gemen och verserad

Vad är detta? Jag har ju vant mig vid att Malin styr upp mina tankar på måndagskvällar. Ska jag nu vara tvungen att tänka på jobbrelaterade saker ända tills Dexter börjar klockan elva? Så kan vi ju inte ha det.

Jag får helt enkelt göra min egen bokfemma. Men då får jag ta och välja något knäppt ämne som inte riskerar att komma upp i den riktiga bokfemman. Något smalt. Riktigt smalt och knäppt... Okey, då vet jag. Här kommer mina fem favoriter bland böcker som utspelar sig på mentalsjukhus eller drogkliniker.

Gökboet - Ken Kesey
Såklart. Finns det någon bättre bok i den här kategorin? Jag såg visserligen filmen innan jag läste boken, men det hindrade mig inte från att gråta floder. En klassiker.

Mannen från K-PAX - Gene Brewer
Ett riktigt charmtroll till bok. Hög mysfaktor trots all tragik. Och författaren lämnar en liten liten möjlighet att läkaren faktiskt kan ha fel. Den här boken brukar jag låna ut ganska ofta. De flesta brukar gilla den.

De galnas hus - Karin Fossum
Jag är inte speciellt förstjust i hennes deckare. Men den här boken tyckte jag desto mera om. Den handlar om Hajna som blir intagen på sjukhus med diagnosen depressiv neuros. Visst låter det kul? Nåja, det kanske inte är roligt på gapskrattviset. Men jag trivdes verkligen i den här skildringen av livet på avdelningen bland personal och patienter.

Tusen små bitar - James Frey
Jag har sagt det förut och jag upprepar det med en dåres envishet. Det spelar ingen roll om den här boken är sann eller inte. Jag gillar den ändå. Jag har aldrig förstått varför folk är så förtjusta i sanna eländeshistorier. Ge mig en bra lögn så är jag nöjd. Och det här är bra lögner! Tandläkarbesöken kommer jag att minnas i flera år. Och rysa varje gång jag tänker på dem.

En oväntad semester - Marian Keyes
Den roligaste av hennes böcker om jag får vara domare. Och det får jag ju! Jag gillar verkligen den här humoristiska skildringen av drogavvänjning. Huvudpersonen må ha betett sig svinigt mot vänner och familj, men jag gillar henne ändå. Det är riktigt kul med en stor dos allvar i botten. En bra blandning helt enkelt.

Så. Då var det värsta bokfemmebehovet tillfredsställt. Inte precis samma sak som en riktig bokfemma. Mer som ett nikotinplåster än som en cigarett. Men det ska väl få mig att stå ut tills Malin är tillbaka igen.

De senaste veckorna har jag haft Lisbet Salander och Micke Blomkvist som sällskap i öronen när jag har cyklat fram och tillbaka till jobbet, och i tvättstugan och när jag har bakat och diskat och...

Luftslottet som sprängdes - Stieg Larsson

Deckare känns som det optimala att lyssna på när man sysslar med enkla rutingöromål. Att hänga tvätt har aldrig varit mindre tråkigt. Nej, det var fortfarande inte roligt, men med Reine Brynolfssons röst i öronen så kan jag koppla bort hjärnan och låta kroppen ägna sig åt det där trista.

Jag kan till och med nästan bortse ifrån Larssons i det närmaste sjukliga behov av att rabbla märkesbeteckningar. Men jag gissar att den gode Reine bör ha blivit ganska trött på det. Jag vet inte hur många gånger han tvingas säga "Blomkvists blå Ericsson T10", eller "hon plockade fram sin Palm Tungsten xxxx".

Nu har jag bara sista cd:n kvar, så den kommer garanterat att ta slut idag. Så nu är frågan vad jag ska ha för sällskap i fortsättningen. Jag har att välja på Håkan Nesser, Jan Guillo och Elizabeth George. Jag är inte riktigt säker på vem som utgör det bästa resesällskapet. Men allt som överröstar ljudet av långtradarna eller torktumlaren är faktiskt välkommet.

