Mätt
Helt plötsligt känner jag mig lite mättad. Jag läser Wintersons Fyrväktaren. Långsamt. Något kapitel i taget. För att den ska räcka länge.
Den är precis vad jag vill ha just nu.
Men samtidigt känner jag mig underligt mätt på bra litteratur. I att-läsa-högen ligger Falkenland, Pressl och Foer och väntar. De kommer nog att få ligga kvar där ett tag till.
Min februaritrötta hjärna vill ha serier, lättsmälta rysare och kokböcker nu. Tror jag. Att läsa något bra i februari känns som slöseri. Något jag ändå inte kan ta till mig och njuta av. Min hjärna går på sparlåga.
När jag känner mig så här skulle jag nästan kunna förfalla till att låna självhjälpsböcker. Nåja, nästan. Det blir nog ett Rockyalbum istället.
Eller så skulle man kanske skriva själv ? Vad sägs om: Att överleva februari - ett projekt i 28 steg.
Kan det vara något? Kan det bli en bestseller, måhända? Kan det bli starten på en tv-karriär? Jag kan tänka mig att tycka till om det mesta. En frågespalt, kanske?
Eller så tar jag en kopp kaffe till, bara. Det får nog räcka. Det är ju februari. Som sagt.
Den är precis vad jag vill ha just nu.
Men samtidigt känner jag mig underligt mätt på bra litteratur. I att-läsa-högen ligger Falkenland, Pressl och Foer och väntar. De kommer nog att få ligga kvar där ett tag till.
Min februaritrötta hjärna vill ha serier, lättsmälta rysare och kokböcker nu. Tror jag. Att läsa något bra i februari känns som slöseri. Något jag ändå inte kan ta till mig och njuta av. Min hjärna går på sparlåga.
När jag känner mig så här skulle jag nästan kunna förfalla till att låna självhjälpsböcker. Nåja, nästan. Det blir nog ett Rockyalbum istället.
Eller så skulle man kanske skriva själv ? Vad sägs om: Att överleva februari - ett projekt i 28 steg.
Kan det vara något? Kan det bli en bestseller, måhända? Kan det bli starten på en tv-karriär? Jag kan tänka mig att tycka till om det mesta. En frågespalt, kanske?
Eller så tar jag en kopp kaffe till, bara. Det får nog räcka. Det är ju februari. Som sagt.
Usel och artig, eller vanlig och belevad, eller...
Vad är jag egentligen? *Malin* frågar sig hur och varför vi har valt namnen på våra bloggar.
Gemen och verserad - vad betyder det egentligen?
Jag har ganska många bloggar. Om olika ämnen. Från olika synvinklar. Med olika språkbruk. Men när jag bestämde mig för att starta en bokblogg hade jag egentligen inte något annat syfte än att hålla reda på vilka böcker jag läser och kanske få lite boktips. Och ett namn skulle den ju ha förstås.
Eftersom jag har jobbat med bokstäver i olika form nästan hela mitt yrkesliv så satt jag och lekte lite med orden gemener och versaler, men det kändes ju lagom kul.
Gemen och verserad blev roligare och säger en del av sanningen om mig. För jag kan verkligen vara både elak, simpel, lumpen, nedrig, tarvlig, usel, illvillig, lömsk, infam skändlig, vanlig och som folk är mest samtidigt som jag kan vara mycket artig, belevad, världsvan, älskvärd, ämabel, urban, polerad och förbindlig.
Fast det är klart. Hade jag kunnat stå för Genial och verbal så hade jag döpt min blogg till det istället.
Gemen och verserad - vad betyder det egentligen?
Jag har ganska många bloggar. Om olika ämnen. Från olika synvinklar. Med olika språkbruk. Men när jag bestämde mig för att starta en bokblogg hade jag egentligen inte något annat syfte än att hålla reda på vilka böcker jag läser och kanske få lite boktips. Och ett namn skulle den ju ha förstås.
Eftersom jag har jobbat med bokstäver i olika form nästan hela mitt yrkesliv så satt jag och lekte lite med orden gemener och versaler, men det kändes ju lagom kul.
Gemen och verserad blev roligare och säger en del av sanningen om mig. För jag kan verkligen vara både elak, simpel, lumpen, nedrig, tarvlig, usel, illvillig, lömsk, infam skändlig, vanlig och som folk är mest samtidigt som jag kan vara mycket artig, belevad, världsvan, älskvärd, ämabel, urban, polerad och förbindlig.
Fast det är klart. Hade jag kunnat stå för Genial och verbal så hade jag döpt min blogg till det istället.
På läslistan - en studie i slalomläsning
Nu känns det faktiskt som om jag har lite för många böcker på gång samtidigt. Jag jonglerar vilt för att hålla de här böckerna i luften nu, men jag misstänker att jag kommer att tappa åtminstone någon på vägen.
På spårvagnen: Hunden i Luanda
Som högläsning: Bärnstenskikaren
För insomning: Täcknamn Rainbow
Med glädje: Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow
I hörlurarna: I mördarens rum
Påbörjat: Brännmärkt, Kan innehålla nötter, Egyptologens gåta
Jag räknar kallt med att avsluta min ljudbok idag. Jag har bara sista cd:n kvar. Kanske blir det promenad hem efter jobbet, om det inte regnar alltså. Det är annars vanligt i Göteborg. Vi får väl se. Annars får jag väl städa lite så att jag blir klar med den här ljudboken. För nu börjar jag bli seriöst trött på den.
På spårvagnen: Hunden i Luanda
Som högläsning: Bärnstenskikaren
För insomning: Täcknamn Rainbow
Med glädje: Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow
I hörlurarna: I mördarens rum
Påbörjat: Brännmärkt, Kan innehålla nötter, Egyptologens gåta
Jag räknar kallt med att avsluta min ljudbok idag. Jag har bara sista cd:n kvar. Kanske blir det promenad hem efter jobbet, om det inte regnar alltså. Det är annars vanligt i Göteborg. Vi får väl se. Annars får jag väl städa lite så att jag blir klar med den här ljudboken. För nu börjar jag bli seriöst trött på den.
Jag trivs bäst när jag vantrivs lite
Jag är en gnällspik. Jag vet. Naturligtvis hade jag kunnat lista fem bra serier. Det är bara så att jag faktiskt har roligare när jag får gnälla.
