och böckerna är inte så dumma de heller...
Människa utan hund - Håkan Nesser
Jag kan ju inte låta bli att gilla en människa som skriver meningar som den här: Eller så hade dokusåpister så fantastiskt kort halveringstid att de var glömda efter två månader.
Men det eleganta språket till trots är boken lite lång. Det finns två mysterier i boken och eftersom det ena blir löst ungefär halvvägs och det andra bara är ett mysterium för personerna i boken så tappar boken fart. Jag blir aldrig tillräckligt intresserad av Gunnar Barbarotti för verkligen fångas. Men kanske beror det på att detta är första boken i en planerad serie om fyra. Jag får väl se. För jag kommer garanterat att läsa dem. Lite långsamhet får man stå ut med - det kan det vara värt för att få upptäcka de små blinkningarna till de trogna läsarna. Sådant får mig alltid att le lite belåtet. Oavsett om författaren heter King eller Nesser.
Först som sist
Jag snabbläste Predikanten och Stenhuggaren för några år sedan. Jag tyckte att de var helt okey deckare men sedan har jag inte brytt mig om att läsa fler. Men nu hade en av mina arbetskamrater första boken, så jag passade på att låna den. Jag kände mig nyfiken på anledningen till att de här böckerna har blivit så fantastiskt stora på bara några år.
Isprinsessan - Camilla Läckberg
Det är något väldigt uppmuntrande med en ekonom som sadlar om och blir Sveriges mest framgångsrika deckarförfattare. Jag tror att den sortens framgångshistoria glädjer varje människa som någonsin närt en dröm om att skriva.
När man läser artiklar eller hennes blogg Deckarmamma, så ger Camilla Läckberg ett väldigt sympatiskt intryck. Det gör hennes huvudfigurer också. Jag gillar Patrik och Erica. Här i första boken kan man se hur hon lägger grunden för de senare böckerna. Lite för många personer, men med tanke på den fortsatta serien är det logiskt. Från den här boken är det lätt att fortsätta till nästa och nästa... Ett bra upplägg för en serie.
Sedan är det ju förstås skönt att slippa läsa om en medelålders grubblande kommissarie som lyssnar på klassisk musik. Även om Nesser vinner klart på stilpoäng - så är jag övertygad om att betydligt fler människor kan identifiera sig med Läckbergs figurer. De är klart mänskliga.
Jag kommer säkert att läsa de senare böckerna också så småningom. Men det får bli bibliotekslån. Det här är inte böcker jag känner något behov av att äga. Helt okey underhållning för stunden. Inte mer än så. Men det räcker ju ganska långt.