Jag flyttar!
Nu flyttar jag bloggen hit.
Hoppas att vi ses där!
Hoppas att vi ses där!
Mer Koppel
Anledningar att läsa: några fantastiskt fyndiga formuleringar, den vidriga chefen och några smarta meningar om skrivande och språk.
Anledningar att fundera på om författaren driver med mig: den löjligt uppenbara tvisten.
På baksidan av boken står det att boken är en klassisk chick lit. Och när jag tänker närmare efter så stämmer det ju faktiskt. Skillnaden är bara att Koppel skalar av allt bjäfs och klarar av att förvandla den tafatta huvudpersonen till en succé på en tredjedel så många sidor som vanligtvis krävs. Allt finns på plats, hon lyckas i karriären medan den elaka väninnans status sjunker och viktigast av allt; hon hittar en ny karl.
Han måste helt enkelt driva med mig! Bra där!
3 inledningar
När jag nu ändå är igång kan jag väl lika gärna fortsätta med en trio från Lyran. Den här gången handlar det om minnesvärda inledningar. Det borde jag väl kunna hitta några.
1. Samtal med vampyren - Anne Rice
"Jag förstår..." sade vampyren tankfullt och gick långsamt bort mot fönstret på andra sidan rummet. Han stod där länge i det bleka ljuset från Divisadero Street och de förbiglimatande strålkastarljusen.
Kanske ingen fantastisk inledning i sig, men nog startade Anne Rice något när hon började skriva om vampyren Lestat. Nu blev vampyren huvudperson istället för att vara den självklara fienden.
2. Hotell New Hampshire - John Irving
Det året då min far köpte björnen, var ingen av oss född - vi var inte ens avlade, varken Frank, den äldste, eller Fanny, den mest högljudda, eller jag, som kom därnäst, eller våra yngre syskon, Lilly och Egg.
En björn i första meningen. Det kan ju bara vara Irving. Här är han som allra bäst, tycker jag. Björnen heter förresten State o' Maine. Om ni hade glömt det?
3. Hundra år av ensamhet - Gabriel Garcia Marquez
Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendia påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.
Det går ju inte att ta miste - det här kommer att bli en dramatisk historia som utspelar sig långt ifrån hemtrakten om man är en läsande medelsvensson. Jag älskade den här boken när jag var femton år och kärleken är lika stark idag.
Det stora vemodet rullar in...
Det var ju ingen vanlig förkylning jag hade fått när jag skrev senast för mer än två månader sedan. Det blev en riktigt jobbig lunginflammation som däckade mig totalt. Och vad kan passa bättre när man är riktigt sjuk än en fantasyserie? Inte mycket om ni frågar mig.
Fem böcker, alla i klar tegelstensklass, som nu är utlästa. Två månaders konstant kvällssällskap är nu borta. Det hade väl varit okey om histoiren hade varit avslutad. Men det är den långt därifrån. Författaren håller fortfarande på med nästa del. Det har han tyvärr gjort sedan 2005. Fatta vemodet! Det känns som att bli dumpad.
Visserligen har HBO gjort serie av den första boken och snart börja på Canal+. Men vad hjälper det mig? Jag vill inte se den. Jag vill ha fortsättningen. Nu! I tv-bilagan beskrevs den som en blandning av Sagan om ringen och Sopranos. Det är faktiskt inte någon speciellt dålig beskrivning. De rena fantasyinslagen är förhållandevis få. Det finns visserligen drakar och jättar och trolldom, men de driver inte alls historien. Istället är det politik, krig och intriger som för handligen framåt, tillsammans med ett riktigt roligt persongalleri, förstås.
Det här är ta mig fan sista gången jag påbörjar en serie som författaren inte har avslutat. Hur ska jag nu kunna somna på kvällarna?
Förutsägbart, men trivsamt ändå
Varning! Detta inlägg kan innehålla spoilers.
Finns inte på kartan - Carin Hjulström
Det är verkligen inte speciellt svårt att lista ut hur det ska gå i den här boken. Journaliststudenten Frida är nästan ihop med coole Peter. Åtminstone på nätterna. Dagtid är han inte lika noga med att visa att de hör ihop. Men det här ska nog ändras under praktiken. Hoppas Frida.
.
Men så blir det förstås inte. Peter hamnar på Aftonbladet, en av de mest önskade praktikplatserna, medan Frida hamnar på lokalredaktionen i Bruseryd. Då tycker Peter att det är lika bra att de gör slut. Förstås.
.
