Svårartat trist
Winterland - Åke Edwardsson
Detta var en av de böcker jag plockade med mig på random sist jag var på biblioteket. Jag har aldrig läst Edwardsson, faktiskt. Och nu vet jag varför! Det här var verkligen en irriterande dålig bok. De flesta novellerna var så meningslösa att jag bara suckade. Kanske hade jag kännt annorlunda om jag hade läst andra böcker där Erik Winter haft huvudrollen? Men nu när jag inte har det, så blev novellerna verkligen kassa. Jag har ingen relation till Winter - alltså är jag inte intresserad av att få brottsstycken av information om honom. Det kanske fungerar för de trogna läsarna - men när informationen inte för novellen framåt så blir det bara slöseri med ord.
Intrigerna i dessa kriminalnoveller var dessutom nära på barnsliga. Eller också ska jag tro på att Erik Winter minsann har superkrafter eftersom han hela tiden lyckas komma på rätt spår utan några som helst ledtrådar? Äsch, då läser jag hellre Spindelmannen!
Bortkastad tid
Den misstänkte - Michael Robotham
Jag hade garanterat kunnat skriva en bättre baksidestext med ögonen förbundna. Vad sägs om följande missfoster till mening?
"Samtidigt leds polisen till att tro att det är Joseph som är den misstänkte för mordet på den unga kvinnan."
Que? Antingen tror de att han är mördaren eller så misstänker de att han är det. De tror väl inte att han är misstänkt? Om de inte ens vet det, så lär deras chanser att lösa fallet vara ganska små.
Nåja, boken är lite bättre än baksidestexten. Psykologen Joseph blir ombedd att hjälpa till med profileringen efter ett mord å en kvinna. Det visar sig att han känner kvinnan. Hon är en av hans tidigare patienter. Big surprise! Detta talar han så klart inte omedelbart om för polisen. Av någon anledning misstänker han en av sina patienter för mordet. Varför förstår jag aldrig. Men har man läst baksidan är det inte svårt att lista ut att han har alldeles rätt. Men polisen misstänker alltså istället psykologen. Ack så originellt.
Jag får antingen ta en paus i mitt deckarläsande, eller hitta nya författare. Eller skriva själv. Hmm... Hur svårt kan det vara?
Bortkastad tid
Den misstänkte - Michael Robotham
En sak hade jag garanterat kunnat skriva bättre. Nämligen baksidestexten! Vad sägs om följande formulering?
"Samtidigt leds polisen till att tro att det är Joseph som är den misstänkte för mordet på den unga kvinnan."
Que? Vad är det för underbetald idiot som har skrivt detta missfoster till mening? Antingen misstänker de honom eller också tror de att han är mördaren. Nåja, innehållet är inte lika dumt. Bara småtråkigt. Psykologen Joseph kallas in för att göra en mördarprofil. Det visar sig att han känner den mördade kvinnan. Hon har tidigare varit patient hos honom. Big surprise! Av någon anledning börjar han misstänka en av sina patienter för mordet. Varför förstår jag faktiskt inte - men det kan bero på att jag läste ganska oengagerat. Historien är ganska snårig och även om det står på baksidan att det ska finnas subtila ledtrådar så hittar i varje fall inte jag några. De jag märkte var ungefär lika subtila som elefantspår i snön.
Att psykologen nyligen fått diagnosen Parkinsons sjukdom är lite intressant. Att följa hans symptom är på flera ställen mer intressant än att följa hans jakt på mördaren.
Hmm... skriva en egen deckare.... Hur svårt kan det vara? Egentligen?
Inavel, svastikor och armeniska transvestiter
Ytterligare en julklappsbok avklarad.
Belsassars dotter – Barbara Nadel
Den här deckaren hade inte varit något speciellt om den inte hade utspelat sig i Istanbul. Men just för att kulturen är så pass främmande blev den intressant.
Kommissarie Ikmen är en kort, svartmuskig, ständigt rökande, konjaksdrickande åttabarnsfar. Snart ska det bli nio barn eftersom hustrun Fatme är höggravid. Ständigt rökande är det mest utmärkande. Jävlar, vad det röks i den här boken. Det är fulla askfat och fimpar överallt. Trots att jag själv röker så får jag lite andnöd av beskrivningarna.
Boken börjar med att en gammal alkoholiserad jude hittas brutalt mördad. På väggen ovanför sängen har någon ritat ett stort hakkors med den mördade mannens blod. Några egentliga ledtrådar finns inte. Det här är inte precis CSI… Istället är det psykotiska instängda familjer, sexuellt störda kvinnliga psykopater, synska transvestiter och gamla ryska hemligheter.
Upplösningen är inte direkt imponerande, men det gör ingenting. Här är det personbeskrivningarna och miljöerna som är huvudsaken. Tydligen har Nadel skrivit flera böcker i serien om den här lille turken och hans arbetskamrater. Jag kommer inte att springa ut och köpa dem – men hittar jag dem på biblioteket så kommer jag garanterat att låna dem.
Osannolikt - men vem bryr sig?
Mörker, ta min hand av Dennis Lehane
Privatdetektiverna Kenzie och Gennaro får i uppdrag att skydda sonen till en psykiatriker. De tror att det är maffian som hotar familjen, men det visar sig vara en seriemördare. Spåren leder dem till en man som suttit fängslad i tjugo år.
Nej, det är inte sannolikt alls. Men det bryr jag mig inte om. Jag gillar figurerna i de här ruffiga kvarteren i Boston. Bifigurerna är roligare än huvudpersonerna och även om jag inte blir så fångad av själva deckarintrigen så vill jag ändå fortsätta läsa. Det här är den andra boken av Lehane som jag läser. Tidigare har har läst Gone, Baby, Done. Den var nog bättre egentligen. Men den här har onekligen snyggare titel. Lite Twin Peaks-känsla, där.
Det här är inga böcker som jag skulle köpa. Men jag kommer garanterat att låna fler i serien när de finns inne på mitt kvartersbibliotek.
Jag gillar Leif G.W. Persson
Jag är periodare på deckare. Ibland verkar det vara det enda jag orkar läsa. När livet är stressigt och jobbigt är det skönt att läsa böcker där man får precis vad man förväntar sig.
Linda - som i Lindamordet av Leif G.W. Persson var precis vad jag förväntade mig. Bra! Det jag gillar med Persson är det långsamma tempot, de inte helt sympatiska människorna och polisutredningar som faktiskt känns ganska trovärdiga.
Snabbläste de sista 100 sidorna eftersom jag tänkte lämna tillbaka boken på biblioteket idag. Fast det kunde jag ha struntat i. När jag väl kom dit hade de stängt. Surt. Jag älskar mitt lilla kvartersbibliotet men jag avskyr deras underliga öppettider. Så istället för att få ägna en timme åt min favoritsysselsättning - att botanisera bland alla böcker, så fick jag slänga in mina böcker genom deras lucka. Sedan var det en tjurig kärring som traskade hem i regnet.
Jag har visserligen gott om olästa böcker hemma. Men biblioteket är min motsvarighet till ljusterapi. Det finns inget ställe där jag trivs bättre. Hur grinig och sur jag än är när jag går dit, så rinner det av mig när jag går och tittar på alla böcker.
När jag dör går det bra att sprida min aska där, tack.