Åtta kvar att läsa
Di-komplexet - Dai Sijies
En kinesisk författare, i och för sig utflyttad till Frankrike, men ändå. En kines. Det här blev svårt för mig. Att boken är satirisk är inte så svårt att förstå, det står på baksidan. Men vad som är satir och vad som är allvar blir väldigt krångligt att reda ut för mig. Jag har helt enkelt alldeles för dåliga kunskaper om Kina.
Psykoanalytikern Muo har återvänt till Kina från Frankrike för att försöka befria sin första kärlek, Gamla månens vulkan, från fängelset. Där sitter hon för att hon tagit bilder av den kinesiska polisens tortyrmetoder och sålt dem till västerländska media. För att befria Gamla månens Vulkan har Muo med sig tiotusen dollar som han planerar att använda för att muta domaren Di.
Men domaren behöver inga pengar, han har redan allt han behöver. Istället vill han ha en oskuld. Alltså måste den tafatte Muo, som själv är totalt renons på sexuella erfarenheter ge sig ut och söka rätt på en oskuld. Det visar sig vara lättare sagt än gjort.
Jag blir förvirrad när jag läser den här boken. Ibland har jag roligt. Andra gånger vill jag bara att Muo ska skärpa sig och försöka tänka någorlunda klart. Han är så naiv att det ibland känns helt otroligt att han skulle ha läst en lång utbildning och tagit examen. Fast sedan kommer jag ihåg en del av mina klasskamrater på universitetet...
Äckligast är i varje fall beskrivningarna av maten. Allt låter så fullständigt fantastiskt motbjudande att jag tappar aptiten helt. Fast vilka rätter som är verkliga och vilka som är påhittade kan jag inte lista ut.
Pärlor åt svin
Nöff nöff. Hetsläsning är inte av godo. Men vad ska man göra? Jag åkte och besökte en kompis i Borås. Dit tar jag aldrig med några böcker. Istället litar jag på att jag kommer att hitta något intressant i hennes bokhylla. Så också denna gång.
Svinalängorna - Susanna Alakoski
Den här boken förtjänade att läsas lite långsammare än vad jag gjorde. Jag snabbläste den på några timmar innan min kompis vaknade och under tiden hon diskade.
Det är ju min tid hon beskriver även om det verkligen inte är mitt liv. Men glimtarna av ABBA och skolan väcker massor av minnen. För mig är det en del av behållningen. Samtidigt blir jag lite överraskad över att den fick August-priset. Visst är den bra. Men är den verkligen så bra? Kommer den här boken att gå till historien? Jag är inte helt säker, faktiskt.
Men som sagt, att jag inte känner mig fullkomligt omkullsprungen av historien kan bero på att jag läste den så snabbt. Den här historien om en finsk familj där föräldrarna super kanske är precis så bra. Jag gillade den ju. Jag trodde bara att jag skulle älska den.
Ett halvhjärtat nja...
Bananflugornas herre - Fredrik Eklund
Det var omslaget som lockade. Fult på ett roligt sätt. När jag läste baksidan så kom jag vagt ihåg att det minsann pratades om den här boken för ett tag sedan. Så varför inte? Ytterligare en fördel med biblioteket, det kostar inget att chansa. Tröttnar jag efter 15 sidor så är det bara att lämna tillbaka. Lovely bibliotek!
En framgångsrik karriärkille som åker till USA för att spela in porrfilm. Tja. Lite intressant är det ju att få följa hans tankar inför beslutet. Vad är det i Sverige som gör att han känner sig så instängd och så bunden? Jag har lite svårt att förstå det. Men jag får lita på hans känsla. Vissa saker har jag lättare att förstå som den rädsla och samtidigt längtan som han känner för ett svensson-liv. Den enorma fåfängan har jag svårare att ta till mig.
Det finns bitar som jag gillar i den här boken. Men det räcker inte riktigt. Andra delar känns tjatiga och lite trista. Jo, jag har förstått att du inte gillar klimatet i Sverige. Tack. Det räcker. Riktigt så många här-går-jag-i-Stockholm-och-gnäller-stycken hade jag inte behövt för att förstå det.
Om jag förstått det hela rätt gjorde han sammanlagt inte mer än tio timmars filminspelning. Men det räckte för att han skulle bli stjärna. Idag är han mäklare, med sambo och hund i New York. Grattis till det.
