Och en till.

Ja, men det är ju så lätt. Att läsa deckare alltså. Jag försökte faktiskt läsa Jelinek. Verkligen. Men bokjäveln är satt i Bodoni 11/12. Vad är det för miffo som har gjort det? Varför ta ett stolpigt gammalt typsnitt och sätta det med för tätt radavstånd när texten är så krävande i sig själv? Jag blir direkt aggressiv av fult satta böcker. Efter ett par sidor var jag helt enkelt tvungen att ta en paus.

Och då låg den ju där. Så lättillgänglig och trevlig.

En drink före kriget - Denis Lehane

Jag är verkligen förtjust i Lehane. Den här gången försökte jag faktiskt fundera lite på varför. Åtminstone försökte jag det under de första kapitlen. Sedan var jag så inne i Bostons ruffa kvarter att jag helt glömde bort att analysera. Men innan jag slukades upp helt hann jag tänka lite.

Det är något otidsenligt över Lehanes berättarstil. Privatdetektiver känns gammalt och en berättare i första person fullständigt skriker Raymond Chandller. Ändå fungerar det. Eller så fungerar det just på grund av detta. Jag sveps med efter bara några sidor och känner mig som om jag var där. I Bostons slumkvarter. Bland svarta gäng och alkoholiserade irländare. De tillkrånglade intrigerna och det totalt horribla antalet dödskjutningar spelar ingen roll. Jag sväljer allt. Bara jag får hänga med Patrick och Angie ut på Bostons gator, in på pubarna och kyrkorna, så är jag så nöjd och belåten.

Det enda jag inte är riktigt nöjd med är att det bara räcker några timmar. Sedan är det slut. Och jag är tillbaka hos Jelinek. Med de fula, svarta bokstäverna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback