Modern landsortsberättelse
Italienaren - Sven Olov Karlsson
Kanske är det för att skogsbönderna bara är två generationer bort som jag gillar den här boken. Mina farföräldrar hade en liten gård med skog som försörjde dem och fem söner. Där tillbringade jag mina lov med att plocka bär, hjälpa till med grannarnas kor och bygga kojor i skogen. För mig är det som att åka tillbaka i tiden.
Boken handlar om Karl-Erik Andersson, Italienaren kallad, hans son Peter och deras familj i den lilla byn Åsvarta. Någonting händer med Italienaren. Den förut så starke och muntre mannen börjar glömma saker, hans humör förändras och arbetet går inte längre lika fort. Han är sjuk. Eller kanske inte sjuk egentligen. Läkarna har hittat en mystisk skugga på hans lunga. Det är säkert inget som inte kan åtgärdas med en liten titthålsoperation.
Familjen håller med. Det är klart att det inte är något farligt. Att Italienaren vaknar upp med ett ärr runt hela kroppen och en halv lunga mindre är något man nästan inte låtsas om.
Men sjukdomen kan inte ignoreras hur länge som helst. Italienaren blir sämre och Peter börjar förstå att han måste ta ett beslut. Ska han ta hand om gården? Trots att han egentligen inte vet något om hur man gör? Pappan har aldrig velat dela med sig av sina kunskaper.
Boken har en sidohistoria om utomjordingar som har kidnappat Italienaren. Jag är inte säker på om den är hans fantasier eller hallucinationer som kommer av hans hjärntumör, men den tillför inget till historien. Det är i berättelserna om landsbygden, arbetskamraternas tafatta rädsla för den sjuke, och de udda existenserna, som boken verkligen får mig att känna något.
Kanske hjälper det att jag har haft sura halvtokiga granngubbar som pissat på vår lillstuga som hämnd för inbillade oförätter och andra grannar med 5 skrotbilar på tomten och miljoner på banken. Men jag tror att jag hade tyckt om den här boken ändå.
Ingen muntergök, precis
Det sägs att en kollega som arbetat med Coetzee i tio år, under denna tid bara sett honom skratta en gång. Uppenbarligen ingen kul kille. Men skriva kan han, onekligen.
Onåd - J M Coetzee
När man läser mycket lättviktigt strunt är det lätt att glömma hur enkla riktigt bra böcker kan vara. Här är en nobelpristagare som berättar en rak historia helt utan tidsförskjutningar eller perpektivförändringar.
David, en vit medelålders lärare på ett universitet i Sydafrika inleder en historia med en ung student. När förhållandet blir avslöjat vägrar han att visa ånger och lämnar universitet. Han åker och besöker sin dotter Lucy som bor på en liten gård på landet där hon driver ett hundpensionat och odlar blommor.
En dag kommer tre svarta män till gården. De misshandlar David, skjuter hundarna och våldtar Lucy innan de plundrar huset och åker därifrån i Davids bil. Lucy vägrar att amäla våldtäkten och väljer att bo kvar på gården, trots att hennes granne uppenbarligen känner en av våldtäktsmännen.
Så enkelt och lättläst, även om ämnena är tunga. Och bra, förstås.
Tusan, så många bitar...
Tusen små bitar - James Frey
Den här boken tråkade inte ut mig alls. Jag bryr mig inte om ifall han har ljugit om sina erfarenheter. Jag hade tyckt likadant om den här boken även om det hade stått roman på omslaget. Jag förstår inte världens fascination för "sanna historier". Om jag tror på det så är det sant för mig i det ögonblick jag läser det. Oavsett om det är en skildring av drogavänjning eller Sagan om ringen. Men just nu är det tydligen sanna tragedier som säljer. Inte underligt att förlaget och författaren valde att ge ut den som en sann historia. Tydligen hade James Frey försökt få den utgiven på 17 olika förlag innan någon nappade. Det är synd tycker jag.
Boken är äcklig, rolig, motbjudande och tankvärd i en snabbläst blandning. Repliker blandas med tankar utan några tydliga tecken på vad som är vad. Det borde irritera mig, men det fungerar. Jag fastnade redan efter några sidor. Kanske hade jag också blivit arg och upprörd om jag hade trott att historien var sann och först eferåt fått reda på att den inte var det? Nu visste jag det innan och det förtog inget alls av läsupplevelsen för mig. Allt jag egentligen känner är att det var synd att inget av de sjutton första fölagen antog boken och gav ut den som en roman. Det tycker jag att den hade varit värd.