Jag har för feta fingrar. Jag klickade i ett helt gäng kommentarer för att godkänna dem. Men istället råkade jag ta bort dem. Man ska tydligen inte äta kolabulle och administrera sim blogg samtidigt. Det får vara dagens lärdom.
Förlåt!

Apropå kommentarerna, då;

Jo, det är klart att det måste finnas en hel del att läsa av Lessing. Jag kollade hemma. Där fanns Det femte barnet och Rufus. Men jag vet att jag har läst flera. Det känns inte som om jag måste rusa iväg och låna massor av henne. Jag tror att jag nöjer mig med att jag har läst henne, för tillfället.

Och om mjukdjursboken - Ja, jag föredrar Harry Potter i alla fall. Jag tvivlar på att Erik och Teddy Björn kommer att nå samma framgångar som Harry och hans kompisar. Men det är kanske därför jag inte jobbar på förlag. Mycket av det som kommer ut hade jag skickat direkt i papperskorgen.

I övrigt är det fredag vilket föranleder mig att jubla lite lätt inombords.

Doris Lessing?

Där ser man! Henne var det många år sedan jag läste. Minst tio. Men hon finns i varje fall i bokhyllan. Guldstjärna till mig. Eller kanske inte... Jag gillade henne i en kort period, men tappade bort mig helt när det kom till hennes mer konstiga science fiction-liknande böcker. Där någonstans lade jag ner läsandet.

Undrar vad hon gav för odds på Ladbrokes?

Förkyld. Onda bihålor och en ovanligt svullen röd och droppande näsa.
Då är det väl fullständigt tillåtet att lägga alla bra böcker åt sidan och istället frossa i deckare? Visst?

Biblioteket hade både Olycksfågeln och Tyskungen inne när jag var där. På mitt bibliotek är en händelse av ungefär samma dignitet som om Jesus hade återuppstått borta vid poesihyllan. Tro mig, där brukar det vara gott om utrymme. Så bara därför var jag ju nästan tvungen att låna dem.

Även om jag skulle ta en deckarpaus...

För det är faktiskt synd om mig.

Jag blev klar med Nora Roberts och den mördande hettan, till slut. Fantastiskt dåligt på alla sätt och vis. Men trots det, bättre än att lyssna på långtradarna.

Efter en tur i svampskogen fikade vi hos svärföräldrarna och jag passade på att låna ett helt gäng nya ljudböcker. Så nu är det Reine Brynolfsson som pratar i mina öron när jag cyklar till och från jobbet. Han läser Luftslottet som sprängdes för mig. En klar förbättring!

Nu har jag bara ett problem. Glapp i cd-spelaren. Eller om det är i hörlurarna? Ljudet hoppar mellan vänster och höger öra och ibland försvinner det helt. Då är det jag som får hoppa. Om jag studsar lite på cykelsadeln kan jag för det mesta få igång ljudet igen.

Jag vill inte tänka på hur fånigt det ser ut! Så. Nu talar vi inte mer om det.

Det är kul att få kommentarer!  Det vet alla som bloggar. Så ett varmt tack till alla er som skriver roliga, smarta, tänkvärda eller knäppa kommentarer. Det uppskattas!

Men statistiken skvallrar om att ni som inte skriver något är betydligt fler. Jag vet precis hur det är. Jag är också inne på en massa sidor och läser utan att kommentera. För det mesta på grund av att jag inte kommer på något att vettigt skriva.

Så, nu passar jag på att säga hej till er allihop. Välkomna! Hoppas att ni hittar något kul att läsa. Passa gärna på att säga hej, när ni ändå är här!

Har ni några bra idéer om vad jag ska låna nästa gång jag är på biblioteket, tas de tacksamt emot. Spontanplockning ger så underliga resultat. Ungefär som att spontanplocka svamp... Man mår inte bra av vissa saker man får med sig hem.