Bara ett ytterst litet fåtal har någonsin hört mig svara "toppen?"på den vardagliga frågan "Hur är det"? Det är bara en ekonomisk beroendeställning som kan få mig att svara på det viset. För det är inte sant. Jag är som åsnan Ior. Jag är gladast när jag har något att klaga över. Det är också då jag har som roligast. Allra mest kul har jag när jag får tillfälle att utgjuta mig över mina egna tillkortakommanden på diverse områden. Som baddräktsinköp, karaokesång, yoga eller intervjuer med danska författare.
Det här går igen i min blogg. Då och då läser jag fantastiska böcker som jag verkligen älskar. Men när jag bloggar har jag betydligt roligare när jag får lov att slakta något riktigt missfoster till bok. Jag kunde visserligen inte läsa ut Atlantis hemlighet, men det var mycket roligare att blogga om den än om Never let me go som jag verkligen tyckte om.
Det låter kanske dystert, men det har sina fördelar. Jag har alltså nöje av nästan alla böcker jag läser. De bra när jag läser dem och de dåliga när jag skriver om dem. Det är ju så bra att det nästan skulle kunnat göra mig lycklig - om det nu hade legat för mig.
Bara ett ytterst litet fåtal har någonsin hört mig svara "toppen?"på den vardagliga frågan "Hur är det"? Det är bara en ekonomisk beroendeställning som kan få mig att svara på det viset. För det är inte sant. Jag är som åsnan Ior. Jag är gladast när jag har något att klaga över. Det är också då jag har som roligast. Allra mest kul har jag när jag får tillfälle att utgjuta mig över mina egna tillkortakommanden på diverse områden. Som baddräktsinköp, karaokesång, yoga eller intervjuer med danska författare.
Det här går igen i min blogg. Då och då läser jag fantastiska böcker som jag verkligen älskar. Men när jag bloggar har jag betydligt roligare när jag får lov att slakta något riktigt missfoster till bok. Jag kunde visserligen inte läsa ut Atlantis hemlighet, men det var mycket roligare att blogga om den än om Never let me go som jag verkligen tyckte om.
Det låter kanske dystert, men det har sina fördelar. Jag har alltså nöje av nästan alla böcker jag läser. De bra när jag läser dem och de dåliga när jag skriver om dem. Det är ju så bra att det nästan skulle kunnat göra mig lycklig - om det nu hade legat för mig.
Jag + biblioteket = SANT
Jag har börjat vänja mig vid mitt nya bibliotek. Långsamt men säkert. Rent principiellt älskar jag ju alla bibliotek, förstås. Men eftersom jag tydligen är en gnutta ärkekonservativ också, så var det ju lite traumatiskt när mitt bibliotek flyttade från det gamla fina kulturminnesmärkta huset till stadsdelens nya kulturhus.
Men nu när jag börjar hitta bland hyllorna så känns det bättre. Det enda jag inte är helt tillfreds med är matlukten. Det ligger ett café/restaurang på undervåningen och eftersom det inte finns några dörrar så sprider sig matlukten bland böckerna. Inte bra när man är hungrig. Vilket jag oftast är när jag springer till biblioteket efter jobbet.
Nåja, det är faktiskt ändå ett mindre bekymmer. Jag har större problem med mitt löfte om att läsa nobelpristagare. Jag glömmer alltid bort vilka de är. Förutom de jag redan har läst då förstås. Men tanken var ju att jag skulle läsa 5 pristagare som jag inte hade läst innan. Jag behöver en lista, helt klart.
Men jag fick i alla fall med mig ytterligare någon icke engelskspråkig författare. Något mysko från Angola. Garanterat en premiär för mig. Och Lehanes Patient 67. Äntligen.
Och nu till något helt annat.
Hur i hela fridens namn kunde jag glömma Gökboet och Apocalypse now i min bok-filmfemma? Vad tänkte jag på? Nåja, gjort är gjort...
Men nu när jag börjar hitta bland hyllorna så känns det bättre. Det enda jag inte är helt tillfreds med är matlukten. Det ligger ett café/restaurang på undervåningen och eftersom det inte finns några dörrar så sprider sig matlukten bland böckerna. Inte bra när man är hungrig. Vilket jag oftast är när jag springer till biblioteket efter jobbet.
Nåja, det är faktiskt ändå ett mindre bekymmer. Jag har större problem med mitt löfte om att läsa nobelpristagare. Jag glömmer alltid bort vilka de är. Förutom de jag redan har läst då förstås. Men tanken var ju att jag skulle läsa 5 pristagare som jag inte hade läst innan. Jag behöver en lista, helt klart.
Men jag fick i alla fall med mig ytterligare någon icke engelskspråkig författare. Något mysko från Angola. Garanterat en premiär för mig. Och Lehanes Patient 67. Äntligen.
Och nu till något helt annat.
Hur i hela fridens namn kunde jag glömma Gökboet och Apocalypse now i min bok-filmfemma? Vad tänkte jag på? Nåja, gjort är gjort...
Att bejaka sin inre tant
Jag tror att det var bokidioten som utmanade mig med sju önskningar för ett tag sedan. En av de saker jag önskade mig var en hobby eller ett uppslukande intresse. Jag har fortfarande inte funnit något.
Jag brukar hävda att jag är beredd att prova allt en gång. Det har lett till att jag har gått kurser i cementgjutning, åkt innerslang efter snabba båtar, pysslat. lagt mosaik, sysslat med frigörande måleri, sjungit karaoke (the horror!) vunnit darttävlingar, blivit aurafotograferad och försökt lära mig åka slalom vid 35 års ålder.
Nu var det dags igen. Ett anslag lockade med en prova-på-kväll med olika sorters yoga. 100 kronor för två timmar. Det är ju som hittat. Alltså anmälde jag mig och en arbetskamrat.
Jag höll väl inte precis på att trilla baklänges av förvåning när jag upptäckte att det bara var kvinnor som hade slutit upp med sina yogamattor och filtar denna regniga kväll. Men någonstans i mitt inre var jag samtidigt tacksam - jag föredrar trots allt att göra mig till totalt åtlöje i enkönade sällskap. Och löjligt skulle det ju bli. Inget tvivel om saken.
Det började inte så illa. Lite avslappning, lite andningsövningar, lite "skicka goda tankar till olika delar av kroppen" Inte värre än att jag kunde ta mig igenom det hela utan att börja fnissa. Det där är annars ett problem. Jag trodde att det skulle gå över när man blev vuxen. Det gjorde det inte. Hur moget och kvinnligt känns det egentligen att bryta ihop av finssattacker när man är över 40? Hallå. Jag vill ha ett vackert klingande moget skratt. Tji fick jag!