Svarta lådan
Svarta lådan - Inger Edelfeldt
Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva om den här boken. Den handlar om gestaltterapeuten RoseMarie som har drabbats av en förlamande sorg efter att hennes stora kärlek Yannis dött. Hon orkar inte längre arbeta utan sitter istället hemma och broderar kuddar.
En dag träffar hon flickan Ninja som sitter och gråter på Centralstationen och börjar prata med henne. På något sätt blir de vänner och RoseMarie börjar långsamt ta sig ur sin självvalda ensamhet och isolering.
Det här är säkert en klok bok på många sätt. Men inte för mig. Jag blir bara inte engagerad. Jag orkar inte bry mig om varken RoseMarie eller Ninja. Jag gillar ju Edelfeldt så jag är ganska övertygad om att en del av problemet ligger hos mig. Det här var så tråkigt att jag bara läste ut den av något slags respekt för författaren. Vilket naturligtvis är skitfånigt. För det första så vet hon inte om det och för det andra så hindrar jag mig själv från att läsa något som kanske skulle kunna intressera mig. Om det nu finns något sådant, just nu.
Jag har ingen koll
Har jag slutat läsa kultursidorna, kanske? Eller har min hjärna varit avstängd? Något måste det ha varit, för jag har helt missat att Inger Edelfeldt har kommit ut med en ny bok.
Finns det liv på mars - Inger Edelfeldt
Edelfeldt är en av mina favoritförfattare. Det betyder inte att jag alltid njuter av att läsa hennes böcker. De ger mig ofta en klump i magen. Kanske kommer figurerna lite för nära mina egna tankar? Att läsa Kamalas bok, som deprimerad tjugonågonting var verkligen inte någon bra idé.
Den här boken träffade inte riktigt lika hårt. Även om jag kan känna igen mig även här. Huvudpersonen Joni lever ensam med sin femåriga dotter Mårran. Hon jobbar i charken på Vivo. Ett jobb som kanske inte är så värst lämpligt för en vegetarian. Men det var ju inte meningen. Hon bara hamnade där. Jobbet som skulle ge henne tid och pengar att förverkliga sina drömmar om att bli musiker har blivit en återvändsgränd. Garderoben hemma är full av osålda cd-skivor som hon tagit lån för att spela in.
Livet står och stampar på samma plats. Så när hon fyller 45 bestämmer hon sig för att bli vuxen. Nu ska hon minsann få ordning och reda på sitt liv. Det kan jag känna igen mig i. Jag börjar ett nytt liv ungefär var tredje månad. Då tror jag att jag minsann ska bli en ny och bättre människa. Det brukar gå ungefär lika bra för mig som det gör för Joni.
Trots att planerna på att bli vuxen inte går så fantastiskt bra, så är det här ändå en ganska positiv bok. Det är skönt att läsa om vanliga människor som varken är lyckade eller lyckliga. Odramatiskt kanske, men så är väl världen. Runt omkring oss går det omkring individer som alla har drömmar om ett annat liv. Som fortfarande i vuxen ålder väntar på att livet ska sätta igång på riktigt.
Själv ska jag bli vuxen i morgon. Då är det måndag. Det är en bra dag att börja.
Profet i sin egen stad…
Kan man inte bli sägs det. Jag vet inte om det beror på att jag kommer från Göteborg, men jag har aldrig läst något av Marcus Birro. För mig har han alltid varit en del av det kollektiva begreppet ”de jobbiga bröderna Birro”. Dessutom trodde jag att han bara skrev poesi. Något som jag inte läser. Men mer om det någon annan gång.
För ett tag sedan hittade jag i varje fall Marcus Birros blogg. Och kunde inte sluta läsa. Även om jag inte alls håller med honom alla gånger så blir jag tillräckligt intresserad för att fortsätta läsa. Texterna spretar som fan. Högt och lågt. Lysande och … tja, mindre lyckat. Det är skönt att läsa någon som inte alltid tänker efter innan han skriver. Här och där dyker det dessutom upp formuleringar som verkligen sticker ut och känns.