Sprang in på biblioteket en kvart före stängningsdags. Det är ingen bra idé. Jag älskar att strosa runt bland hyllorna och titta på omslag, läsa baksidestexter och bläddra i fackböcker. Jag blir ofta kvar tills de kör ut mig. Jag är som de där bardiskhängarna som vägrar inse att kvällen är slut och bara vill ha en öl till, trots att personalen har tänt den starka belysningen och börjat torka av borden. Alltså, jag behöver lång tid på mig för att låna böcker.

Annars blir det som nu. Jag kommer hem med ett antal spontanplockade böcker som jag verkligen inte vet om jag vill läsa. Jag är tvungen att plocka upp böckerna och titta på dem hemma eftersom jag inte har den blekaste aning om vad jag egentligen har lånat.

Den här gången hade jag fbland annat fått med mig en bok av Elfride Jelinek. Där ser man. Jag visste inte att jag ville läsa något av henne? Kanske kan det vara mitt undermedvetna som tycker att jag ska läsa den boken?

Att jag även hade fått med mig två deckare tillskriver jag gammal vana. Jag skulle ju ta en deckarpaus! Fast Lehane kanske jag kan läsa ändå?

Snart dyker väl bokfemman upp hos Malin. I väntan på den tänkte jag göra en liten avstämning. Det har ju gått ytterligare ett kvartal.

22 böcker har det blivit under de här tre månaderna. Den låga lästakten håller alltså i sig. Det är lite tråkigt. Frågan är om jag ens kommer upp i hundra böcker i år. Nu vet jag inte ens vad jag ska skylla på. Förut tog pokern en hel del tid, men de senaste månaderna har jag knappt spelat något alls. Antagligen är det bloggarna. Både mina egna, men framför allt andras. Det är så svårt att sluta läsa.

Så, kan alla vara vänliga och sluta att blogga ett tag? Jag behöver läsa ikapp.

Inte? Nähä. Nåja då är det ju inte mitt fel i alla fall. Nu har jag faktiskt försökt.

Varför får jag ingen purjo?

Jag lider förvisso ingen skriande brist på purjolök. Eller på disktrasor eller tändare. Men ändå. Jag börjar känna mig en aning förfördelad här.

Kanske är det för att få ytterligare skriverier? Om bara somliga får prylar så fortsätter vi att skriva om boken och spekulera om marknadsföringsmetoderna. Kan di va så illistiga?

Jag håller faktiskt på och läser den. Men det går lite trögt. Jag somnar nästan lika snabbt av de här mjukisdjuren som av Tom Clancys hydrofonbojar. Jo, jag läser den fortfarande! Det är ett evighetsprojekt.

Nu har jag i alla fall tagit med mig Amberville i ryggsäcken. Lite lunchläsning kanske. Om ingen börjar prata om något mer intressant. Som tandtråd eller indexering av pressregister eller... Ok, om ingen börjar prata alls, så kanske jag läser.

Jag har börjat cykla fram och tillbaka till jobbet. Det ger mig en timmes sammanlagd motion om dagen. Det måste ju vara smartare än att tillbringa samma tid på spårvagnen och sedan klaga på att jag inte har lust att träna. Jag tränar fortfarande inte, men nu får jag åtminstone lite motion.

Men det är bra trist att cykla, så därför bestämde jag mig för att prova en ljudbok. Min svärmor blev eld och lågor och lånade mig både cd-spelare och bok. Boken fick jag inte välja själv! Hon mer eller mindre tvingade på mg den här.

Mördande hetta - Nora Roberts

Vi har inte samma smak. Det visste jag ju. Men det här är ibland så dåligt att jag rodnar. Som tur är så märks det inte eftersom jag redan är högröd i ansiktet av själva cyklandet.