Nå, jag tog mig alltså igenom avslappningen. Sedan var det dags för lite yogaställningar. Där försvann alla tendenser till fniss. Jag är vig som en villatomt. Alltså är det säkert nyttigt för mig att försöka mig på yoga, men det är sannerligen inte bekvämt. Tyvärr tog denna del slut och skrattyogan tog vid. Alltså skrattövningar. Sällan har jag väl känt mig mindre benägen att skratta. Och nej, det fungerade verkligen inte. Alla fullkomligt vred sig av obehag och jag har nog aldrig känt mig så hämmad och svensk i hela mitt liv.
Det blev inte bättre när den så kallade dansyogan började. Jag hade hoppats att det skulle vara något slags dansinspirerade yogarörelser. Ha. Jag upprepar; Ha. Det var det inte.Minsann. Det var fria rörelser till afrikanska rytmer. Och lite annat etnochict sådär. Hjälp! Jag är inte direkt rytmisk. Och jag uppskattar absolut inte att stuffa runt i halskugga lite spontant sådär. Framför allt inte med en stor blundande entusiastisk finlandssvenska farligt nära mina nageltrångsplågade fötter.
Det var 10 minuter genuint pinsam plåga som kändes som en evighet. Jag klarar bara inte av det. Min inre tant är inte redo för afrikanske rytmer och skrattövningar. Ge mig en stickjunta eller en klättervägg. Där kan jag bjuda på mitt misslyckande - men inte gungande och skuttande bland medelålders kvinnor i stearinljussken.
Jag behöver fortfarande en hobby.
Jag brukar hävda att jag är beredd att prova allt en gång. Det har lett till att jag har gått kurser i cementgjutning, åkt innerslang efter snabba båtar, pysslat. lagt mosaik, sysslat med frigörande måleri, sjungit karaoke (the horror!) vunnit darttävlingar, blivit aurafotograferad och försökt lära mig åka slalom vid 35 års ålder.
Nu var det dags igen. Ett anslag lockade med en prova-på-kväll med olika sorters yoga. 100 kronor för två timmar. Det är ju som hittat. Alltså anmälde jag mig och en arbetskamrat.
Jag höll väl inte precis på att trilla baklänges av förvåning när jag upptäckte att det bara var kvinnor som hade slutit upp med sina yogamattor och filtar denna regniga kväll. Men någonstans i mitt inre var jag samtidigt tacksam - jag föredrar trots allt att göra mig till totalt åtlöje i enkönade sällskap. Och löjligt skulle det ju bli. Inget tvivel om saken.
Det började inte så illa. Lite avslappning, lite andningsövningar, lite "skicka goda tankar till olika delar av kroppen" Inte värre än att jag kunde ta mig igenom det hela utan att börja fnissa. Det där är annars ett problem. Jag trodde att det skulle gå över när man blev vuxen. Det gjorde det inte. Hur moget och kvinnligt känns det egentligen att bryta ihop av finssattacker när man är över 40? Hallå. Jag vill ha ett vackert klingande moget skratt. Tji fick jag!
Nå, jag tog mig alltså igenom avslappningen. Sedan var det dags för lite yogaställningar. Där försvann alla tendenser till fniss. Jag är vig som en villatomt. Alltså är det säkert nyttigt för mig att försöka mig på yoga, men det är sannerligen inte bekvämt. Tyvärr tog denna del slut och skrattyogan tog vid. Alltså skrattövningar. Sällan har jag väl känt mig mindre benägen att skratta. Och nej, det fungerade verkligen inte. Alla fullkomligt vred sig av obehag och jag har nog aldrig känt mig så hämmad och svensk i hela mitt liv.
Det blev inte bättre när den så kallade dansyogan började. Jag hade hoppats att det skulle vara något slags dansinspirerade yogarörelser. Ha. Jag upprepar; Ha. Det var det inte.Minsann. Det var fria rörelser till afrikanska rytmer. Och lite annat etnochict sådär. Hjälp! Jag är inte direkt rytmisk. Och jag uppskattar absolut inte att stuffa runt i halskugga lite spontant sådär. Framför allt inte med en stor blundande entusiastisk finlandssvenska farligt nära mina nageltrångsplågade fötter.
Det var 10 minuter genuint pinsam plåga som kändes som en evighet. Jag klarar bara inte av det. Min inre tant är inte redo för afrikanske rytmer och skrattövningar. Ge mig en stickjunta eller en klättervägg. Där kan jag bjuda på mitt misslyckande - men inte gungande och skuttande bland medelålders kvinnor i stearinljussken.
Jag behöver fortfarande en hobby.
Fåniga hangups...
Jag kämpar på med Liseys berättelse. Det är ju ändå Stephen, liksom. Jag kan inte bara ge upp bara för att jag tycker att det är lite tugnt. Men jag önskar ju att jag hade läst det här på engelska istället.
Jag har en total hangup på vissa barnsliga ord och förenklingar. Jag får verkliga rysningar när människor skriver eller säger saker som frulle (frukost), mellis (mellanmål) välla (välling) snaska (äta godis) karra (godis på norrländska) gossedjur (till skillnad från flickdjur,då eller). Jag kan fortsätta... Och vi talar verkliga fysiska rysningar, med hår som reser sig upp på armarna av obehag.
Det är hur tramsigt som helst! Jag är medveten om det.
Den här boken är full av egna ord. Jag kan fatta vitsen med det. I ett förhållande bygger man åtminstone bitvis upp ett eget språk där somliga ord får en alldeles särskild betydelse. Själva är vi för tillfället benägna att säga ordet "ödesmättad" med grov göteborgsdialekt och målbrottsröst, vilket får oss att gapskratta och andra att titta frågande. Men de egna orden i den här boken känns så enormt klumpiga!
Ordet smittig dyker upp på nästan varje sida. Det är parets eget ord för fittig. Fittig? Hur klumpigt känns inte det? Jag gissar på att fucking är ursprungsordet på engelska. Och, visst, fuck och fucking kan jag mycket väl tänka mig att någon använder jätteofta. Men fittig? Allt är smittigt! Det stör mig enormt.
Sedan har vi ordet eller akronymen SPÄNDÄL (spänn på när det är läge). Va? Spänna på, används också alldeles för ofta. I sammanhang som jag inte riktigt förstår. Hårresande igen!
Översättning är svårt. Jag förstår det. Men när huvudpersonen tänker på sexuella antydningar som hon fick när hon jobbade som servitris på ett café så kan man väl ändå inte använda "en kopp fitte" som exempel? Skulle någon människa använda det? Okey, rysningar all over, återigen.
Ordet bol kan jag dock leva med. Nästan.
