En deckare till
Trots min deckartrötthet så fick jag ju med mig deckare från biblioteket sist jag var där. Men nu slapp jag i varje fall tungsinta medelålders män. Alltid något.
En man med litet ansikte - Helene Tursten
Jag har för mig att Tursten var en av de författare som startade den kvinnliga deckarboomen. Jag tror att hon var en av de första som började översättas till massor av språk och sälja miljoner exemplar. Men sedan verkar hon ha blivit lite bortglömd och hamnat i skuggan av Läckberg och Marklund. Kanske för att hon inte syns lika mycket?
Jag kan ha fel. Det där är min uppfattning, inte fakta.
Det var i varje fall länge sedan jag läste någon av hennes böcker. Och nu när jag gör det häpnar jag över hur enkla de är i jämförelse med andras. Ett perspektiv, en enda tidslinje, en historia. Det är faktiskt lite vilsamt. Den här boken tar ett par timmar att läsa. Inte mer.
Lätt som en plätt. Det här är deckare jag skulle stoppa i händerna på tonåringar som vuxit ur ungdomsböckerna, men inte har tålamod med krångliga intriger och bihandlingar. Irene Huss är en trevlig romanpolis. Hon må vara tidigare europamästare i jujitsu, men i övrigt är hon en ganska vanlig tvåbarnsmamma med en utbränd man, hund och en skruttig gammal mamma. Ingen grubblande medelålders man med dålig kontakt med sina barn, här inte. Det är skönt!
Det enda jag inte riktigt förstår i den här boken är varför en liten del av handlingen är förlagd till Teneriffa. Det var som sagt länge sedan jag läste något av Tursten, men det känns som om hon låter Irene åka utomlands i varje bok. Jag börjar misstänka att hon gör det för att kunna dra av sina resor på skatten. För något annat syfte kan jag inte se med den lilla utflykten. Men om det fungerar, så grattis!
Jo just det. Boken handlar om trafficing. Det, och huvudpersonens ålder, är väl det enda som egentligen placerar den här boken i vuxenhyllan. Men det behöver ju inte vara fel om det bara är en stunds luftlätt underhållning man är ute efter.
En man med litet ansikte - Helene Tursten
Jag har för mig att Tursten var en av de författare som startade den kvinnliga deckarboomen. Jag tror att hon var en av de första som började översättas till massor av språk och sälja miljoner exemplar. Men sedan verkar hon ha blivit lite bortglömd och hamnat i skuggan av Läckberg och Marklund. Kanske för att hon inte syns lika mycket?
Jag kan ha fel. Det där är min uppfattning, inte fakta.
Det var i varje fall länge sedan jag läste någon av hennes böcker. Och nu när jag gör det häpnar jag över hur enkla de är i jämförelse med andras. Ett perspektiv, en enda tidslinje, en historia. Det är faktiskt lite vilsamt. Den här boken tar ett par timmar att läsa. Inte mer.
Lätt som en plätt. Det här är deckare jag skulle stoppa i händerna på tonåringar som vuxit ur ungdomsböckerna, men inte har tålamod med krångliga intriger och bihandlingar. Irene Huss är en trevlig romanpolis. Hon må vara tidigare europamästare i jujitsu, men i övrigt är hon en ganska vanlig tvåbarnsmamma med en utbränd man, hund och en skruttig gammal mamma. Ingen grubblande medelålders man med dålig kontakt med sina barn, här inte. Det är skönt!
Det enda jag inte riktigt förstår i den här boken är varför en liten del av handlingen är förlagd till Teneriffa. Det var som sagt länge sedan jag läste något av Tursten, men det känns som om hon låter Irene åka utomlands i varje bok. Jag börjar misstänka att hon gör det för att kunna dra av sina resor på skatten. För något annat syfte kan jag inte se med den lilla utflykten. Men om det fungerar, så grattis!
Jo just det. Boken handlar om trafficing. Det, och huvudpersonens ålder, är väl det enda som egentligen placerar den här boken i vuxenhyllan. Men det behöver ju inte vara fel om det bara är en stunds luftlätt underhållning man är ute efter.
Kommentarer
Trackback