Lustmord på mitt läsintresse
Lustmördarna - Björn Ranelid
I händerna på någon annan författare så skulle den här boken kunnat passa mig utmärkt. Familjetragedier, svarta hemligheter, mord, incest och alkohol.
Men Björn Ranelids språk passar absolut inte mig. Någon recensent skrev att språket var den verkliga huvudpersonen i Ranelids roman. Tja, om så är fallet så förstår jag varför boken inte fungerar för mig. Jag stör mig oavbrutet på just det..
Det som kanske ska föreställa innterligt, uppfattar jag bara som distanserat och tillgjort. För mig saknar det nerv och närvaro. Istället blir det bara meningar staplade på varandra. Meningarna är omväxlande naiva och högtravande på ett sätt som gör att jag aldrig någonsin sjunker in i boken. Jag betraktar hela tiden historien utifrån. Konstant medveten om att jag läser.
Dessutom finns det ett drag av föreläsningar i boken som jag också stör mig på. Det känns som om Ranelid vill presentera lite världshistoria för sina outbildade läsare samtidigt som han berättar historien om Albert. Det behöver jag inte. Jag har redan läst mer intressanta saker om Chicago, Rosemary Kennedy och sydafrikas gruvor än de axplock jag serveras här. Jag blir bara störd i läsningen. Igen.
Nej, det här var verkligen inte min tekopp. Jag överlåter med varm hand Ranelids övriga produktion till andra läsare. För sådana har han ju uppenbarligen en hel del. Jag har svårt att föreställa mig vilka de är, bara.
Njaa, äsch...
Country Noir. Det är tydligen vad Woodrell själv kallar sina böcker. Och det är ganska välfunnet faktiskt. Men den här boken var inte alls lika bra som den förra.
Fel sida järnvägen - Daniel Woodrell
Ozarkbergen, Missouri - smaka på det. Ozarkbergen... visst formligen osar det white trash om namnet? Det är precis vad det handlar om. Människor som är födda på jel sida järnvägen.
Det finns saker jag gillar med den här boken. Men redan här börjar den sexiga mamman kännas lite som en stereotyp.
Syskonen Jamalee och Jason har en plan för att komma bort. från Ozarkbergen. Eller Jamalee har det i varje fall. De bryter sig in i rika människors hus och övar på att röra sig i finare miljöer. Under ett sådant inbrott träffar de Sammy som precis som de har brutit sig in. De slår sig ihop och tillsammans planerar de för ett bättre liv.
Nåja, Jamalee gör det. Sammy är upptagen av syskonens mamma och vackre Jason är mest förvirrad över alla de erbjudanden som han får av stadens äldre kvinnor.
Det sköna och samtidigt tragiska med boken är de här människornas totala tafatthet. De må ha planer, men de har verkligen ngen aning om hur de ska genomföra dem. Allt de gör blir fel. Problemet är att jag saknar den riktiga svärtan. Det händer fruktansvärda saker i den här lilla korta boken - men ändå bränner det inte till som det borde göra.
Nåja, jag kommer att fortsätta att hålla ögonen öppna efter Wodrells böcker. Trailer parks och människor som hankar sig fram utan hot om svält men samtidigt utan hopp om en bättre framtid, behåller sitt järngrepp om mina läsvanor.
Jag snyltar boktips
Never let me go - Kazuo Ishiguro
När jag googlade för att hitta stavningen av författarnamnet så stötte jag på en riktigt underlig recension. Det var en recensent från P1 Kulturnytt som verkligen inte gillade den. Hon tyckte att det var under hans värdighet att använda sin förmåga till att berätta den här historien.
Hur skulle en historia kunna vara under någons värdighet? Jag förstår verkligen inte vad hon menar. Så länge en författare har ett ärligt uppsåt så kan väl en historia inte vara ovärdig. Visst kan man misslyckas på det mest monumentala vis - men ovärdigt?
Om Ishiguro hade skrivit en spekulativ porrig våldsam deckare för att tillfredsställa marknadens behov av en ny Thomas Harris, så hade jag förstått vad hon menade.