Då ska vi se. Hur många tror att det kommer att gå jättebra för Peter? Nej, just det. Såklart gör han bort sig. Medan Frida lyckas engagera hela bygden när hon upptäcker att Bruseryd inte längre kommer att finnas med på telefonkatalogens kartblad. Nu börjar kampen för att åter bli fler än 100 innevånare.
.
Det finns verkligen inte någonting som överraskar mig i den här boken. Men det gör ingenting alls. Det lunkar på tryggt och trevligt som en ungdomsbok. Klart att det går bra för Frida. Klart att hon kommer till insikt om vilken tönt Peter är. Klart att hon lyckas få människor att förändra sina liv. Det är en historia enligt feelgood-mallen på alla sätt. Men det gör ingenting. För det var precis vad jag ville läsa just nu. Nästan perfekt matchning en förkyld och kall helg i soffan.
Sydstatsbesvikelse
De som har följt den här bloggen kan möjligtvis ha upptäckt min totala förälskelse i sydstatslitteratur. Jag har aldrig riktigt lyckats lista ut vad det är som tilltalar mig så mycket, men står det ett ord om sydstaderna på baksidan så är jag fast. Så självklart plockade jag upp den här...
Mississippi börjar i lobbyn på Peabody Hotel - Lee Smith
Enligt New York Times Book Reveiw är den mästerlig. Och Booklist jämför Smith med Faulkner. Där ser man! Själv fattar jag inte vad de pratar om. Men jag gissar att det är jag som missar något. Jag blir nämligen lite uttråkad och väntar på att det ska hända något.
.
Upplägget är det inget fel på. I mitten av 60-talet färdades ett gäng collegetjejer nedför Mississippi på en flotte. Nu 35 år senare gör fyra av dem om resan, fast nu på en lyxig hjulångare. En av deras vänner har dött och nu gör de resan för att hedra hennes minne.
.
Visst låter det lovande? Bara det faktum att kvinnan som dött i en olycka, alternativt självmord, heter Baby Balou gör att jag gillar det från början. Baby Balou... kan man heta det utanför sydstaterna? Nåja, berättelserna om de två flodfärderna löper parallellt genom boken och jag väntar mig att det ska ha hänt en massa spännande saker på den första resan som nu ska avslöjas på den andra. Men det verkar det inte ha gjort. Den första resan verkar ha varit ganska trevlig om man bortser från myggen.
.
När jag tänker efter så finns det ändå en hel del bra delar i boken. Babys stormiga kärlekshistorier och Harriets uppväxt är avsnitt som bränner till. Problemet är nog egentligen att jag saknar den stora finalen. Boken rinner liksom ut i ett konstaterande att det nog inte var som de trodde utan på ett annat sätt. Kanske... Tja, det är väl så det oftast är i verkliga livet. Men i litteraturen vill jag ha mer.
Tre favoritgenrer
I dag blir det stora gester. Inte enstaka böcker utan hela genrer på en gång. Tre saker jag gillar att läsa alltså. Som vanligt har jag hämtat detta hos Lyran.
.
1. Skräck
Sedan jag var liten och ständigt tvingade min stackars pappa att berätta nya spökhistorier har jag gillat att bli skrämd. Tyvärr är det inte mycket som skrämmer mig nu för tiden, men jag slutar aldrig att hoppas. Därför plockar jag gång på gång upp nya skräckförfattare i förhoppningen att drabbas av mörkrädsla och mardrömmar. Och jag blir lika besviken varje gång. Jag blir bara inte rädd längre. Men jag vägrar ge upp. Någonstans finns den säkert - boken som tvingar mig att sova med ljuset tänt och kolla garderoberna innan jag går och lägger mig.
.
2. Gör det själv-böcker
Jag drömmer om att snickra möbler, odla egna grönsaker, baka fantastiska tårtor, sticka, sy, brodera, måla... you name it. Jag älskar tanken på att göra saker med händerna. Tyvärr är jag helt värdelös på att göra saker med händerna. Varje projekt slutar med bitter besvikelse, vad jag än försöker mig på. Men eftersom jag samtidigt är otroligt naiv låter jag inte dessa besvikelser hindra mig från att låna nya böcker om hur man gör saker. En vacker dag kanske jag hittar något som jag klarar av att genomföra.
.
3. Reportageböcker
Det här har jag skrivit om tidigare, det vet jag. Men jag gillar verkligen journalistik när den får ta riktigt mycket plats. Det är kul att få fördjupning och tid att tänka. Framför allt när tidningsartiklarna tenderar att bli allt kortare och mer förenklade för varje år. Färre bokstäver och större bilder tycks vara tidens trend.