Jag har en total hangup på vissa barnsliga ord och förenklingar. Jag får verkliga rysningar när människor skriver eller säger saker som frulle (frukost), mellis (mellanmål) välla (välling) snaska (äta godis) karra (godis på norrländska) gossedjur (till skillnad från flickdjur,då eller). Jag kan fortsätta... Och vi talar verkliga fysiska rysningar, med hår som reser sig upp på armarna av obehag.
Det är hur tramsigt som helst! Jag är medveten om det.
Den här boken är full av egna ord. Jag kan fatta vitsen med det. I ett förhållande bygger man åtminstone bitvis upp ett eget språk där somliga ord får en alldeles särskild betydelse. Själva är vi för tillfället benägna att säga ordet "ödesmättad" med grov göteborgsdialekt och målbrottsröst, vilket får oss att gapskratta och andra att titta frågande. Men de egna orden i den här boken känns så enormt klumpiga!
Ordet smittig dyker upp på nästan varje sida. Det är parets eget ord för fittig. Fittig? Hur klumpigt känns inte det? Jag gissar på att fucking är ursprungsordet på engelska. Och, visst, fuck och fucking kan jag mycket väl tänka mig att någon använder jätteofta. Men fittig? Allt är smittigt! Det stör mig enormt.
Sedan har vi ordet eller akronymen SPÄNDÄL (spänn på när det är läge). Va? Spänna på, används också alldeles för ofta. I sammanhang som jag inte riktigt förstår. Hårresande igen!
Översättning är svårt. Jag förstår det. Men när huvudpersonen tänker på sexuella antydningar som hon fick när hon jobbade som servitris på ett café så kan man väl ändå inte använda "en kopp fitte" som exempel? Skulle någon människa använda det? Okey, rysningar all over, återigen.
Ordet bol kan jag dock leva med. Nästan.
Men Stephen, då...
Alltså, så här ska det ju inte kännas! Även när King är dålig så brukar jag på något sätt gilla honom.
Men Liseys berättelse... Vad?
Det är ju inte så att jag har jättehöga förväntningar precis. King är ojämn och de senaste åren har han verkligen inte publicerat mycket som jag har gillat. Men jag har aldrig haft svårt att komma in i hans böcker. Men den här...
Jag vet inte var felet ligger. Men jag har inte det minsta problem med att lägga ifrån mig den här boken. Stephen har inte en chans mot repriser på Top Model eller Biggest Loser.
Tro inte att jag tänker ge upp! Jag har bara läst ett par sidor ännu. Men ändå. Jag är skakad i mina grundvalar.
Men Liseys berättelse... Vad?
Det är ju inte så att jag har jättehöga förväntningar precis. King är ojämn och de senaste åren har han verkligen inte publicerat mycket som jag har gillat. Men jag har aldrig haft svårt att komma in i hans böcker. Men den här...
Jag vet inte var felet ligger. Men jag har inte det minsta problem med att lägga ifrån mig den här boken. Stephen har inte en chans mot repriser på Top Model eller Biggest Loser.
Tro inte att jag tänker ge upp! Jag har bara läst ett par sidor ännu. Men ändå. Jag är skakad i mina grundvalar.
1 down 9 to go
Mitt löfte om att läsa böcker skrivna på andra originalspråk än engelska fick en utmärkt start. Den här boken var riktigt udda och roligt.
Underkastelsens sötma - Amelie Nothomb
Franska Akademiens Stora Romanpris, översatt till 25 språk och såld i mer än 500.000 exemplar. Hmm där ser man. Henne har jag aldrig hört talas om. Borde jag det? Min kunskap om europeisk litteratur utanför det brittiska språkområdet är verkligen patetiskt. Men, nu försöker jag ju faktiskt göra något åt det.
Bara 116 sidor, litet nätt format - lättare kan det ju inte gärna bli. För det här är hur lättläst som helst. Det är väl en form av satir över den japanska företagskulturen . Amelie får ett jobb på det japanska storföretaget Yumimoto och misslyckas med varje uppgift. Och de uppgifter hon lyckas med leder henne bara djupare i fördärvet. Hon degraderas gång på gång i en fullständigt absurd spiral som slutar med att hon städar toaletterna.
Det låter inte kul precis. Men det är det. Absurt, annorlunda och komiskt. Jag kunde inte släppa den här boken. Och det behövde jag ju aldrig. En dryg timme tog det att läsa den och jag hade roligt hela tiden. Enligt DNs kritiker är översättningen undermålig, men det stör inte mig. Jag har inget att jämföra med. Min franska är i det närmaste obefintlig nu för tiden. När man med knapp nöd kan beställa en kopp kaffe så känns det inte helt rätt att klaga på översättningen.
Underkastelsens sötma - Amelie Nothomb
Franska Akademiens Stora Romanpris, översatt till 25 språk och såld i mer än 500.000 exemplar. Hmm där ser man. Henne har jag aldrig hört talas om. Borde jag det? Min kunskap om europeisk litteratur utanför det brittiska språkområdet är verkligen patetiskt. Men, nu försöker jag ju faktiskt göra något åt det.
Bara 116 sidor, litet nätt format - lättare kan det ju inte gärna bli. För det här är hur lättläst som helst. Det är väl en form av satir över den japanska företagskulturen . Amelie får ett jobb på det japanska storföretaget Yumimoto och misslyckas med varje uppgift. Och de uppgifter hon lyckas med leder henne bara djupare i fördärvet. Hon degraderas gång på gång i en fullständigt absurd spiral som slutar med att hon städar toaletterna.
Det låter inte kul precis. Men det är det. Absurt, annorlunda och komiskt. Jag kunde inte släppa den här boken. Och det behövde jag ju aldrig. En dryg timme tog det att läsa den och jag hade roligt hela tiden. Enligt DNs kritiker är översättningen undermålig, men det stör inte mig. Jag har inget att jämföra med. Min franska är i det närmaste obefintlig nu för tiden. När man med knapp nöd kan beställa en kopp kaffe så känns det inte helt rätt att klaga på översättningen.
När jag har tråkigt på jobbet
Så händer det att jag går hit.
Tyvärr blir jag ganska ofta avslöjad. Ingen av mina arbetskamrater tycks tro på att det är något jobbrelaterat som får mig att skratta så mycket att jag får hicka.
Tyvärr blir jag ganska ofta avslöjad. Ingen av mina arbetskamrater tycks tro på att det är något jobbrelaterat som får mig att skratta så mycket att jag får hicka.
Dags för litterära nyårslöften
Gott Nytt År!
Jag orkar inte göra någon sammanställning av året som gott. En snabb titt gör det uppenbart att jag har läst alldeles för mycket skräp. Så för att vidga mina vyer en aning kommer här några litterära löften inför det nya året.
