gemen och verserad

Jag kämpar på med Liseys berättelse. Det är ju ändå Stephen, liksom. Jag kan inte bara ge upp bara för att jag tycker att det är lite tugnt. Men jag önskar ju att jag hade läst det här på engelska istället.

Jag har en total hangup på vissa barnsliga ord och förenklingar. Jag får verkliga rysningar när människor skriver eller säger saker som frulle (frukost), mellis (mellanmål) välla (välling) snaska (äta godis) karra (godis på norrländska) gossedjur (till skillnad från flickdjur,då eller). Jag kan fortsätta... Och vi talar verkliga fysiska rysningar, med hår som reser sig upp på armarna av obehag.

Det är hur tramsigt som helst! Jag är medveten om det.

Den här boken är full av egna ord. Jag kan fatta vitsen med det. I ett förhållande bygger man åtminstone bitvis upp ett eget språk där somliga ord får en alldeles särskild betydelse. Själva är vi för tillfället benägna att säga ordet "ödesmättad" med grov göteborgsdialekt och målbrottsröst, vilket får oss att gapskratta och andra att titta frågande. Men de egna orden i den här boken känns så enormt klumpiga!

Ordet smittig dyker upp på nästan varje sida. Det är parets eget ord för fittig. Fittig? Hur klumpigt känns inte det? Jag gissar på att fucking är ursprungsordet på engelska. Och, visst, fuck och fucking kan jag mycket väl tänka mig att någon använder jätteofta. Men fittig? Allt är smittigt! Det stör mig enormt.

Sedan har vi ordet eller akronymen SPÄNDÄL (spänn på när det är läge). Va? Spänna på, används också alldeles för ofta. I sammanhang som jag inte riktigt förstår. Hårresande igen!

Översättning är svårt. Jag förstår det. Men när huvudpersonen tänker på sexuella antydningar som hon fick när hon jobbade som servitris på ett café så kan man väl ändå inte använda "en kopp fitte" som exempel? Skulle någon människa använda det? Okey, rysningar all over, återigen.

Ordet bol kan jag dock leva med. Nästan.