Om jag förstod det hela rätt så bottnade hennes ilska i att intrigen inte håller. "Boken skall utspela sig i samtiden, men samtidigt är samhället oerhört förändrat utan att det förklaras hur det har gått till. Varför undrar jag, varför har han skrivit den här boken?"
Själv undrar jag varför hon behöver en förklaring? Det behövde inte jag. Jag hade inga som helst problem med att acceptera att i just den här boken hade samhället utvecklats på det här viset. Kanske kände hon sig lurad? Själv hade jag inga förväntningar och kunde istället njuta av att sakta låta historien rullas upp inför mina ögon.
Så mycket faktiskt att boken fick en plats på årsbästa-listan. Inte illa!
Lurad av blurbarna...
Blurb, alltså. Jobbigt.
Nu, till boken. Befann mig på stationen i Hallsberg igår. Orkade inte plocka upp min medhavda bok ur väskan. Ville inte lyssna på ljudboken jag hade med mig. Stationskiosken lockade med en stor Månpocketskylt. Tillbringade 15 minuter med att studera varje bok i deras faktiskt riktigt imponerande samling. För att vara en stationskiosk, alltså. Och ja, jag hade drygt en timme att fördriva på stationen i väntan på tåget.
Till slut bestämde jag mig. En tunn liten bok av en svensk författare som jag aldrig hört talas om.
Utanmyr - Sofia Nordin
Enligt blurben (oj, vad svårt det här är för mig!) på framsidan så skulle det här vara "Kusligt nära Knutbykänsla". Enligt baksidan var det "... en av de mer poetiska spänningsromanerna som givits ut de senaste åren."
Nej, det var det inte! Upplägget var visserligen helt okey. Johanna träffar Susanna på en fest och blir direkt attraherad och fascinerad av henne. Några dagar senare bestämmer hon sig för att följa med Susanna upp till kollektivet Utmyren i norra Sverige. Där träffar hon Johannes, Vidar, Lasse, Felicia och Liv som lever i ett slags konstnärligt självhushåll där havregrynsgröt verkar vara den viktigaste näringskällan. Fine - så långt.
Problemet uppstår när mysteriet ska introduceras. Vem är Sara vars namn står inristat på en planka i sängen? Och varför blir alla så konstiga när Johanna frågar? Det undrar huvudpersonen. Jag undrar vem Lasse är. Och vem Felicia är. Och Liv. Personerna blir aldrig verkliga. Med en så liten grupp behöver jag verkligen få reda på mer än att Lasse broderar för att känna att han finns. Och om Felicia har en eller två repliker i boken så ger det mig ändå ingen bild av henne. Vidar spelar cello och är tydligen den som har ett svart moln hängande över sig. Detta visas genom hans mystiska tystnad och hans sätt att plötsligt rusa ut från frukostbordet för att sätta sig och spela cello utomhus på det mest vildsinta sätt.
Kanske är det otydligheten som är det poetiska? Jag vet inte. Men eftersom personerna aldrig blir levande för mig så blir det också svårt att bli riktigt intresserad. Det är för enkelt att lista ut vad det är som har hänt. Ledtrådarna är för tydliga mitt bland de skissartade personporträtten.
Det var inte spännande alls. Dessutom var det en felsatsning. Boken räckte inte på långa vägar hem till Göteborg. Sista timmen var jag ändå tvungen att lyssna på ljudbok.
Färdig! och jag har hittat purjolöken.
Amberville - Tim Davys
Nej, jag är inte så förtjust i den här boken. Men jag vet inte längre vad som är mina åsikter och vad som är min reaktion på marknadsföringsmetoderna. Jag får försöka bena upp det hela lite grand.
Figurerna är mjukdjur. Eftersom jag själv hade mitt rum översvämmat av katter, isbjörnar, gorillor, sköldpaddor och, faktiskt, mjuka duvor så har jag lätt att se dem framför mig. Men namnen stör mig. Det tar säkert halva boken innan jag slutar reta mig på de fåniga namnen. Emma Kanin, Eric Björn, Sam Gasell får mig att känna mig förflyttad till en barnbok. Problemet är att mjukdjuren inte brukar vara knarkande sadister i barnböcker. Det skulle kanske kunna vara en rolig krock - men det fungerar inte riktigt för mig.
