Jag har ingen koll
Har jag slutat läsa kultursidorna, kanske? Eller har min hjärna varit avstängd? Något måste det ha varit, för jag har helt missat att Inger Edelfeldt har kommit ut med en ny bok.
Finns det liv på mars - Inger Edelfeldt
Edelfeldt är en av mina favoritförfattare. Det betyder inte att jag alltid njuter av att läsa hennes böcker. De ger mig ofta en klump i magen. Kanske kommer figurerna lite för nära mina egna tankar? Att läsa Kamalas bok, som deprimerad tjugonågonting var verkligen inte någon bra idé.
Den här boken träffade inte riktigt lika hårt. Även om jag kan känna igen mig även här. Huvudpersonen Joni lever ensam med sin femåriga dotter Mårran. Hon jobbar i charken på Vivo. Ett jobb som kanske inte är så värst lämpligt för en vegetarian. Men det var ju inte meningen. Hon bara hamnade där. Jobbet som skulle ge henne tid och pengar att förverkliga sina drömmar om att bli musiker har blivit en återvändsgränd. Garderoben hemma är full av osålda cd-skivor som hon tagit lån för att spela in.
Livet står och stampar på samma plats. Så när hon fyller 45 bestämmer hon sig för att bli vuxen. Nu ska hon minsann få ordning och reda på sitt liv. Det kan jag känna igen mig i. Jag börjar ett nytt liv ungefär var tredje månad. Då tror jag att jag minsann ska bli en ny och bättre människa. Det brukar gå ungefär lika bra för mig som det gör för Joni.
Trots att planerna på att bli vuxen inte går så fantastiskt bra, så är det här ändå en ganska positiv bok. Det är skönt att läsa om vanliga människor som varken är lyckade eller lyckliga. Odramatiskt kanske, men så är väl världen. Runt omkring oss går det omkring individer som alla har drömmar om ett annat liv. Som fortfarande i vuxen ålder väntar på att livet ska sätta igång på riktigt.
Själv ska jag bli vuxen i morgon. Då är det måndag. Det är en bra dag att börja.