Säkert sant men inte trovärdigt
Sekten - Peter Pohl
Den här "sekten" vet jag att jag har sett i något reportage på tv. En gråhårig vindögd gumma som verkade halvgalen och inte ville intervjuas. Runt omkring henne finns människor som alla har bytt efternamn till någonting med Ljus..
Boken handlar om en familj som hamnar i hennes krets. Från början för att deras dotter har fått en glasbit i ögat. Trots flera operationer läker inte ögat och mamman i familjen hör talas om att den här tanten ska ha helande krafter och åker dit med sin dotter.
Åtta år senare är flickan fortarande blind på samma öga. Men ändå har den här kvinnan lyckats knyta till sig den här 4-barnsfamiljen och fått dem att bryta med alla gamla vänner och släkten. De har lånat stora summor, flyttat upp till en gemensam gård och tydligen helt vant sig av med att tänka själva.
Jag läser fascinerat, men jag har så otroligt svårt att tro på det här. Trots att historien uppenbarligen är sann. Den bygger helt och hållet på intervjuer och förhör. Ändå känns det inte trovärdigt. Hur är man skapad om man tror på någon som säger sig kommunicera med Jesus, bota världens ledare och kunna spåra varje oren tanke man har? För mig, som hade sådana auktoritetsproblem att jag lämnade varje förening i vredesmod när jag var liten, är detta svårsmält. Hur uppfuckad i huvudet måste man inte vara om man på allvar kan sitta och lyssna på den där typen av svammel utan att skratta sig sjuk?
Det här hade nog blivit en mer trovärdig bok om den var påhittad. För då hade författaren tvingats ge mig något som gjorde historen rimlig. En bakgrund av misshandel, incest eller mentalsjukdom som hade skapat denna enorma jag-svaghet som de här människorna verkar lida av. Men när jag inte får det, så tror det knapp. Även om det är sant.
L
Nu är jag sen igen. När uppgifterna inte kommer på en bestämd dag verkar jag helt glömma bort att kolla efter dem. Men skam den som ger sig. Bättre sent än aldrig sägs det ju. Så här kommer mitt bidrag till alfabetsutmaningen. Få se nu...
Författare - Erik Linklater
Det finns så många bra barnböcker. Men Det blåser på månen kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag älskade när de var kängrur och bodde i djurparken. Och så guldpuman förstås. Fina, fina guldpuman.
Bok - Laglöshetens tid
Okey, dags för en pinsam tillbakablick. Den här boken kunde man se mig stoltsera med på min arbetsplats när Soyinka hade fått nobelpriset. Jag är tyvärr ganska säker på att jag inte hade orkat läsa ut den om jag inte haft publik. Jo, för jag var ju faktiskt väldigt litteraturintresserad, minsann. .. och gillade att visa det.
Litterär figur - Thomas Lynley
Buttra Havers, som jag förstås gillar, behöver faktiskt Lynley som sidekick. Utan denne ädling hade böckerna inte alls varit lika roliga. Kontrasten mellan dem kunde knappast varit större. Visst känns det uttänkt, men samtidigt är det ju deras relationer med varandra och andra som är behållningen. Själva deckarintrigen är mer en bisak för mig.
Jag var inte alls där, inte ens nära
Alla var där - Lauren Weisberger
Vissa av ingredienserna är visserligen nya, men annars är det i stort sett samma bok som hon skrev förra gången. Fast sämre.
SPOILER - SPOILER - SPOILER
Istället för att kastas in i modevärlden hamnar den här huvudpersonen i festfixar-branschen. Här är chefen visserligen trevlig, men arbetstempot omöjligt. Precis som i förra boken tvingas vår hjältinna hela tiden att försaka sina riktiga vänner. Med ständigt dåligt samvete som följd…
Eftersom hon uppenbarligen är dum som ett spån har hon väldigt svårt att förstå varför den sjukt snygge Philip gärna låter pressen tro att de har ett förhållande, trots att inget har hänt mellan dem. Antydningar om att han är homosexuell tycks glida helt förbi henne, trots att hennes älskade morbror lever tillsammans med en man sedan 30 år.