Och utforskandet av begreppet ondska... Tja, det fungerar väl så där. Berättelsen stoppas upp ideligen, precis när den tagit fart och det stör mig också. Jag får inget riktigt grepp om vem den här boken riktar sig till. Ibland är den rå, medan andra stycken känns naiva och riktade till en betydligt yngre läsargrupp. Om den här boken försöker berätta något om ondska så är det uppenbarligen inget nytt för mig. Jag läser händelserna i övrigt säger det mig ingenting.
Men jag hittade purjolöken. Eric Björn snubblar på en purjolök på vägen till katedralen. Tändaren skulle kunna var den Hyenan Bataille använder när han tänder eld på tuppen, kanske? Tablettasken kanske kan syfta på alla tabletter som Sam trycker i sig? Men var disktrasan kommer ifrån har jag fortfarande ingen aning om.
Och jag tänker inte fundera mer på saken heller. Nu känner jag mig mycket färdig med Amberville. Faktiskt.
Tja, vad ska jag säga...
Tysta leken - Boel Gerell
Jag väntar hela tiden på att något ska hända när jag läser den här boken. Hon skriver nog skickligt på något sätt, för det finns någon slags underliggande spänning som jag hela tiden tror ska explodera. Problemet är att det aldrig händer. Huvudpersonen Julia går omkring och tänker... och tänker... och pratar med S...och tänker lite till. Detta gör hon under tiden hon jobbar på en liten landsortsredaktion och skriver texter om lokala utställningar och kvinnor som har 3000 äggkoppar.
Det antyds en massa saker i den här romanen, men det som borde blivit någon slags katharsis blir bara ett; Jaha. På det viset.
På baksidan sägs att den här boken handlar om vänskap så tät att man inte vet var den ena kroppen börjar och den andra slutar. Och om tankar så farliga att de måste gömmas med aldrig får glömmas bort. Det var väl tur att någon skrev det - för själv hade jag aldrig listat ut det.
Rödögd och trött
Nåja, nu tar vi lite böcker istället.
Ett öga rött - Jonas Hassem Khemiri
Oj, vad svårt jag har haft för att läsa den här boken. Inte för att den är dålig eler ointressant på något vis. Men språket ställer till det för mig. Normalt läser jag extremt fort.
Ni har säkert läst de där mailen som visar att man kan läsa nästan vad som helst om bara första och sista bokstäverna i orden är på rätt plats. Hjärnan sorterar övriga bokstäver rätt utan att man beöver tänka på det.
Så gör min hjärna med den här bokens meningar. Vilket gör att jag helt och hållet missar stora delar med poängen. Min hjärna sätter orden i rätt ordning och fyller i de ord som eventuellt fattas. Här har Khemiri ansträngt sig som fan för att skapa ett språk som betyder något för berättaren och så sabbar min hjärna hela intrycket genom att bara servera mig en vanlig text rakt upp och ner. Det jag får kvar är alltså handlingen, inget mer.
Jag har nästan fått stava mig igenom boken för att försöka få ut så mycket som möjligt av den. Jag har antagligen inte sett så ruskigt smart ut när jag har suttit och mimat orden på spårvagnen... Tack och lov att jag är så gammal att jag inte orkar bry mig alltför mycket om vad folk tror om mig.
Nåja, nu har jag i varje fall läst ut den. Och den var ju bra. Men drygt en vecka för att läsa den här sortens bok är garanterat ett rekord.
En bra bok till
Röda vita rosen - Mariette Glodeck
Den här boken har jag velat läsa sedan jag först hörde talas om den. Titeln lockar mig direkt. Vad kan vara mer otäckt än de där lekarna man lekte precis när man höll på att bli tonåring? Ryska posten, Röda vita rosen, Sanning eller konsekvens. Finns det någon som inte har mer eller mindre traumatiska minnen från de där lekarna?
Jag har lite svårt att få ihop tidslinjerna i den här boken. Flera av personerna i gänget verkar ha träffats först i den åldern då de hade börjat gå på fester, dricka sprit och ha one night stands, men då måste väl tiden för den typen av lekar vara länge sedan förbi? Eller tja, några år i varje fall. Inte kan de ha lekt den här leken tillsammans? Men det är en minianmärkning. Det kanske bara är jag som har läst slarvigt.