Så, det var det...
Nyligen avlyssnat
Den här lilla lådan innehöll så många cd-skivor att jag var tvungen att låna om den för att hinna lyssna klart. Och nu håller jag redan på att glömma handlingen. Kan det vara så att min hjärna håller på att förvandlas till äpplemos? Jag tycks inte kunna komma ihåg något jag läser just nu. Ingenting fastnar.
Kinesen - Henning Mankell
.
Det började dramatiskt i alla fall. En hel massa mord! I stort sett alla invånare i en liten norrländsk by hittas brutalt mördade. Man får visserligen följa något av polisens arbete i början, men därefter går det över till att handla om en skånsk åklagare vars mamma var fosterbarn i en av de mördade familjerna. Hon startar en privat utredning av vad som egentligen hände eftersom hon inte tror att poliserna är på rätt spår.
.
Det jag gillar bäst i den här boken är historien om hur kineser utnyttjades som slavar vid järnvägsbyggen i USA vid mitten av 1800-talet. Det är intressant. Men själva deckarhistorien känns kanske inte så spännande. Fast allt behöver ju inte vara spännande. Det var helt okej att lyssna på. Även om jag tycker att slutet var något av en besvikelse. Det kändes nästan som om Mankell tyckte att boken höll på att bli för lång (vilket i och för sig är sant) och skrev ihop ett snabbt slut för att bli klar med det hela.
.
Johan Rabeus läste. Då och då med lite för mycket skådespeleri för min smak, men ändå okej. Jag får väl helt enkelt leva med att skådespelare inte kan läsa en text rakt upp och ned utan att lägga till dialekter, harklingar och rosslanden i replikerna. Det blir lite radioteater över det hela. Jag gillar det inte så värst, men många andra verkar uppskatta det, så jag får väl helt enkelt leva med att det är så det ska vara.
Skräm mig!
Är det bara jag, eller är det här omslaget rent förfärande fult? Jag lät nästan bli att låna boken av det skälet. Jag kan inte riktigt peka på vad det är som jag ogillar så enormt. Men jag tror att det är illustrationen som känns så totalt fel och omodern. Nåja, boken var som tur var bättre än omslaget vilket åter bevisar tesen att man inte ska döma hunden efter... fast det passar ju förstås ännu bättre på engelska
Någon i din säng - Andreas Roman
Mera gnäll. Jag tycks inte kunna producera något annat just nu. Jag vill ju bli rädd! Men det blir jag inte alls. Fast det ska nog inte skyllas på författaren. Jag har läst för mycket. Jag vet inte vad som skulle kunna skrämma mig nu för tiden? Men en aggressiv osynlig låtsaskompis lyckas uppenbarligen inte.
.
Behållningen med den här boken är istället beskrivningen av den ensamma Sofia. Andreas Roman gör verkligen ett riktigt bra jobb med att gestalta en grymt besvärlig och jobbig människa. Det är inte alls svårt att förstå varför hon är ensam och varför hon aldrig lyckades skaffa några vänner som barn. Nu är hon vuxen och fantastiskt lyckad, men fortfarande lika ensam. Och hennes låtsaskompis verkar fast besluten att hon ska fortsätta just så.
.
Jag önskar att jag hade lite mer åsikter om boken. Men det mesta jag läser just nu lämnar mig relativt oberörd, med ljumma trista åsikter. Nej, det är inte dåligt. Som vanligt. Men det är inte minnesvärt heller. Jag har redan börjat glömma handlingen. Det kan i och för sig ha att göra med att det finns drömsekvenser i boken. Jag hatar drömsekvenser! Finns det något tristare?
.
Jag ska göra ett försök med Mörkrädd också. Jag hoppas fortfarande att jag ska bli lite skraj av den, men det kommer väl inte att hända. Är det någon som har ett bra tips på läskiga böcker så tas de emot med allra största tacksamhet.
Elegans som inte når riktigt ända fram
Den här boken har många gillat. Själv har jag varit så där lagom sugen på att läsa den. Men när jag helt plötsligt insåg att jag hade åkt iväg till landet utan bok (fatta fasan! Öppen spis, mjuka filtar - men inga böcker. The horror!) så blev jag väldigt glad åt att hitta Barberys bok på Coop.
Igelkottens elegans - Muriel Barbery
.
Det börjar ju bra. Jag vill verkligen tycka om den där sura portvakten och den livströtta 12-åringen. Och till en början fungerar det. Det finns kapitel som verkligen berör mig. Som när Renée för allra sista gången går på bio med sin döende man. Där fick jag tårar i ögonen. Men sedan händer inget mer. Jag sitter mest och väntar på att berättelsen ska komma igång men jag tycker aldrig att det lyfter riktigt.
