gemen och verserad

Deckare hör sommaren till. Så när jag ändå var i bokhandeln så plockade jag till mig den här. Det kunde jag ha låtit bli.

Det tolfte kortet - Jeffrey Deaver

Jag gillade I samlarens spår, det gjorde jag. Men ingen av uppföljarna har varit något särskilt. Varken bra eller direkt dåliga. Det har varit böcker som fungerat att läsa i brist på annat.

Men den här gillade jag inte. Det finns gränser för hur mycket man kan krångla till en historia och inbilla sig att jag ska tro på den. Och då är jag inte ens speciellt kräsen eller besvärlig när det gäller deckare. Om jag får säga det själv. Vilket jag får. Eftersom det här är min blogg och jag kan skriva vilka dumheter som helst. Ha!

Jag tror inte på någonting i den här boken. Jag tror inte på motivet, jag tror inte på händelserna, jag tror inte på personerna och jag tror inte på upplösningen.  Ingenting i boken känns ens en gnutta trovärdigt. Jag kände mig som en total hedning när jag läste den. Och då kan jag förlora mig fullständigt i fantasyvärldar och tro på vartenda ord just när jag läser dem. Men att det här skulle kunna hända - det kan ingen lura i mig.