I övrigt finns det massor av saker jag gillar med den här boken. Korta kapitel, lagom många människor, koncentrerad handling och tillräckligt intressanta personer. Lite för intressanta för att kännas helt verkliga kanske. Men det gör ingenting, alls. Trots att jag försökte läsa långsamt, så tog det mig inte mer än några timmar att läsa ut den. Det var synd, för jag hade kunnat tänka mig att tillbringa mer tid tillsammans med de här människorna.
Men, så bra...
Flyga drake - Khaled Hosseini
Det räckte med ett par sidor för att jag skulle vara fast. Afghanistan är verkligen ett land jag inte vet något om. Åtminstone visste jag ingenting om tiden före kriget med Sovjet. Allt jag förknippar med Afghanistan är talibaner, getter och ett landskap som enbart verkar bestå av sten, grus och sand.
Här får jag plötsligt ett annat land beskrivet för mig. Visserligen ett land som fortfarande på 70-talet inte hade tv, men ändå något annat än de stengrottor jag sett i nyhetsreportagen.
Historien är fantastiskt sorglig, men aldrig på det där sättet som jag avskyr. Det känns inte som om författaren försöker manipulera mig och mina känslor. Istället känns berättelsen ärlig och otäck. Det Amir gör mot sin vän Hassan hade jag kanske också kunnat göra. Jag vill inte tro det om mig själv, men eftersom jag tror på historien när jag läser den så kanske jag också hade kunnat svika på det viset.
Jag var lite orolig när jag plockade upp den här boken. Jag var rädd att jag skulle få samma känsla som när jag läste Anna Gavalda. Jaha - var det inte bättre än så här. Men det hände aldrig. Jag tyckte verkligen om den här boken och jag kommer garanterat att läsa om den någon gång.
Danska repliker utan kommatering
Ibland hittar jag helt okända böcker i min bokhylla. Jag har ingen aning om var de kommer ifrån eller hur länge jag har haft dem. Det här var en sådan.
Halality - Jeff Mattews
Handlingen är enkel; Phoenisis och Procyon (betyder de här namnen något? I så fall går det mig helt förbi) hamnar i bråk med ett gäng turkar efter en utekväll. Procyon blir misshandlad och knivskuren till döds. Därefter får man följa Phoenisis under veckorna efteråt. Det är kaos. Hans flickvän gör slut, han träffar en sensationslysten kvällstidningsjournalist som vill skriva en rasistiskt färgad artikel om mordet och som sammanför honom med den helt vettlöse nynazisten Antares.
Så, det var själva handlingen. Inget problem. Men språket. Hela handlingen berättas i repliker och tankar. Ingenting annat. Tempot är extremt uppskruvat och skiljetecken saknas nästan helt. Inte undra på att någon kritiker utnämnde den till en av 2002 års bästa böcker.
»Ja! Det låter verkligen grymt intressant att en snubbe som vill mörda hela världen, möjligtvis kan få sin chans!« »Inte hela världen... bara dom som hör till fel ras!« hon ler
rör om i det hon har kvar av sin Latte min har försvunnit det är några underliga typer som kommer hit till ILM medn dom lagar grymt god Latte här »Right! Och när han väl är klar med dom som hör till fel ras, tror du inte att det då blir dags för dom som hör till den rätta?« Christ
Sådär ser det ut. Hela boken igenom. Enormt jobbigt för mig som normalt läser riktigt fort. Flera gånger är jag tvungen att läsa om meningar för att jag inte förstår vad det är jag har läst.
Det finns i och för sig riktigt roliga scener. När Phoensis tar med sig ett gäng alkoholiserade grönländare till sin före detta flickväns fest och sätter igång en hämndaktion så är det faktiskt kul trots att jag vrider mig av obehag.
Jag tror att jag har fått den här boken i present. Jag hoppas det. För om jag har käpt den själv så förstår jag faktiskt inte varför. Det här är normalt inte den sortens bok som tilltalar mig. Och det gjorde inte den här heller.
Ok, jag ger mig.
Maria hade alldeles rätt. Det räckte med att jag läste några sidor till för att jag skulle fastna. Sedan var det lättläst, men kanske inte riktigt så bra som jag hade hoppats.