.
Det är förstås inte dåligt. Men det passade absolut inte mig. Jag skulle inte rekommendera den till någon som ville ha ett boktips. Jag kan inte riktigt se den läsare som går igång totalt på det här, framför mig. Men uppenbarligen måste de finnas. Jag är bara inte en utav dem.
Tre filmer
Åh, lite omväxling. Vad kul. Jag har lite extra tid, så jag jobbar mig bakåt i tiden och plockar upp lite gamla trio-uppdrag från Lyran. Tre filmer jag gillar alltså. Det borde väl inte vara så svårt.1. Allt om min mamma
Transvestiter, hiv, döende nunnor, föräldralösa barn, knark... vem hade kunnat tro att det skulle vara så underhållande? Jag älskade varje minut av Aldomóvars film. Det är sorgligt så man bara vill dö, men samtidigt roligt, rörande och färgsprakande. Ren njutning. Jag har inte vågat se om den, för jag är inte alls säker på att jag skulle tycka lika mycket om den om jag såg den igen.
2. Lars and the real girl
Sötaste filmen på evigheter. Alla blir väldigt glada när Lars meddelar att han har träffat en flicka på nätet. Vad de inte har räknat med är att Bianca visar sig vara en docka. Men eftersom stadens läkare rekommenderar att man ska spela med i den illusion Lars har byggt upp får Bianca så småningom både vänner och jobb. Lite långsamt, men oj vilket gott humör jag blev på när jag såg den här filmen.
3. Shakespeare in love
Nej, det är inget mästerverk precis. Men just den dagen jag såg filmen träffade den exakt rätt. Det var den perfekta filmen för just den dagen och jag föll som en fura direkt. Jag älskade allt. Till och med färgerna kändes starkare! Normalt är romantik inte min grej, men för den här filmen gör jag garanterat ett undantag. Gulligt och kul! Jag blir fortfarande glad varje gång jag ser den här filmen.
Tre andra saker jag läser
Äsch, jag passar på att ta en tematrio från Lyran också nu när jag faktiskt har tid att skriva lite. Den här gången handlar det om vad vi läser förutom skönlitteratur. Det kan ju inte vara så svårt. Jag läser i stort sett alltid. Finns det inget annat granskar jag baksidorna av schampoflaskor i min ständiga jakt på bokstäver. Jag gillar text, helt enkelt.
1. Serier
Jag gillar serieböcker. Fast jag har inte riktigt vant mig vid serieromaner. Jag har svårt för seriösa serier. Humor är fortfarande det jag lättast tar till mig i serieform. Och det räcker ju. Det finns tillräckligt mycket att hämta där. Dilbert och Rocky var länge favoriter, men nu har de gått på tomgång ganska länge tycker jag.
2. Fackböcker
Jag älskar fackböcker och läser massor. I vitt skilda ämnen. Jag läser gärna om psykologi, men lika ofta blir det böcker om saltets historia, porslin, kvastfeningar eller rost. Jag skulle gissa att en tredjedel av de böcker jag läser är fackböcker av något slag.
3. Reklamskyltar
Jobbar man med marknadsföring är det ju nästan självklart att åtminstone lite snabbt scanna av den reklam som man möter under de dagliga resorna till och från jobbet. Den som ramlar in i brevlådan däremot... Nej, det får ändå finnas gränser. Jag orkar inte kolla vad Coop, Ica och de andra har för priser på chips.
Sådär. Det var det.
Jag skyller på stress
Den här boken läste jag för ett tag sedan. Det var en minst sagt konstig upplevelse. Jag hade uppenbara svårigheter att förstå handlingen. Det brukar inte hända mig. Jag hade visserligen mycket att göra på jobbet just då, men ändå... Skrämmande.
Jag fattade att tre flickor blev mördade. Så mycket fattade jag. Men resten? Jag hade enormt svårt att hålla reda vem som var vem. Gång på gång fick jag stanna upp och fundera på vem den ena eller andra personen var. När mördaren till slut var fast var jag i stort sett lika förvirrad. Jag tror inte att det ska skyllas på boken. Andra har ju inte verkat ha några problem med det. Det var nog bara en dålig vecka eller så. Eller så borde jag ha startat med den första boken i serien.
Och så en deckare till
Den här boken har jag också läst. För ett tag sedan faktiskt. Men jag har inte haft tid och ork att blogga.