Så naturligtvis var jag tvungen att låna en bok.
Flyktsoda av Marcus Birro.
Boken handlar om den medelmåttige skådespelaren Lucas Destino. Jag som är uppvuxen med teater kan inte låta bli att le när jag läser om folk som diskuterar hur teaaaaaatern (jo, det uttalas så om man är en skitviktig skådespelare som tar sig själv på alltför stort allvar) ska förändra samhället.
Men teater är inte något stort ämne i boken. Istället handlar den om alkohol och Lucas allt snabbare väg in i missbruket. Historien i sig intresserar mig egentligen inte särskilt mycket. Men precis som i bloggen är det språket som jag fastnar för. Det är svart, skitigt och Lucas är ganska vidrig. Men jag tror på det jag läser och ibland räcker det långt.
Vådan av att vara senildement.
Jag är en sucker för roliga omslag och underliga titlar. Det behövs inte mycket för att en bok ska fånga mitt intresse på biblioteket. Ett riktigt fult omslag eller en mysko titel räcker för att boken ska få följa med hem.
Knipövningar - Sandra Löv
Med en sådan titel är det ju ett givet lån. Dessutom är boken skriven i små, korta icke sammanhängande stycken och sådant gillar jag. Men, vänta nu...? Efter ungefär halva boken börjar jag känna igen mig. Jaha, det här har jag ju läst förut. Och jag tyckte inte om den något vidare förra gången heller.
Men tjena! Jag tror att jag har lånat den här boken 3 gånger nu. När ska jag sluta? Jag kommer antagligen att låna om den igen om några år och fortsätta på det viset tills jag får mitt bibliotekskort indraget. Mina bleka och skäggiga bibliotikarier kommer att tro att jag har världens värsta inkontinensproblem. Och att jag dessutom är så obegåvad att jag inte förstår att jag skulle ha bättre nytta av en bok från medicinhyllan.
Ett sådant nedköp!
Klar! Men jag vet inget om Finland
För några år sedan gav jag bort boken Fakta om Finland till en kompis med finsk mamma. Han läste den aldrig. Det var inget jag tog speciellt hårt eftersom jag visste hur få böcker han läste. Det brukade bli en eller två per år. Jag tog för givet att den inte passade honom. Dessutom var det mest ett skämt eftersom jag tyckte att han var skamligt okunnig om allt som hade med Finland att göra.
Nu fick jag samma bok i julklapp. Ha ha på hela mig!
Fakta om Finland av Erlend Loe
Jag har förstås läst Naiv, Super, så jag tog för givet att det här var en rolig och lättläst bok. Tji fick jag! Språket var ju lätt, men jävlar vad jobbigt det var att läsa en bok som var skriven i ett enda stycke. Normalt behöver jag aldrig märka ut var jag är i en bok – men nu saknade jag verkligen ett bokmärke. Meningar snirklar sig över halva sidor och tycks aldrig ta slut. Vad sägs om följande exempel?
”Långt därifrån, ambassadkillarna kan skatta sig lyckliga över att de valde mig och inte den där andre, lustige broschyrfriskusen med skygglappar och halsstarrigheter, och Kevin Costner seglar runt, klädd i Odd Nerdrum-utrustning, och söker efter torrt land, eftersom det är vatten överallt, det är klaustrofobi och hemskt kaotiskt, det är bara att glömma allt det kända och öppna sig helt för det nya och meningslösa, all trygghet är borta, det enda som väntar är drunkningsdöden, och detta ska vara semester, detta är vad man erbjuder trötta norrmän som vill åka på semester, som behöver återhämta sig efter ett helt års slit och släp, för man måste ju få in pengar i kassan, lån och amorteringar, mat och dagisplats, högtrycksspruta och spett, norrmän måste ha spett, och dagstidning, blöt och djävlig, men ändå, då måste broschyren vara finurlig, den måste sälja Finland på norrmännens premisser.”
Kanske är det för att jag själv då och då jobbar med att skapa broschyrer som jag blev jättenervös av huvudpersonens totala brist på kunskaper om Finland. Hela boken gjorde mig nervös. Men samtidigt var svadan hypnotisk. Trots att jag tyckte att den var jobbig att läsa, hade jag svårt att släppa den. Det är skickligt jobbat – men jag kommer inte att läsa om den.