Jag antar att det här är vad de gamla Allersromanerna har utvecklats till. En blandning av romantik och deckare. Där de sämsta delarna från båda genrerna förenats. Usch! Jag vet inte om de klyshiga meningarna blir tydligare när de uttalas högt. Men jag misstänker det. Om "han lägger sin mun över hennes" en gång till är risken stor att jag cyklar omkull.

Men det är fortfarande roligare att cykla när jag lyssnar på någon som pratar, så jag fortsätter säkert tills den är slut. Men nästa ljudbok tänker jag välja själv. Och tro mig, Nora Roberts läser jag aldrig mer.

Nu har de dykt upp i min brevlåda också. Amberville dunsade ner i brevlådan för några dagar sedan. Fast någon tändare eller disktrasa har jag ännu inte sett till. Synd, tycker jag. Jag skulle uppskatta båda delarna. Jag springer alltid runt och letar efter tändare och disktrasor går ju alltid åt.

Boken däremot, är jag inte så himla sugen på. Jag har ju redan läst tjugo olika bokbloggare skriva om den. Men det är klart att jag ska läsa den. Det är väl det minsta man kan begära när jag har fått den gratis. Sådant uppskattas alltid av den här bloggaren.

Undrar om någon vill skicka mig gratis skor och stövlar också om jag skapar en skoblogg? Chokladblogg? Whiskeyblogg?

...men här skiljs våra vägar. Jag tänker inte lägga ner mer tid på Baudolino. Tyvärr. Livet är faktiskt för kort för att läsa böcker som tråkar ut en. Om man inte ska somna då förstås. Men då fungerar Clancy bättre. Dessa ubåtar och flygplan snurrar i mitt huvud hela nätterna.

Jag måste ha lidit av biblioteksabstinens. För jävlar vad jag tyckte att det var underbart att strosa omkring bland hyllorna igår. Alla böcker verkade bra. Alla hade så fina omslag. Det luktade böcker och kaffe. Till och med mina bleka bibliotikarier såg ut att ha fått lite rosor på kinderna.

Trots att jag hade med mig en stor väska, så var jag tvungen att köpa en extra påse för att få hem allt jag hade lånat. Inrednings- och blomböckerna fick en egen kasse. Med tanke på att mitt inredningsintresse är ganska litet så planerar jag att lämna tillbaka dem när hemma-veckan är slut nästa söndag.

Allra finast omslag hade Röda Vita Rosen. Jag blir glad av Lotta Kühlhorns formgivning. Jag får alltid lust att klappa hennes böcker. Och eftersom jag inte kan ha husdjur, så varför inte?Jag läste ut boken igår, trots att jag verkligen försökte läsa långsamt. Fast jag tror att jag väntar med att skriva om den till i eftermiddag. Nu har jag lite annat att göra. Typ jobb.

Nu är det väl officellt höst? Eller hur?

Alltså är det dags att starta ett nytt liv. Detta är något jag gör med skrämmande regelbundenhet. Tyvärr altid med ett lika dåligt resultat. Ett par veckor är allt jag mäktar med. Sedan faller jag tillbaka i gamla lata vanor.

Så nu tänkte jag prova en annan metod. Jag tar en vecka i taget och låter tärningen bestämma temat. Sedan försöker jag fylla min vecka med så mycket som möjligt av det tärningen har valt. Är det tråkigt så handlar det bara om en vecka - är det roligt så kanske jag fortsätter. Och ja, jag läste tärningsspelaren för tjugo år sedan och den påverkar mig fortfarande i viss mån.

Så här kommer första veckans alternativ:

1. Matlagning (Jag kan laga mat. Men det är sällan jag provar nya recept och har kul i köket.)
2. Skrivande (Bara för mitt nöjes skull.)
3. Motion (Skulle inte vara så dumt)
4. Natur (Jag är ute i naturen alldeles för sällan nu för tiden.)
5. Kultur (Min stad är full av museum och gallerier. Men jag har inte sett en utställning på evigheter.)
6. Hemmet (Det finns lite saker som behöver fixas hemma. Sådant jag gärna skjuter upp till senare...)

