Att bejaka sin inre tant
Jag brukar hävda att jag är beredd att prova allt en gång. Det har lett till att jag har gått kurser i cementgjutning, åkt innerslang efter snabba båtar, pysslat. lagt mosaik, sysslat med frigörande måleri, sjungit karaoke (the horror!) vunnit darttävlingar, blivit aurafotograferad och försökt lära mig åka slalom vid 35 års ålder.
Nu var det dags igen. Ett anslag lockade med en prova-på-kväll med olika sorters yoga. 100 kronor för två timmar. Det är ju som hittat. Alltså anmälde jag mig och en arbetskamrat.
Jag höll väl inte precis på att trilla baklänges av förvåning när jag upptäckte att det bara var kvinnor som hade slutit upp med sina yogamattor och filtar denna regniga kväll. Men någonstans i mitt inre var jag samtidigt tacksam - jag föredrar trots allt att göra mig till totalt åtlöje i enkönade sällskap. Och löjligt skulle det ju bli. Inget tvivel om saken.
Det började inte så illa. Lite avslappning, lite andningsövningar, lite "skicka goda tankar till olika delar av kroppen" Inte värre än att jag kunde ta mig igenom det hela utan att börja fnissa. Det där är annars ett problem. Jag trodde att det skulle gå över när man blev vuxen. Det gjorde det inte. Hur moget och kvinnligt känns det egentligen att bryta ihop av finssattacker när man är över 40? Hallå. Jag vill ha ett vackert klingande moget skratt. Tji fick jag!
Nå, jag tog mig alltså igenom avslappningen. Sedan var det dags för lite yogaställningar. Där försvann alla tendenser till fniss. Jag är vig som en villatomt. Alltså är det säkert nyttigt för mig att försöka mig på yoga, men det är sannerligen inte bekvämt. Tyvärr tog denna del slut och skrattyogan tog vid. Alltså skrattövningar. Sällan har jag väl känt mig mindre benägen att skratta. Och nej, det fungerade verkligen inte. Alla fullkomligt vred sig av obehag och jag har nog aldrig känt mig så hämmad och svensk i hela mitt liv.
Det blev inte bättre när den så kallade dansyogan började. Jag hade hoppats att det skulle vara något slags dansinspirerade yogarörelser. Ha. Jag upprepar; Ha. Det var det inte.Minsann. Det var fria rörelser till afrikanska rytmer. Och lite annat etnochict sådär. Hjälp! Jag är inte direkt rytmisk. Och jag uppskattar absolut inte att stuffa runt i halskugga lite spontant sådär. Framför allt inte med en stor blundande entusiastisk finlandssvenska farligt nära mina nageltrångsplågade fötter.
Det var 10 minuter genuint pinsam plåga som kändes som en evighet. Jag klarar bara inte av det. Min inre tant är inte redo för afrikanske rytmer och skrattövningar. Ge mig en stickjunta eller en klättervägg. Där kan jag bjuda på mitt misslyckande - men inte gungande och skuttande bland medelålders kvinnor i stearinljussken.
Jag behöver fortfarande en hobby.
Boxning? Krävs ingen som helst simultanförmåga och är i brist på ett bättre ord simpelt.
Been there, done that.
Eller åtmintone har jag testat boxersice. Där krävdes en något bättre koordinationsförmåga än den jag besitter. Jag var centimetrar ifrån att knocka min väninna. Det hade varit väldigt pinsamt eftersom hon är späd och pytteliten.
Fast det är säkert grymt nyttigt. För jag var helt slut redan efter uppvärmningen.
*haha* Jag känner mig inte heller redo för afrikanska rytmer tillsammans med en bunt okända människor..... min koordinationsförmåga är....hmmm, en smula ickeexisterande. *s*
Jag är helt med dig. Har gett upp Pilates för jag kunde aldrig ta det på allvar (tänkt dig att du är en sköldpadda .."). Under ett pass i rörelsemeditation som jag testade höll jag på att bryta ihop av fnissattacker när man skulle "skaka loss" sina spänningar och på yogan kunde jag inte hela hålla mig för skratt när flera deltagare (inklusive jag själv) ramlade när vi stog på huvudet i någon avancerad övning. Dessutom blir jag kissnöding av sån där pling-pong-musik ;)
"Vig som en villatomt" = dagens garv!
Men vad ska vi hitta på för hobby åt dig?
Spela schack? Skaffa akvarium? Sjunga i kör? Träna på gym? Spincykling? Språkkurs? Klä om möbler?
Simning?
Själv trivs jag bra med att "bara" träna, fast jag har funderat både på akvarium och körsång. Får inte tummen ur, det är bara det.
Jag tycker du ska starta en handarbetsklubb eller något liknande. Det är coolt. De riktiga tanterna - det är ju de som läser Amelia Adamos publikationer och dansar afrikanskt eller latinskt ett par gånger i veckan "för det är så hääärligt och dansläraren är så läääcker". Eller är jag bara fördomsfull nu?
Kör är fullkomligt otänkbart. Jag är visserligen inte tondöv men det finns bara två toner som min strupe kan frambringa och hålla utan några större problem. Tyvärr är det väldigt få sånger som består av dessa två toner.
Handarbetsklubb låter i och för sig coolt. Problemet är bara vad man ska göra av sina handarbeten när de är färdiga? Brodera är vilsamt på något vis, men vem vill ha broderier på väggarna? Men ett stickkafe kanske? Jag ska titta efter något.
Och nej Ylva. Jag tror inte att du är fördomsfull. Eller om du är det, så har jag samma fördomar om kvinnor som dansar afrikanskt. Läckra danslärare, huuuuu.