Situationen blir allt mer ohållbar när tempot dras upp till det rent hysteriska. Och vad gör vår hjältinna då? Jo, exakt samma sak som i förra boken. Hon säger upp sig och går därifrån när kaoset är som allra värst. Denna gång på Playboys 50-årsfest.
Gissa om jag aldrig skulle anställa Lauren Weisberger?
Närapå narkotiskt
The dirt - Neil Strauss och Motely Crue
Jag vet inte om det var ett försök att fly ifrån det faktum att jag ska börja jobba igen imorgon, men jag läste i varje fall ut hela boken på en dag. Jag kunde bara inte sluta. Trots att jag aldrig har intresserat mig för MCs musik.
Vilken misär. Sällan har en bok gett mer skäl för namnet. Det här är så skitigt, så fullt av knark och rent vidriga historier att de är svåra att tro på. Slickar Ozzy verkligen upp andras urin från marken? Vill tjejer verkligen ligga med de här otvättade påtända svinen? Kan man verkligen knarka så mycket utan att dö? Jag vet inte vad som är sant, jag vet bara att jag inte för mitt liv kan sluta läsa. Det här är otäckt, hisnande, spekulativt och bitvis sjukt roligt.
Normalt brukar jag tycka att början av biografier är mest intressanta, men här är det faktiskt tvärtom. De är när dessa enorma egon börjar bli medelålders och misslyckade som boken verkligen blir läsvärd tycker jag.
En kul felöversättning hittade jag också. Jag tror att det är Nikki Six som uttalar sig om Pamela Anderssons utseende. Han tycker nämligen inte att hon är snygg. Hon ser missbildad ut. Som om hon hade blivit slagen med en ful pinne. (Visserligen en mycket dyr ful pinne, men ändå.)
Visst borde man kunna hitta en bättre översättning av uttrycket ugly stick?
T
Författare - Sue Townsend
Jag gillade verkligen de två första böckerna om Adrian Mole. Det kan väl inte finnas någon som har missat Min hemliga dagbok Adrian 13 3/4 år och Den unge Adrians lidande? Va? Om ni har det så bums ut och låna. Det må vara ungdomsböcker, men hej, det är engelska ungdomsböcker.
Bok - Tidvattnets furste
Sydstatsdramatik som sagt. Det räcker med det. Jag som knappt har varit utanför Europa smälter som smör bara det antyds sydstatscharm i en bok. Jag vill sitta på en veranda och dricka Mint julips, vad det nu är.
Litterär figur - Tim
Ooh, nu måste jag rodna lite. Jag hade en kort period när jag läste Colleen McCollough. Tim är en vansinnigt vacker ung man med begåvningshandikapp i boken med samma namn. Han arbetar hos en äldre kvinna och tja ni kan väl tänka er själva, va... Jag tänker i alla fall inte skriva mer. Jag skyller på min kompis Tina. Det var säkert hennes fel. Hon läste den också. Det tycker jag inte att ni ska göra, faktiskt.
Sådärja, det var det hela för denna gång.
K
Författare - William Kennedy
Jag har några böcker av Kennedy i bokhyllan, men egentligen är det bara Järngräs som jag verkligen minns. Trettiotalets USA med fattiga lodisar, våld och valfusk. Den fick minsann Pulitzerpriset också. 1984. Det tror jag nog att den var värd.
Bok - Krya på er!
Varför finns det Richard Fuchs-böcker i min bokhylla? Jag tror säkert att jag tyckte att Fuchs var rolig när jag var tonåring, men varför har jag kvar dem idag? Den här ganska förskräckliga lilla boken innehåller humoristiska noveller/kåserier i sjukhusmiljö. Typiskt citat:
"Efter två år i analys hade Ström fått reda på att han omedvetet älskade sin äldre bror, vita hästar, giraffer med stora bröst samt danska husmödrar."
Jo, jag kan förstå att jag tyckte att uttryck som galopperande tvinsot var kul när jag var tonåring. Men nu tror jag faktiskt att jag ska lämna ut de här böckerna på spårvagnen. Jag är faktiskt i stort behov av bokhylleutrymme.
