Men hur tråkig är jag?
Malins bokfemmor har fått mig att fundera lite. När jag går igenom mina listor över böcker som jag verkligen uppskattar, så upptäcker jag att nästan allt jag listar är gammal skåpmat. Det är bra böcker, absolut. Vissa av dem är fantastiska. Det tråkiga är bara att jag läste de flesta av dem när jag var mellan 15 och 25.
Varför är det så? Visst kan jag förstå att det är något speciellt med att upptäcka litteraturen för första gången. Men åtminstone ibland borde jag väl få bli alldeles hänförd även nu?
Jag vill bli uppslukad av böcker. Jag vill längta efter att arbetsdagen ska ta slut så att jag kan läsa min bok på spårvagnen. Jag vill ligga vaken och läsa hela nätterna trots att jag ska upp nästa dag. Bara för att jag måste läsa ett kapitel till.
Jag saknar det.
Jag har precis startat en bokblogg och hoppat på Bokfemman, men brukar få klura rätt länge på svaren som sällan ter sig helt självklara. Trots att jag läser en hel del så ligger det nära till hands att plocka fram gammal skåpmat, kanske för att man inte hunnit få distans till det nyutlästa än, jag vet inte. Men jag tycker Bokfemman är bra på så sätt att man tydligare får upp ögonen för vad man egentligen läser (och vad man därmed missar).
Tråkigt om du känner att du har svårt att hänföras numera. Jag tror jag förstår vad du menar med den första upptäckten, men samtidigt kommer det ju ut massor av spännande böcker hela tiden... Känslan kommer säkert tillbaka!
Jag känner lite likadant. Det jag läste som ung etsade sig in i mitt minne på ett helt annat sätt än det mesta jag läser idag. Blir man mer blasé med åren, eller?
Lugn, det är den här du ska läsa: "Shantaram" av Gregory David Roberts. En tegelsten som inte är en roman, den är en värld.
Jag läste den i början på förra året, och den sitter fortfarande kvar i skallen. Vilka människor! Vilka miljöer! Handlingen är både spännande på sina ställen, och kalasrolig på andra.
Hej på er!
Tack för kommentarerna. Jag tror att en del av mitt problem är att överraskningseffekten har försvunnit. När jag var ung så blev jag chockerad över att någon kunde skriva SÅ bra, eller att man kunde berätta en historia på just DET HÄR viset. Då var det första gången. Idag vet jag det redan. Med fler referenser och erfarenhet så har läsningen på sätt och vis blivit lite tristare.
Men å andra sidan hoppas jag att Erika har rätt och att jag kanske bara behöver lite distans till det jag läser nu.
Shantaram? Har aldrig ens hört talas om den. Detta måste ju omedelbart undersökas. Tack för tipset!
Jag har lite liknande fenomen när det gäller att komma på favoritböcker. Antingen från ungdomen, eller något jag läst senaste halvåret.
Jag tror att det beror på att min hjärna var så mycker mindre ansträngd och stressad när jag var yngre och inte hade barn, jobb och hem att ta hand om, då kunde jag verkligen gå in i böcker och filmer och bli uppslukad. Nu läser jag en kvart här och fem minuter där när ingen ropar och då blir upplevelserna mer flyktiga och man får en mer osammanhängande känsla av boken.
Hej Anna!
Jag vet inte om min hjärna var så mycket mindre ansträngd förr. Fast mindre stressad var jag säkert. Nu för tiden har jag sällan ro att läsa en hel dag vilket jag ofta gjorde på den gamla goda tiden. Att skolka från jobbet för att läsa är nog ingen bra idé. Skolan däremot...