1. Jag ska läsa 5 nobelpristagare. (Kanske jag till och med försöker med Jelinek igen om jag hittar en bok med bättre typografi)
2. Jag ska läsa 10 böcker skrivna på andra språk än svenska eller engelska (i översättning för Guds skull. Annars är jag hänvisad till Pixi-böcker på franska och spanska)
3. Jag ska läsa 5 nutida nordiska författare som inte skriver deckare (Jag är helt borta på området nordisk nutidslitteratur.)
4. Jag ska inte bli försenad med mina biblioteksböcker!!!
Så! Med en önskan om att ni alla ska få en härlig kväll, ska jag nu själv gå och ställa mig i kö på Systembolaget. Grattis till mig!
Förresten
Varför kan inte någon skriva en modern äventyrsroman som inte är sprängfylld med klicheer?
Någon gång skulle det vara roligt att läsa en roman som är som en söndagsmatiné. Fart och äventyr, läskiga skurkar och exotiska miljöer. Men det stupar på att författarna aldrig har någon humor.
Det är ju inte kvalitetslitteratur! Så varför kan ingen ta ut svängarna lite? Kan jag inte slippa den där omdelbara attraktionen mellan den välbyggde väderbitne hjälten och världens främsta expert på ditten eller datten?
Kan jag inte få en halvfläskig professor med flint och glasögon? Eller en kvnnlig doktorand med problemhy och fotsvett? Nej, troligen inte. Men medge att det skulle liva upp genren en aning.
Jag skulle uppskatta att bli överraskad någon gång när jag läser skräp.
Någon gång skulle det vara roligt att läsa en roman som är som en söndagsmatiné. Fart och äventyr, läskiga skurkar och exotiska miljöer. Men det stupar på att författarna aldrig har någon humor.
Det är ju inte kvalitetslitteratur! Så varför kan ingen ta ut svängarna lite? Kan jag inte slippa den där omdelbara attraktionen mellan den välbyggde väderbitne hjälten och världens främsta expert på ditten eller datten?
Kan jag inte få en halvfläskig professor med flint och glasögon? Eller en kvnnlig doktorand med problemhy och fotsvett? Nej, troligen inte. Men medge att det skulle liva upp genren en aning.
Jag skulle uppskatta att bli överraskad någon gång när jag läser skräp.
För balansens skull
Så plockade jag även en bok från Ylvas Läs inte-lista.
Jag har aldrig läst Björn Ranelid. Nu är det ta mig fan dags! För att slippa nesan av att plocka till mig en bok med en vacker eller poetiskt titel så tog jag självklart Lustmördarna.
Jag ser fram emot (nåja) denna läsning med ett slags skräckblandad förtjusning.
Jag menar, hur dåligt kan det vara...? Snart kommer jag att veta. Fast först ska jag läsa en bok av Woodrell. Den har jag faktiskt ganska stora förhoppningar om. En annan av hans böcker fick ju en placering på senaste bokfemme-listan.
Jag har aldrig läst Björn Ranelid. Nu är det ta mig fan dags! För att slippa nesan av att plocka till mig en bok med en vacker eller poetiskt titel så tog jag självklart Lustmördarna.
Jag ser fram emot (nåja) denna läsning med ett slags skräckblandad förtjusning.
Jag menar, hur dåligt kan det vara...? Snart kommer jag att veta. Fast först ska jag läsa en bok av Woodrell. Den har jag faktiskt ganska stora förhoppningar om. En annan av hans böcker fick ju en placering på senaste bokfemme-listan.
Vilse bland hyllorna
Jag är en fullkomligt förfärligt tråkig människa ibland. Som igår. Då besökte jag vårt nya kulturhus och bibliotek för första gången.
Det var ljust, fräscht och luftigt. Dessutom har de bättre öppettider än mitt gamla bibliotek. Men var jag nöjd? Nej. Istället gick jag omkring där och gnällde invärtes.
"Men, hur i helvete har de sorterat här? Och vart har alla fackböcker tagit vägen? Meh hur många konstböcker tror de att jag vill läsa egentligen - det finns faktist andra fakta. Va? Finns faktaböckerna både på barnavdelningen, vuxenavdelningen och på övre våningsplanet? Men skylta med det då era rövhattar! Någon liten skylt någonstans hade varit trevligt. För guds skull. Om skyltarna inte har kommit så kan väl någon skriva ett par notisar i alla fall. Jag hittar ju inte något. Och vad lite böcker det finns inne. Och vilka tråkiga böcker de skyltar med. Tror de att någon vill låna Singel i Sumpan? Tja, om någon nu vill det så borde de hindras. Aahhgg, vems idé var det att ställa stolar här? Lagom för normalvuxna personer att slå smalbenen i...."
Tack och lov så har jag ju lite hyfs. Så allt jag sa var "Vad fint ni har fått. Det här kommer säkert att bli jättebra."
Jag är lite tvångsmässig när det gäller mitt bibliotek. Jag vill inte ha några förändringar. Bara nya böcker. Att jag tidigare brukade gnälla över att mitt gamla bibliotek var för litet och hade kassa öppettider var nu helt glömt.
Jag kommer säkert att gilla det här också. Så småningom. När jag vant mig. Så där lagom till 2009. Biblioteksreaktionär? Javisst.
Det var ljust, fräscht och luftigt. Dessutom har de bättre öppettider än mitt gamla bibliotek. Men var jag nöjd? Nej. Istället gick jag omkring där och gnällde invärtes.
"Men, hur i helvete har de sorterat här? Och vart har alla fackböcker tagit vägen? Meh hur många konstböcker tror de att jag vill läsa egentligen - det finns faktist andra fakta. Va? Finns faktaböckerna både på barnavdelningen, vuxenavdelningen och på övre våningsplanet? Men skylta med det då era rövhattar! Någon liten skylt någonstans hade varit trevligt. För guds skull. Om skyltarna inte har kommit så kan väl någon skriva ett par notisar i alla fall. Jag hittar ju inte något. Och vad lite böcker det finns inne. Och vilka tråkiga böcker de skyltar med. Tror de att någon vill låna Singel i Sumpan? Tja, om någon nu vill det så borde de hindras. Aahhgg, vems idé var det att ställa stolar här? Lagom för normalvuxna personer att slå smalbenen i...."
Tack och lov så har jag ju lite hyfs. Så allt jag sa var "Vad fint ni har fått. Det här kommer säkert att bli jättebra."