Tillsammans är man mindre ensam - Anna Gavalda
Om jag hade köpt den här boken av en ren slump utan att ha läst alla hyllande bloggar, så tror jag att jag hade tyckt att den var jättecharmig. Men nu visste jag redan att den skulle vara bra och istället blev jag lite besviken. Det som borde känts hjärtevärmande kändes nu istället konstruerat och tillrättalagt.
Istället för att svepas med av historien så kommer jag på mig själv med att nicka belåtet när allting händer precis som jag väntat mig. Jag blir imponerad av dialogkonstruktionen istället för att bli gripen av de här människornas öden. För jag tror helt enkelt aldrig riktigt på dem.
På något sätt önskar jag att jag inte hade läst alla bokbloggares tankar om den här boken. Jag misstänker att det är där problemet ligger. Inte för att jag automatiskt vill vara motvalls, det har jag faktiskt vuxit ifrån. Utan för att jag hela tiden är medveten om hur charmigt originella och missanpassade dessa människor är, istället för att faktiskt bli charmad av dem.
Nu är det nog dags att läsa något som jag inte har några som helst förväntningar på. En deckare eller så...
Läskigast på länge
Den som vässar vargars tänder - Carina Rydberg
Det räckte med ett par sidor, sedan var jag helt fast. Det här var en bok jag inte kunde lägga ifrån mig. För en gång skull så var baksidestexterna sanna. Den här boken var verkligen så otäck som recensionerna antydde. Till och med värre. Här är våldet så explicit att till och med jag rynkar på näsan ibland och den stundande katastrofen är så uppenbar att jag bara måste läsa vidare för att se vad som kommer att hända. Trots att jag vet det.
Jannis är den figur som fascinerar mig mest. En så ofärdig människa är på något sätt mer skrämmande än den planerande och tänkande Sonya. Ibland träffar man den typen av människor, med personligheter som känns som deg. De jag har träffat har säkert inte vuxit upp med den typen av kränkningar och och övergrepp som tvillingparet i boken - men ändå känner man att något är fel.
Boken fungerar ända fram till slutet, men där händer något som gör att jag tappar tempot. När den slutliga explosionen av våld kommer, så känner jag mig märkligt distanserad. Kanske blir det för äckligt? Kanske tar hon i för mycket? Något är det i varje fall som gör mig konfunderad. Men otäckt är det och skickligt skrivet.
Något av en besvikelse
Min vän Leonard - James Frey
Jag satte ju upp Tusen små bitar som en av första halvårets fem bästa böcker, så naturligtvis ville jag läsa fortsättningen. Att den inte skulle vara lika bra borde jag kunnat räkna ut med röven och en träpinne. (En av mina kompisar brukade säga så. Jag antar att det är en räknemetod som var populär innan miniräknaren slog igenom på bred front.)
Maffiabossen Leonard var en osannolik, men underhållande figur i den första boken. Här får han en större roll när James har lämnat behandlingshemmet. Tyvärr är boken betydligt mer ljummen än den första. Det är väl naturligt. Att sörja sin älskade och hålla sig nykter ger inte några speciellt färgstarka saker att skriva om. Jag som har försökt sluta röka ett antal gånger är väl medveten om att världen blir ganska grå.
Lättläst är det i varje fall. Trots att Frey hoppar över skiljetecken och bara kommaterar ibland. Normalt skulle det störa mig, men här känns det bra. Jag antar att det delvis beror på riktigt bra översättning. 434 sidor avhållsamhet lyckades jag läsa ut på mindre än ett dygn.
Slutet gör mig aningen konfunderad. När jag läser de sista 50 sidorna får jag en väldig deja vu-känsla. Bilderna blir plötsligt mycket tydligare och filmiska. Det känns som om hela slutet är stulet från någon film jag har sett förut. Fast jag kan inte komma på vilken. Är det någon annan som läst boken och har några tips?
Kanske finns det någon liten bit av sanning i boken? I så fall skulle det inte vara orimligt att det hade använts i en film tidigare. Nåja, i väntan på att någon ska lösa detta mysterium åt mig så hoppar jag på nästa bok.
En spansk dumskalle
Det bästa som kan hända en croissant - Pablo Tusset
Bara det faktum att boken beskrivs som en spansk Dumskallarnas sammansvärjning, borde ha varnat mig. Jag är inte överförtjust i den boken. Det blev jag inte i den här heller. Om jag inte hade haft den som spårvagnsläsning så hade jag aldrig kommit igenom dem.
