Hur ska jag nu kunna sova?
The Algebraist - Ian Banks
Man skulle kunna tro att den var fantastiskt tråkig. Men så är inte fallet. Min hjärna är helt enkelt inställd på att brittisk, eller möjligtvis amerikansk, science fiction = sömn.
När min mamma fick cancer och gick bort var fantasy det enda jag kunde läsa. Att få försvinna bort i en helt annan värld där sorg orakades av förbannelser, onda trolkarlar och vansinniga gudar var en lättnad. Jag plöjde den ena kassa serien efter den andra. Efter ett tag började det bli ont om dem på biblioteket och jag plockade med mig lite SF som komplement. Det fungerade till och med ännu bättre. Det var overkligt, lite svårläst och inte riktigt min genre. Efter ett halvår med denna bokdiet hade hjärnan vant sig.
Det är många år sedan. Men det fungerar fortfarande. Och jag är så tacksam. Tidigare hade jag riktigt svåra sömnproblem. Minst två nätter i månaden fick jag gå till jobbet utan att ha sovit något alls. Visserligen väldigt praktiskt vid tentapluggande - men totalt utmattande när jag väl hade börjat arbeta. De här problemen är i stort sett helt borta.
Boken då? Jag tänker inte ens försöka beskriva den. Krig, raser som lever i miljarder år, artificiella intelligenser, rymdskepp och en hemlig lista som alla är ute efter. Massor av personer / varelser och massor av trådar som på ett ganska elegant sätt knyts ihop på de allra sista sidorna.
Men nu är frågan hur jag ska kunna sova i natt?
Ingen muntergök, precis
Det sägs att en kollega som arbetat med Coetzee i tio år, under denna tid bara sett honom skratta en gång. Uppenbarligen ingen kul kille. Men skriva kan han, onekligen.
Onåd - J M Coetzee
När man läser mycket lättviktigt strunt är det lätt att glömma hur enkla riktigt bra böcker kan vara. Här är en nobelpristagare som berättar en rak historia helt utan tidsförskjutningar eller perpektivförändringar.
David, en vit medelålders lärare på ett universitet i Sydafrika inleder en historia med en ung student. När förhållandet blir avslöjat vägrar han att visa ånger och lämnar universitet. Han åker och besöker sin dotter Lucy som bor på en liten gård på landet där hon driver ett hundpensionat och odlar blommor.
En dag kommer tre svarta män till gården. De misshandlar David, skjuter hundarna och våldtar Lucy innan de plundrar huset och åker därifrån i Davids bil. Lucy vägrar att amäla våldtäkten och väljer att bo kvar på gården, trots att hennes granne uppenbarligen känner en av våldtäktsmännen.
Så enkelt och lättläst, även om ämnena är tunga. Och bra, förstås.
Borde ju passa mig...
I huvudet på en gammal hagga - Cecilia Torudd
Vad ska man kalla detta då? Kåserier, kanske? Cecilia Torudd filosoferar om stort och smått. Ibland blir det intressant och rörande. Andra gånger lite för privat och ointressant. Det som fångar mig mest är när hon skriver om sin 102-åriga mamma och sin egen oro för att leva så länge. Kanske beror det på att jag förlorade min mamma ganska tidigt och har svårt att föreställa mig att ha så gamla släktingar. Vi dör tidigt i min släkt.
Det tog inte lång stund att läsa den här boken. Antagligen läste jag den inte på rätt sätt. Kåserier ska man läsa några stycken åt gången under flera dagar. Då hade jag kanske uppskattat den mer. Men jag har svårt att läsa på det viset. Jag frossar när jag läser. vilket antaglien är anledningen till att jag inte får ut mycket av att läsa poesi.