Äsch! Det blev en 6:a. Jag skall alltså ägna veckan åt hemmafixning... Håhåjaja. Nå, det kan behövas.

Biblioteket öppnar om fem minuter. Alltså är det dags att fylla upp lagret av intressanta böcker. Jag får väl försöka hitta ett par böcker om inredning och hemmafixande också. Kanske något om växter? Mina stackars blommor är sorgligt vanvårdade.

I Aftonbladet listar de ett antal författare som eventuellt skulle kunna bli aktuella för Lars Forsells stol i Svenska Akademin. Vissa, som Camilla Läckberg, känns mer som ett skämt.

Men Björn Ranelid? Aftonbladet beskriver honom som en av Sveriges största författare genom tiderna. Är det ironi? Om det är ett skämt så förstår jag det inte. Om det är allvar, så förstår jag inte det heller. Är han stor? Och i så fall på vilket sätt? Säljer han massvis, har han gett ut många böcker? Är han hyllad av kritiker i Sverige och utomlands? Är han 2,15 lång?

Jag är ju medveten om att han finns, men jag har aldrig läst något av honom. Borde jag det? Bara titlarna får mig att rysa. Men jag kanske har helt fel. Jag kanske har missat ett av Sveriges största författarskap? Genom tiderna! Hujeda mej!

Är det någon som kan upplysa mig?

Malins bokfemmor har fått mig att fundera lite. När jag går igenom mina listor över böcker som jag verkligen uppskattar, så upptäcker jag att nästan allt jag listar är gammal skåpmat. Det är bra böcker, absolut. Vissa av dem är fantastiska. Det tråkiga är bara att jag läste de flesta av dem när jag var mellan 15 och 25.

 

Varför är det så? Visst kan jag förstå att det är något speciellt med att upptäcka litteraturen för första gången. Men åtminstone ibland borde jag väl få bli alldeles hänförd även nu?

 

Jag vill bli uppslukad av böcker. Jag vill längta efter att arbetsdagen ska ta slut så att jag kan läsa min bok på spårvagnen. Jag vill ligga vaken och läsa hela nätterna trots att jag ska upp nästa dag. Bara för att jag måste läsa ett kapitel till.

Jag saknar det.

Nu hittar jag verkligen ingenting jag vill läsa. Jag har provat engelska SF-noveller vilket var rent häpnadsväckande tråkigt. Jag har läst de första sidorna i Tillsammans är man mindre ensam, vilket bara fick mig att sucka och lägga bort den. Alla recensioner tyder på att den är bra - men jag gillade inte de första sidorna alls. Det behöver inte bero på boken, det kan lika gärna bero på mn allmäna sinnesstämning. Jag lägger undan den ett tag så kanske jag gillar den bättre sedan. Vem vet?

Men något måste jag ju läsa för att kunna sova. Efter idogt letande i bokhyllan insåg jag att i stort sett alla mina favoritböcker är utlånade. Jag gillar att låna ut böcker. Problemet är att jag sällan får tillbaka dem. Jag ska inte påstå att jag är oskyldig. Jag har ganska många böcker som inte tillhör mig. Men det trista är att jag bara lånar ut bra böcker och alltså blir min bokhylla full av kassa böcker som jag inte vill läsa. För dem lånar jag ju aldrig ut.

Om detta fortsätter kommer jag så småningom att dö omgiven av tusentals värdelösa böcker. Istället för att lämna efter mig ett storslaget bibliotek av fantastisk litteratur så kommer mina stackars arvingar att stå upp till lårbenshalsen i Gûnter Grass, Robert Jordan och taskiga semesterdeckare med sand mellan sidorna. Taskigt!

Efter denna deprimerade överblick av min bokhylla tog jag med mig Röd Storm av Tom Clancy till sovrummet. Den fungerade hur bra som helst. Jag somnade som ett litet barn efter bara några sidor.