Jag är lite tvångsmässig när det gäller mitt bibliotek. Jag vill inte ha några förändringar. Bara nya böcker. Att jag tidigare brukade gnälla över att mitt gamla bibliotek var för litet och hade kassa öppettider var nu helt glömt.
Jag kommer säkert att gilla det här också. Så småningom. När jag vant mig. Så där lagom till 2009. Biblioteksreaktionär? Javisst.
Titelhysteri
På biblioteket låter jag ofta utseendet styra mina boklån. Jag gillar snygga bokomslag. Och fula, för all del. Det enda som egentligen krävs är att de väcker min uppmärksamhet.
Med titlar är det värre. Jag står bara inte ut med vissa sorters titlar.
Det skulle antagligen krävas pistolhot för att jag skulle plocka upp någon av följande böcker:
Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Hennes mjukaste röst
Bär ditt barn som den sista droppen vatten
Det börjar klia över hela kroppen bara jag ser omslagen. Jag känner mig som om jag hamnat framför en puderdoftande terapeut som med viskande röst levererar osmälta meningar från självhjälpsböcker.
Nu tror jag inte så illa om de här böckerna (jo, kanske om Ranelid faktiskt) men det hjälper inte. Jag klarar sällan av att sätta mig över mina fördomar när det gäller den här sortens titlar. Jag skulle hellre bli sedd på spårvagnen läsandes Porrtomaterna anfaller än en mjukt pastellfärgad bok med en poetisk titel.
Jag misstänker att något gick fel i min litterära socialisation. Frågan är bara vad? Jag skyller gärna på min svenskalärare Aase. Jag är inte säker på exakt vad hon gjorde. Men jag är nästan alltid beredd att skylla på henne. Klimatförändringar, skogskövling, resistenta bakterier. I blame Aase.
Med titlar är det värre. Jag står bara inte ut med vissa sorters titlar.
Det skulle antagligen krävas pistolhot för att jag skulle plocka upp någon av följande böcker:
Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Hennes mjukaste röst
Bär ditt barn som den sista droppen vatten
Det börjar klia över hela kroppen bara jag ser omslagen. Jag känner mig som om jag hamnat framför en puderdoftande terapeut som med viskande röst levererar osmälta meningar från självhjälpsböcker.
Nu tror jag inte så illa om de här böckerna (jo, kanske om Ranelid faktiskt) men det hjälper inte. Jag klarar sällan av att sätta mig över mina fördomar när det gäller den här sortens titlar. Jag skulle hellre bli sedd på spårvagnen läsandes Porrtomaterna anfaller än en mjukt pastellfärgad bok med en poetisk titel.
Jag misstänker att något gick fel i min litterära socialisation. Frågan är bara vad? Jag skyller gärna på min svenskalärare Aase. Jag är inte säker på exakt vad hon gjorde. Men jag är nästan alltid beredd att skylla på henne. Klimatförändringar, skogskövling, resistenta bakterier. I blame Aase.
Harry och helgvädret
Att stanna inne och läsa Harry Potter visade sig vara en alldeles lysande idé. Den mulna himlen, regnet och den isande vinden lockade inte till den minsta promenad eller utomhusaktivitet.
Helgens längsta spatsertur tog mig till affären på hörnet av mitt hus för att köpa jäst och socker. Jag drabbades av en väldig lust att baka kanelbullar, nämligen. Mest för att få HP-boken att räcka lite längre. Det är inte så ofta vi hittar böcker som vi orkar läsa högt - så lite måste jag ju få dra ut på det.
Men trots lite bakning, lite matlagning, lite pokerspel, lite tv-tittande och någon timme i badkaret, tar boken slut alldeles för fort. Vi har redan läst över hälften. Och ätit ca 30 nybakta kanelbullar på en dag. Jo tack, vi mår jättebra. Lite speedade av allt socker och de tre liter kaffe vi också fick i oss igår kanske, men annars är allt som det ska.
Röd storm av Tom Clancy däremot... Jo, jag har fortfarande några sidor kvar. Kanske 30 eller 40? Jag är ganska säker på att vi blir klara med HP innan jag läser ut Clancy.
Helgens längsta spatsertur tog mig till affären på hörnet av mitt hus för att köpa jäst och socker. Jag drabbades av en väldig lust att baka kanelbullar, nämligen. Mest för att få HP-boken att räcka lite längre. Det är inte så ofta vi hittar böcker som vi orkar läsa högt - så lite måste jag ju få dra ut på det.
Men trots lite bakning, lite matlagning, lite pokerspel, lite tv-tittande och någon timme i badkaret, tar boken slut alldeles för fort. Vi har redan läst över hälften. Och ätit ca 30 nybakta kanelbullar på en dag. Jo tack, vi mår jättebra. Lite speedade av allt socker och de tre liter kaffe vi också fick i oss igår kanske, men annars är allt som det ska.
Röd storm av Tom Clancy däremot... Jo, jag har fortfarande några sidor kvar. Kanske 30 eller 40? Jag är ganska säker på att vi blir klara med HP innan jag läser ut Clancy.
Helg med Harry!
Jag har klarat det. Jag har inte läst en enda spoiler om sista Harry Potter-boken. Det trodde jag inte var möjligt.
Nu är det äntligen dags. Högtidsstund i hemmet. Do not disturb-skylt på dörrhandtaget, jättekannor med te och stora lass med ostskorpor.
Nu ska det läsas högt!
Där har ni skälet till denna väntan. Jag må läsa engelska någorlunda obehindrat, men varken jag eller maken läser högt på främmande språk utan uppenbara problem. Tro mig, att höra Dumbeldore tala engelska med Göteborgsaccent är ingen höjdare.
Alltså har vi väntat.
Och väntat.
Och väntat.
Så, om några timmar låser jag in mig hemma. Gud nåde den som stör mig nu. Eller avslöjar något. Det skulle vara värst. Jag ska åka hem iförd skygglappar och öronproppar. Snyggt men inte pråligt...
Nu är det äntligen dags. Högtidsstund i hemmet. Do not disturb-skylt på dörrhandtaget, jättekannor med te och stora lass med ostskorpor.
Nu ska det läsas högt!
Där har ni skälet till denna väntan. Jag må läsa engelska någorlunda obehindrat, men varken jag eller maken läser högt på främmande språk utan uppenbara problem. Tro mig, att höra Dumbeldore tala engelska med Göteborgsaccent är ingen höjdare.
Alltså har vi väntat.
Och väntat.
Och väntat.
Så, om några timmar låser jag in mig hemma. Gud nåde den som stör mig nu. Eller avslöjar något. Det skulle vara värst. Jag ska åka hem iförd skygglappar och öronproppar. Snyggt men inte pråligt...