Huvudpersonen Pablo Miralles är fet, lat och aningen alkoholiserad. Tjaha, och vad bryr jag mig om det? Inte mycket alls tyvärr. Jag har väldigt svårt att engagera mig i jakten på Pablos mystiskt försvunne bror. Intrigen är bara konstig och alla de one-liners som baksidan utlovade, lyser helt med sin frånvaro. Fast det är klart, det citatet kom från Östgöra Correspondenten. Hmmm... Jag börjar ana ett samband. Den som inte hänger med kan leta sig nedåt till mitt inlägg om Pappersväggar. Smisk med hoprullad tidning börjar verka vara en alltför lindrig bestraffning.
Upplösningen var förresten ännu konstigare än intrigen. Så titeln var väl helt enkelt behållningen med boken. Jag önskar att jag hade slutat läsa där. Det hade faktiskt räckt.
En liten besvikelse
Magistern - Frank McCourt
Ängeln på sjunde trappsteget var en ljuvlig bok. Jag hade inga förhoppningar om att den här boken skulle nå upp till samma nivåer, men jag blev ändå besviken.
Magistern handlar om Franks liv som lärare, hur han handskas med sin egen osäkerhet och elevernas ointresse. Här och där glimtar boken i och för sig till. Det finns tillfällen då han verkligen lyckas fånga sina elever och få dem engagerade - men även då är han osäker. Hur ska de andra lärarna reagera om de kommer in i hans klassrum och får se att hans elever skapar musik till matrecept?
Om jag hade varit lärare, eller ens det minsta intresserad av att bli det så hade jag kanske tyckt att den här boken var mer läsvärd. Nu blir jag mest lite ledsen över att läsa hur han går genom livet med en ständig känsla av att inte riktigt duga. Jag vet inte vad jag hade hoppats på? Kanske någon slags hjältehistoria om en lärare som lyckas få sina slumskoleelever att uträtta stordåd inom litteraturen. I så fall tog jag helt fel bok.
Rea-fynd
Jag brukar inte handla speciellt mycket på bokrean. Jag har helt enkelt inte plats för många fler böcker nu. Men den här lilla boken kunde jag inte motstå på efterrean där de böcker bokhandeln inte lyckats bli av med såldes för 50 % av reapriset. 24 kronor var som hittat.
Gryningen kommer aldrig åter - Daniel Woodrell
Titeln är ju gräslig, men baksidan lovade en grym, vacker och omskakande barndomskildring. Och för en gång skull höll boken vad baksidan lovade. Det här var en bra bok. Upplägget är inte originellt. En ung pojke lever ett trasigt liv med en drogmissbrukande brottsling som kanske är hans pappa och en flirtig, ständigt berusad mamma. Våld och hot om våld ligger som en tung filt över varje händelse. Kärleken mellan mor och son finns där, men ingen av dem förmår rädda den andre.
Det som lyfter boken är språket och de oväntade vändningarna. Jag blev överraskad. Det blir jag sällan. Och den klibbiga titeln får sin förklaring på den allra sista sidan.
Auster för nybörjare
Dårskaper i Brooklyn - Paul Auster
Det är ganska sant. Det här är en bra nybörjarbok. Jag har läst ganska mycket av Paul Auster, men har en ganska kluven inställning till hans böcker. Ja, de är bra. Och jo, han är en fantastiskt skicklig författare och konstruktör av historier. Men de böcker som betraktas som hans bästa, passar inte mig.
Jag får andnöd och klaustrofobi av Auster när han är som mest smart. Jag ser att det är duktigt - men jag tycker inte om det. Om jag inte är på ett vädligt speciellt humör. Jag föredrar istället de här lätta böckerna där berättarglädjen känns på sidorna. Där historien inte är smart utan bara, rakt upp och ner, trevlig.
Den här boken om frånskilde Nathan, hans brorson Tom och den homosexuelle bokhandlaren Harry passade mig alldeles utmärkt som reselektyr. Tillräckligt rolig för att jag inte skule störas av tonåringar med mobiltelefoner - men inte så bra att jag missade hållplatsen.
Fast jag längtar fortfarande efter något fullkomligt uppslukande. Jag hoppas att jag hittar det på biblioteket imorgon.