Litterär figur - (Känns det bättre Ylva?) - Kevin
Något har gått seriöst fel i min relation till jultomten. Jag önskade mig Vi måste tala om Kevin i julklapp förra året. Men min önskelista måste blivit förväxlad med någon annans. För istället för Lionel Shrivers bok fick jag Atlantis hemlighet av Gibbins, vilket kan ha varit en av de värsta böcker jag någonsin plågat mig igenom 50 sidor av. Jag och tomten är inte polare. Jag har fortfarande inte läst om Kevin, vilket kan vara ett utslag av bitterhet från min sida. Men det kommer nog.
Söt nostalgikick
Nostalgiboken om Godis & Glass - Annica Triberg och Eva Kallhed
Någon som kommer ihåg Glasseman? Det gjorde jag. Fast jag hade glömt namnet. Tydligen fanns den bara i två år. Ett glassansikte med chokladhatt vanliljansikte och jordgubbsrosett som fanns ett tag på sjuttiotalet. Då fanns också glassen Flirt. Ett hjärta av jordgubbs- och vaniljglass med överdrag av mörk choklad. Gissa om minnena kom stömmande tillbaka när man uptäcker alla de där tablettaskarna som man hade glömt av?
Visst, Tenor, Figaro och Domino fanns kvar ganska tydligt i minnet. Men den otäcka sockerfria tabletten Mörk från Cloetta väckte massor av minnen som jag helt hade glömt bort. Min pappa brukade ha sådana ibland och för mig var det verkligen nödgodis. Lite bättre än ingenting, men inte mycket! Någon som minns? Enormt ful brun ask, med en kepsklädd man i orange som kör en röd veteranbil.
Och tablettasken Hals som Björn Skifs gjorde reklam för! Och vaniljglassen som man fick i en färgglad boll av plast. Den trodde jag kom från GB, men den kom tydligen från Trolhätteglass - ett märke som jag helt hade glömt bort. Och... jag har svårt att hejda mig här. Alla dessa märken och minnen som bara strömmar över mig när jag tittar på alla bilderna och läser folks minnen av godis från förr.
Fast helst vill jag ha ett Riff! Gärna nu direkt.
Vilken irriterande människa!
Den här boken ska man tydligen inte läsa om man saknar humor eftersom den då kan göra större skada än nytta.
Det är roligt att veta bäst - Barbro Lindgren
Jag har visst humor, mumlar jag irriterat för mig själv när jag läser det här. Problemet är att du inte är rolig, fortsätter jag argumenterandet i mitt huvud. Barbro håller tyst. Och illustrationerna av Magnus Bard är skitfula, avslutar jag för att få sista ordet. För jag vet minsann också bäst.
Jag vet inte hur man ska kategorisera den här boken. Kåserier känns inte rätt. Men jag kommer inte på något annat. Här är i alla fall en samling texter där Barbro Lindgren klagar på saker. Till exempel; helgdagar, religion, präster, konst, mat, Ölandsbron, posten... you name it.
Sedan kommer det lite texter om Barbro själv. Då blir det uppenbart varför jag retar mig så sjukt mycket på de här texterna. Jag är ju nästan precis likadan. Jag är precis lika osällskaplig och tjurig och tvär som hon. Fast sedan har vi det där jobbiga att hon är begåvad också. Och att hon har skrivit om Loranga, Mazarin och Dartanjang som jag avgudar - det har inte jag. Tyvärr. Grymt irriterande.
Nja till nästa generation King
Jag har varit lite halvsugen på den här boken länge. Läst recensioner och haft ett litet, litet hopp om att det kanske kunde vara bra samtidigt som jag varit orolig för att det skulle vara riktigt dåligt. Hur stor är egentligen chansen att det ska finnas två bra skräckförfattare i en och samma familj?
Heartshaped box - Joe Hill
Det blev varken bu eller bä. De första sidorna verkade lovande, men sedan gick det utför. Sedan blev det riktigt spännande ett tag och därefter blev det sämre igen och slutade till sist med ett ganska oengagerat; jaså, jaha.
Idén med en åldrande rockstjärna som köper ett spöke på internet är ju ganska rolig. Jag förväntade mig en långsamt stegrande upptrappning av kalla kårar - men inte då. Här fläskas det på ordentligt från början. Spöket hinner knappt mer än komma innanför dörren innan det visar sitt rätta ondskefulla jag.