Tid att dö - Jeffery Deaver
Men! Varför kan människan inte låta bli att krångla till intrigen så jävla mycket? Här finns en seriemördare som kallar sig själv urmakaren. Med sig har han en våldtäktsman som medhjälpare. Men så hemskt många mord verkar han inte lyckas med. Detta utreder Sachs och Rhyme samtidigt som Sachs har fått sitt första egna mordfall där hon undersöker ett självmord som kanske inte är vad det ser ut att vara.
Men! Varför kan människan inte låta bli att krångla till intrigen så jävla mycket? Här finns en seriemördare som kallar sig själv urmakaren. Med sig har han en våldtäktsman som medhjälpare. Men så hemskt många mord verkar han inte lyckas med. Detta utreder Sachs och Rhyme samtidigt som Sachs har fått sitt första egna mordfall där hon undersöker ett självmord som kanske inte är vad det ser ut att vara.
Spoiler * Spoiler * Spoiler * Spoiler
Naturligtvis hänger historierna ihop. Men inget är som det ser ut att vara. Seriemördaren är ingen seriemördare, Närå, han är en professionell hitman som har hittat på hela den här historien för att mörda några helt andra personer. Jo men tjena... Det är så extremt ologiskt att det nästan verkar smart. Tills man börjar tänka lite mer på det hela. Då känns det som om hjärnan ska explodera.
Allvarligt. Jag kan förlåta Dennis Lehane för krattiga och ologiska intriger, det kan jag. Men Deaver... not so much.
Jag tror att jag redan tidigare har lovat mig själv att inte läsa mer av honom. Det är nog dags att göra slag i saken nu och faktiskt lägga av.
Jag tror att jag redan tidigare har lovat mig själv att inte läsa mer av honom. Det är nog dags att göra slag i saken nu och faktiskt lägga av.
Snabbläst om utbrändhet
De senaste veckorna har jag haft sjukt mycket att göra. Så mycket att jag vissa dagar har funderat på om det verkligen kan vara nyttigt. Lite orolig blev jag när jag märkte att jag hade svårt att hålla reda på personerna i en helt vanlig deckare. Men sedan insåg jag att jag nog bara var hypokondrisk efter att ha läst den här boken.
Det här är inte jag - Eva F Dahlgren
Den kan inte ha tagit mycket mer än någon timme att läsa. Men den var faktiskt lite läskig, Åtminstone om man som jag inbillar sig att man inte hör till den sortens människor som drabbas av utmattningsdepressioner och liknande.
Det ska vara en skönlitterär berättelse. Men den känns väldigt självupplevd. Fast vad vet jag. Den handlar i alla fall om en kvinna som helt klart är utbränd. Tidigare har hon arbetat som medicinsk journalist och skrivit mängder av artiklar om hjärnstress och utbrändhet, men mest tänkt att de hon skriver om väl antagligen är lite trötta. Nu klarar hon inte av någonting alls. Bara att gå och handla ger ångestattacker.
Tonårssonen Johannes får försöka klara det mesta. Hon har inte koll och beter sig ganska irrationellt. Att rusa upp till grannen och börja skrika för att han flyttar sina möbler och för oväsen känns ju inte helt balanserat.
Tyvärr dras boken med ett gäng kursiva kapitel som verkar utspela sig i framtiden där forskarstudenter tittar på olika hjärnor i formalin. De styckena hade jag kunnat klara mig utan.
Det här är inte jag - Eva F Dahlgren
Den kan inte ha tagit mycket mer än någon timme att läsa. Men den var faktiskt lite läskig, Åtminstone om man som jag inbillar sig att man inte hör till den sortens människor som drabbas av utmattningsdepressioner och liknande.
Det ska vara en skönlitterär berättelse. Men den känns väldigt självupplevd. Fast vad vet jag. Den handlar i alla fall om en kvinna som helt klart är utbränd. Tidigare har hon arbetat som medicinsk journalist och skrivit mängder av artiklar om hjärnstress och utbrändhet, men mest tänkt att de hon skriver om väl antagligen är lite trötta. Nu klarar hon inte av någonting alls. Bara att gå och handla ger ångestattacker.
Tonårssonen Johannes får försöka klara det mesta. Hon har inte koll och beter sig ganska irrationellt. Att rusa upp till grannen och börja skrika för att han flyttar sina möbler och för oväsen känns ju inte helt balanserat.
Tyvärr dras boken med ett gäng kursiva kapitel som verkar utspela sig i framtiden där forskarstudenter tittar på olika hjärnor i formalin. De styckena hade jag kunnat klara mig utan.
