För balansens skull
Jag har aldrig läst Björn Ranelid. Nu är det ta mig fan dags! För att slippa nesan av att plocka till mig en bok med en vacker eller poetiskt titel så tog jag självklart Lustmördarna.
Jag ser fram emot (nåja) denna läsning med ett slags skräckblandad förtjusning.
Jag menar, hur dåligt kan det vara...? Snart kommer jag att veta. Fast först ska jag läsa en bok av Woodrell. Den har jag faktiskt ganska stora förhoppningar om. En annan av hans böcker fick ju en placering på senaste bokfemme-listan.
Hej Pi! God jul och inne hos mig väntar en utmaning på dig om du har lust!
Tack!
Jag piper iväg till din sida direkt och kollar utmaningen.
Jag vet att många dyrkar Ranelid och menar att han är så fantastisk på att behandla språket och göra det till sitt eget, men det är ett par saker jag inte tål med honom. Dels har han ett av de största egona i Sverige och absolut NOLL självdistans (och är ett slemmo som stöter på unga - gärna under tjugo (jag har vittnesbörd)kvinnor) och dels försöker han alldeles för mycket att göra sin egen version av språket. Han säger på sin hemsida att hans främsta ambition är att sätta fotspår i litteraturhistorien, men han lägger mer för mycket energi på att "konstra till det" istället för att berätta något. Han skulle inte behöva anstänga sig så förbaskat mycket! En bra författare/berättare kan använda sitt språk utan att jobba ihjäls sig som Ranelid gör!
Och allvarligt talat, vem kan ta en man på allvar som säger om sitt senaste alster att "det är det viktigaste bok som skrivits"?
Not me.
Ett slemmo? Ha, det förvånar mig inte.
Jag måste erkänna att jag alltid varit enormt tveksam till Ranelid.
Men samtidigt, han är så pass omskriven att jag tycker att jag borde ha läst något av honom.
Alltså valde jag Lustmördarna utifrån din lista just för att få chansen att reta upp mig. Det är ju lätt att göra just det på Ranelid. Karln verkar ju inte ha ens tillstymmelsen till humor.