Ett sådant tempo går naturligtvis inte att hålla en hel bok igenom, tack och lov. Men tempot är ändå högt hela boken igenom. Tyvärr känns det som om det är på bekostnad av figurerna, för de är ganska platta. Den här boken hade varit så mycket bättre om personerna hade fördjupats lite. Jag vill ju tycka om dem! Och jag hade säkert gjort det om det hade varit pappa King som hade skrivit - fast då hade förstås boken blivit 800 sidor.
Nåja, det var okey underhållning. Ibland räcker ju det ganska långt. Men jag kommer ju inte att springa benen av mig när hans nästa bok kommer ut.
A
Författare - Isac Asimov
Stiftelsetrilogin hör ju till allmänbildningen, tycker jag. Oavsett om man gillar science fiction eller inte. Jag tror inte att någon kan påstå att det är ett verk med något direkt djup. Personbeskrivningar är verkligen inte Asimovs starka sida. Men själva handlingen är det absolut inget fel på. Jag har sällan haft så roligt som när jag läste stiftelsetrilogin för allra första gången. Och finns det någon som inte har gjort det så gör det bums! Det är typ en order.
Bok - American Psycho
Det här är nog den enda bok jag frågat efter på biblioteket som vuxen där jag har fått svaret att man bestämt sig för att inte ta in den. Uppenbarligen tyckte inköparna på mitt bibliotek att våldet var för explicit och att den saknade litterärt värde. Jomenvisst hörru! Jag misstänker att de kan ha fått äta upp det senare Jag fick i vilket fall som helst gå iväg och köpa den själv.
Karaktär - Ayla
Världens smartaste brud. Hon uppfann typ både ridningen och pilbågen och... och hon förstod sig på ärftlighetslagarna också och fattade att hur barn blev till när andra bara stampade omkring i leran och liksom tänlte "hmmm... totem... styrka...hmm månen...." Men inte Ayla inte. Hon fattade grejen. Och så var hon skitsnygg också.
Alltså, jag hyser fortfarande något slags hatkärlek till Auels figurer. Jag älskar forntida historia. Jag älskar att läsa om hur man jagade, grävde upp rötter, beredde skinn och gjorde skålar. Men jag hatar, verkligen hatar hennes pinsamma sexscener. De var så dåliga att jag fortfarande rodnar över hela kroppen när jag tänker på det. Jag vill läsa om grävpinnar, läkedomsörter och hur man använder hjortsenor för att tillverka verktyg - inget annat, tack!
Med Läckberg i lurarna
Sjöjungfrun - Camilla Läckberg
Den här ljudboken har varit mitt sällskap när jag har bakat, diskat, skurat golv och solat framsidan av kroppen. Och den har faktiskt varit ett helt okey sådant. Lagom oengagerande, så att jag samtidigt har kunnat läsa recept, men samtidigt tillräckligt kul för att jag inte ska lacka ur fullständigt och börja skicka hotbrev till förlaget. (Nej, jag gör inte sådant på riktigt. Jag är för lat!)
Fast jag hade ju trott att jag skulle få förfasa mig lite. Men det blev inte mycket av det, faktiskt. Jag kan inte på något sätt påstå att det här var bra, men Katarina Ewerlöf gör verkligen sitt bästa för att lyfta även de plattaste repliker. Och det gör hon så bra att jag inte bekymrar mig så värst över intrigen. Eller hintarna om vad som ska komma. Även om de ibland är så tydliga att det känns som om någon står och viftar med en stor KOLLA HÄR-skylt.
Jag vill som sagt inte ha kvalitetslitteratur i ljudboksformat. Det fungerar inte för mig. Jag vill ha deckare och läsa lätt-böcker där det inte gör något om jag en stund tänker på något annat, eller mäter upp mjöl, eller svär över en fläck. Och då fungerar det här faktiskt alldeles utmärkt. Det må vara strunt, men det är bra mycket mer underhållande än mitt eget privata strunt som annars susar omkring i mitt huvud när jag städar.