Lustmord på mitt läsintresse
Jag borde ha kunnat lista ut det. När Ylva hade boken på sin Läs inte-lista så var jag ju ganska säker på att jag inte skulle gilla det här. Och hon hade ju rätt. Om den här boken tyckte jag inte.
Lustmördarna - Björn Ranelid
I händerna på någon annan författare så skulle den här boken kunnat passa mig utmärkt. Familjetragedier, svarta hemligheter, mord, incest och alkohol.
Men Björn Ranelids språk passar absolut inte mig. Någon recensent skrev att språket var den verkliga huvudpersonen i Ranelids roman. Tja, om så är fallet så förstår jag varför boken inte fungerar för mig. Jag stör mig oavbrutet på just det..
Det som kanske ska föreställa innterligt, uppfattar jag bara som distanserat och tillgjort. För mig saknar det nerv och närvaro. Istället blir det bara meningar staplade på varandra. Meningarna är omväxlande naiva och högtravande på ett sätt som gör att jag aldrig någonsin sjunker in i boken. Jag betraktar hela tiden historien utifrån. Konstant medveten om att jag läser.
Dessutom finns det ett drag av föreläsningar i boken som jag också stör mig på. Det känns som om Ranelid vill presentera lite världshistoria för sina outbildade läsare samtidigt som han berättar historien om Albert. Det behöver jag inte. Jag har redan läst mer intressanta saker om Chicago, Rosemary Kennedy och sydafrikas gruvor än de axplock jag serveras här. Jag blir bara störd i läsningen. Igen.
Nej, det här var verkligen inte min tekopp. Jag överlåter med varm hand Ranelids övriga produktion till andra läsare. För sådana har han ju uppenbarligen en hel del. Jag har svårt att föreställa mig vilka de är, bara.
Lustmördarna - Björn Ranelid
I händerna på någon annan författare så skulle den här boken kunnat passa mig utmärkt. Familjetragedier, svarta hemligheter, mord, incest och alkohol.
Men Björn Ranelids språk passar absolut inte mig. Någon recensent skrev att språket var den verkliga huvudpersonen i Ranelids roman. Tja, om så är fallet så förstår jag varför boken inte fungerar för mig. Jag stör mig oavbrutet på just det..
Det som kanske ska föreställa innterligt, uppfattar jag bara som distanserat och tillgjort. För mig saknar det nerv och närvaro. Istället blir det bara meningar staplade på varandra. Meningarna är omväxlande naiva och högtravande på ett sätt som gör att jag aldrig någonsin sjunker in i boken. Jag betraktar hela tiden historien utifrån. Konstant medveten om att jag läser.
Dessutom finns det ett drag av föreläsningar i boken som jag också stör mig på. Det känns som om Ranelid vill presentera lite världshistoria för sina outbildade läsare samtidigt som han berättar historien om Albert. Det behöver jag inte. Jag har redan läst mer intressanta saker om Chicago, Rosemary Kennedy och sydafrikas gruvor än de axplock jag serveras här. Jag blir bara störd i läsningen. Igen.
Nej, det här var verkligen inte min tekopp. Jag överlåter med varm hand Ranelids övriga produktion till andra läsare. För sådana har han ju uppenbarligen en hel del. Jag har svårt att föreställa mig vilka de är, bara.
Kommentarer
Trackback