Coolaste bokförlaget, någonsin
Det här tycker jag var riktigt roligt.
Järnringen har alltså länkat till min toksågning av deras senaste bok.
Sådant imponerar storligen på mig. Absolut. Fast jag måste ju erkänna att om jag hade vetat att det skulle leda till att jag fick ungefär dubbelt så många läsare så hade jag varit lite nogrannare med hur jag skrev. Jag skulle kanske brytt mig om att skilja på adjektiv och adverb till exempel.
Jag hade trott att jag skulle få lite mer mothugg eftersom andra verkar gilla boken. Men ingen verkar bry sig om att gå i polemik. Jag trodde att jag skulle få höra att jag hade helt fel. Jag antar att bokens fans gör som jag brukar göra när jag inte håller med en bloggare. Alltså, nöja mig med att tänka Jäklar vad fel du har och sedan gå vidare till någon annan sida.
Se om jag bryr mig!
Nu har jag läst en bok om att skriva. Den var väl okey. Men återigen blev jag trött på en del förnumstiga råd och skitviktiga kommentarer.
Finns det verkligen någon som tror att bloggarna hotar den seriösa litteraturkritiken? Skulle vi på något sätt göra någon skada genom att tycka hej vilt om böcker utan att ha förmågan att analysera dem?
Jag hör till dem som faktiskt läser kultursidor och gillar litteraturkritik. Men jag tycks förstå något som en del skickliga kritiker och författare tycks missa. De allra flesta människor struntar fullständigt i er, hoppar över allt ni skriver och känner inte ens igen era namn. De får sina boktips från kollegorna på kafferasten, eller från pressbyråns och pocketshops topplista. Dessa läsare kommer att hävda att de är intresserade av litteratur och att de minsann är riktiga bokmalar samtidigt som de tycker att Dan Brown är en av världens bästa författare. Och ingenting någon kritiker skriver kommer att beröra dem eller påverka dem i någon större utsträckning.
Känns det läskigt? Känns det hotande? Att vi sitter här och skriver utan att analysera. Utan att bry oss ett skvatt om undertexter eller tonalitet? Vet ni, vi pratar om böcker också. På kafferasten, på spårvagnen, på middagar och i väntan på att träningspasset ska börja. Otäckt va?
Jag tror inte att någon tar fel. Ingen förväxlar bokbloggarens glada tyckande med seriös och belysande kritik. De som möjligtvis påverkas av att en bokbloggare tycker att Camilla Läckberg är Sveriges bästa kvinnliga författare, läser antagligen ändå inte kultursidorna i någon större utsträckning.
Jag vill inte skriva litteraturkritik. Jag försöker inte göra det. Det här är min anteckningsbok och mitt fikabord.
Och till den som skrev något om att "om det inte är tillräckligt intressant att skriva om i en tidning eller i en bok, så är det inte tillräckligt intressant att skriva om på bloggen heller" vill jag bara säga en sak: Har du läst Aftonbladet?
Det finns uppenbarligen ingen lägre gräns. HA!
Finns det verkligen någon som tror att bloggarna hotar den seriösa litteraturkritiken? Skulle vi på något sätt göra någon skada genom att tycka hej vilt om böcker utan att ha förmågan att analysera dem?
Jag hör till dem som faktiskt läser kultursidor och gillar litteraturkritik. Men jag tycks förstå något som en del skickliga kritiker och författare tycks missa. De allra flesta människor struntar fullständigt i er, hoppar över allt ni skriver och känner inte ens igen era namn. De får sina boktips från kollegorna på kafferasten, eller från pressbyråns och pocketshops topplista. Dessa läsare kommer att hävda att de är intresserade av litteratur och att de minsann är riktiga bokmalar samtidigt som de tycker att Dan Brown är en av världens bästa författare. Och ingenting någon kritiker skriver kommer att beröra dem eller påverka dem i någon större utsträckning.
Känns det läskigt? Känns det hotande? Att vi sitter här och skriver utan att analysera. Utan att bry oss ett skvatt om undertexter eller tonalitet? Vet ni, vi pratar om böcker också. På kafferasten, på spårvagnen, på middagar och i väntan på att träningspasset ska börja. Otäckt va?
Jag tror inte att någon tar fel. Ingen förväxlar bokbloggarens glada tyckande med seriös och belysande kritik. De som möjligtvis påverkas av att en bokbloggare tycker att Camilla Läckberg är Sveriges bästa kvinnliga författare, läser antagligen ändå inte kultursidorna i någon större utsträckning.
Jag vill inte skriva litteraturkritik. Jag försöker inte göra det. Det här är min anteckningsbok och mitt fikabord.
Och till den som skrev något om att "om det inte är tillräckligt intressant att skriva om i en tidning eller i en bok, så är det inte tillräckligt intressant att skriva om på bloggen heller" vill jag bara säga en sak: Har du läst Aftonbladet?
Det finns uppenbarligen ingen lägre gräns. HA!
En garde...
Jag har blivit utmanad av Marianne. Sådant kan jag naturligtvis inte motstå. Handsken är kastad, sekonderna är redo och här kommer...
Sju sanningar om mig.
Kejrå, jag kanske försökte dramatisera det en aning. Men det är bara för att det inte finns några speciellt spännande sanningar att skriva om mig.
Sjuk dygnsrytm
Jag är extremt morgontrött och försover mig ofta. Jag har försovit mig till intervjuer, till första dagen på nya jobbet, till mitt bröllop och till resor. Genom rent heroiska ansträngningar och stress hann jag visserligen både till resorna och till vigseln. Men detta är en källa till ständig ångest för mig. Min mest kreativa och produktiva period på dygnet inträffar för det mesta strax efter tio på kvällen. Vilket inte alls överensstämmer med rytmen i resten av samhället.
Jag tappar hår
Jag tappar faktiskt mer hår än vad som borde vara mänskligt möjligt utan att bli flintskallig. Att laga mat utan att ha håret uppsatt är helt omöjligt och jag kan inte låna någons dator utan att bli avslöjad eftersom stolen omedelbart blir full av hårstrån. Det enda positiva med detta är att jag garanterat kommer att avhålla mig från att begå brott. Jag skulle ju bli avslöjad direkt även av den mest klantige brottsplatstekniker.
Jag kan inte gå i högklackade skor
Jag är lång. Det har jag säkert alltid varit, men det slog mig egentligen inte förrän jag började i en ny klass i högstadiet och insåg att alla söta killar var minst 10 centimeter kortare än jag. Ballerinaskor på! Skor med klackar var inte ett alternativ. Istället tillbringade jag min tonårstid med att tänka ut strategier för att se kortare ut och metoder för att gå upp i vikt. Vilket förstås inte gjorde någon nytta alls. Det hade varit bättre om jag hade övat mig på att gå i högklackat. Jag har fortfarande inte lärt mig.
Jag är rädd för ubåtar
Fråga mig inte varför. Men jag tycker att det är något outsägligt skrämmande med djupa vatten och ubåtar. Jag skulle säkert klara av att gå in i en ubåt som låg vid kaj, men jag skulle inte tycka om det. Och bara tanken på att vara inuti en ubåt som är under vatten får mig att rysa över hela kroppen. När andra skrämmer upp sig själva över hajar när de badar så funderar jag mer över ubåtar. Vilket förstås är rent fantastiskt löjligt. Jag vet att det inte finns några ubåtar i Delsjön.
Jag kräks av glögg
Dricker jag mer än 6-7 cl glögg så mår jag riktigt illa. Har jag otur så spyr jag. Det mystiska är att jag tycker att det smakar okej. Det är min kropp som inte kommer överens med detta varma kryddade rödvin. Detta är ett obefintligt problem under 11 av årets månader, men ett stort problem under den tolfte.
Jag har minne som en guldfisk
Jag har otroligt svårt att känna igen människor och lära mig deras namn. Jag går glatt förbi kunder som jag suttit i möte med dagen innan, utan att ha en aning om det. Det är inte ointresse ? det är oförmåga. För att motverka det otrevlig intrycket så har jag odlat en aningen närsynt tankspridd uppsyn.
Jag slänger presenter
Jag fäster mig märkligt lite vid ting. Jag kan inte komma på någon sak som jag skulle bli riktigt ledsen om den gick sönder eller försvann. Nu talar jag känslomässigt alltså. Foton, minnen från barndomen, prydnadssaker, bröllopspresenter - jag har slängt massor. En del har jag sparat för att det känns som att man ska göra det. Men helt ärligt så tror jag inte att jag skulle sakna en enda pryl om allt brann upp. När jag har haft inbrott har jag heller aldrig känt något obehag av att någon har varit inne och rotat bland mina saker. Jag har bara varit sur för att jag har behövt byta lås och kontakta försäkringsbolag.
Okej. Jag vet inte om det var några intressanta sanningar precis. Men, det här är vad ni får.
Jag utmanar alla som läser detta att själva avslöja 7 saker om er. Om ni inte har gjort det förut alltså. Och om ni har lust! Lämna ett meddelande i så fall!
Sju sanningar om mig.
Kejrå, jag kanske försökte dramatisera det en aning. Men det är bara för att det inte finns några speciellt spännande sanningar att skriva om mig.
Sjuk dygnsrytm
Jag är extremt morgontrött och försover mig ofta. Jag har försovit mig till intervjuer, till första dagen på nya jobbet, till mitt bröllop och till resor. Genom rent heroiska ansträngningar och stress hann jag visserligen både till resorna och till vigseln. Men detta är en källa till ständig ångest för mig. Min mest kreativa och produktiva period på dygnet inträffar för det mesta strax efter tio på kvällen. Vilket inte alls överensstämmer med rytmen i resten av samhället.
Jag tappar hår
Jag tappar faktiskt mer hår än vad som borde vara mänskligt möjligt utan att bli flintskallig. Att laga mat utan att ha håret uppsatt är helt omöjligt och jag kan inte låna någons dator utan att bli avslöjad eftersom stolen omedelbart blir full av hårstrån. Det enda positiva med detta är att jag garanterat kommer att avhålla mig från att begå brott. Jag skulle ju bli avslöjad direkt även av den mest klantige brottsplatstekniker.
Jag kan inte gå i högklackade skor
Jag är lång. Det har jag säkert alltid varit, men det slog mig egentligen inte förrän jag började i en ny klass i högstadiet och insåg att alla söta killar var minst 10 centimeter kortare än jag. Ballerinaskor på! Skor med klackar var inte ett alternativ. Istället tillbringade jag min tonårstid med att tänka ut strategier för att se kortare ut och metoder för att gå upp i vikt. Vilket förstås inte gjorde någon nytta alls. Det hade varit bättre om jag hade övat mig på att gå i högklackat. Jag har fortfarande inte lärt mig.
Jag är rädd för ubåtar
Fråga mig inte varför. Men jag tycker att det är något outsägligt skrämmande med djupa vatten och ubåtar. Jag skulle säkert klara av att gå in i en ubåt som låg vid kaj, men jag skulle inte tycka om det. Och bara tanken på att vara inuti en ubåt som är under vatten får mig att rysa över hela kroppen. När andra skrämmer upp sig själva över hajar när de badar så funderar jag mer över ubåtar. Vilket förstås är rent fantastiskt löjligt. Jag vet att det inte finns några ubåtar i Delsjön.
Jag kräks av glögg
Dricker jag mer än 6-7 cl glögg så mår jag riktigt illa. Har jag otur så spyr jag. Det mystiska är att jag tycker att det smakar okej. Det är min kropp som inte kommer överens med detta varma kryddade rödvin. Detta är ett obefintligt problem under 11 av årets månader, men ett stort problem under den tolfte.
Jag har minne som en guldfisk
Jag har otroligt svårt att känna igen människor och lära mig deras namn. Jag går glatt förbi kunder som jag suttit i möte med dagen innan, utan att ha en aning om det. Det är inte ointresse ? det är oförmåga. För att motverka det otrevlig intrycket så har jag odlat en aningen närsynt tankspridd uppsyn.
Jag slänger presenter
Jag fäster mig märkligt lite vid ting. Jag kan inte komma på någon sak som jag skulle bli riktigt ledsen om den gick sönder eller försvann. Nu talar jag känslomässigt alltså. Foton, minnen från barndomen, prydnadssaker, bröllopspresenter - jag har slängt massor. En del har jag sparat för att det känns som att man ska göra det. Men helt ärligt så tror jag inte att jag skulle sakna en enda pryl om allt brann upp. När jag har haft inbrott har jag heller aldrig känt något obehag av att någon har varit inne och rotat bland mina saker. Jag har bara varit sur för att jag har behövt byta lås och kontakta försäkringsbolag.
Okej. Jag vet inte om det var några intressanta sanningar precis. Men, det här är vad ni får.
Jag utmanar alla som läser detta att själva avslöja 7 saker om er. Om ni inte har gjort det förut alltså. Och om ni har lust! Lämna ett meddelande i så fall!