Svårartat trist
Winterland - Åke Edwardsson
Detta var en av de böcker jag plockade med mig på random sist jag var på biblioteket. Jag har aldrig läst Edwardsson, faktiskt. Och nu vet jag varför! Det här var verkligen en irriterande dålig bok. De flesta novellerna var så meningslösa att jag bara suckade. Kanske hade jag kännt annorlunda om jag hade läst andra böcker där Erik Winter haft huvudrollen? Men nu när jag inte har det, så blev novellerna verkligen kassa. Jag har ingen relation till Winter - alltså är jag inte intresserad av att få brottsstycken av information om honom. Det kanske fungerar för de trogna läsarna - men när informationen inte för novellen framåt så blir det bara slöseri med ord.
Intrigerna i dessa kriminalnoveller var dessutom nära på barnsliga. Eller också ska jag tro på att Erik Winter minsann har superkrafter eftersom han hela tiden lyckas komma på rätt spår utan några som helst ledtrådar? Äsch, då läser jag hellre Spindelmannen!
Unga killar med Aspergers
Jag är ändå jag
Boken består av texter skrivna av fyra unga killar med Aspergers syndrom. De handlar om livet, drömmar, vänskap, kärlek och framtiden. Som vuxen är det enkelt att se att deras tankar och drömmar inte skiljer sig speciellt mycket från vanliga ungdomars. Inte alls förrsten. De är osäkra precis som alla andra. Skillnaden är att de kan knyta sin osäkerhet och sina problem till en diagnos. Och kanske att andra gör det.
Tyvärr var boken inte direkt fängslande. Jag är lite för gammal för att tycka att det är speciellt intressant att läsa om tonåringar drömmar. Framför allt när det handlar om körkort, stjärnstatus som musiker och toppjobb. Men jag läste ändå ut den och några nya kunskaper och tankar har jag säkert fått på köpet.
Självplock på biblioteket
Så eftersom jag ändå har svårt att hitta böcker som intresserar mig riktigt just nu så bestämde jag mig för att spontanplocka den första bok som fångade min blick i varje gång jag gick in i. Enda regeln jag satte upp för mig själv var att böckerna skulle vara skrivna av författare som jag aldrig läst.
Det blev en brokig samling, kan jag lova. Jag vet inte riktigt vad jag kom hem med. Jag har knappt vågat titta. Men det var åtminstone en bok om pirater och en om autistiska tonårspojkar. Där ser man!
Kanske får jag några positiva överraskningar? Om inte, så kan jag ju alltid trösta mig med att det åtminstone var gratis.
Tusan, så många bitar...
Tusen små bitar - James Frey
Den här boken tråkade inte ut mig alls. Jag bryr mig inte om ifall han har ljugit om sina erfarenheter. Jag hade tyckt likadant om den här boken även om det hade stått roman på omslaget. Jag förstår inte världens fascination för "sanna historier". Om jag tror på det så är det sant för mig i det ögonblick jag läser det. Oavsett om det är en skildring av drogavänjning eller Sagan om ringen. Men just nu är det tydligen sanna tragedier som säljer. Inte underligt att förlaget och författaren valde att ge ut den som en sann historia. Tydligen hade James Frey försökt få den utgiven på 17 olika förlag innan någon nappade. Det är synd tycker jag.
Boken är äcklig, rolig, motbjudande och tankvärd i en snabbläst blandning. Repliker blandas med tankar utan några tydliga tecken på vad som är vad. Det borde irritera mig, men det fungerar. Jag fastnade redan efter några sidor. Kanske hade jag också blivit arg och upprörd om jag hade trott att historien var sann och först eferåt fått reda på att den inte var det? Nu visste jag det innan och det förtog inget alls av läsupplevelsen för mig. Allt jag egentligen känner är att det var synd att inget av de sjutton första fölagen antog boken och gav ut den som en roman. Det tycker jag att den hade varit värd.
En helt annan typ av lista
Det är bara att inse faktum. Februari och mars är inte mina bästa månader på året. Jag går omkring som ett regntungt moln och morrar ilsket mot omgivningen. Och jag bryr mig inte om att jag blandar metaforer heller. Det är mars - jag har annat att tänka på! Som hur jag ska komma igenom den här dagen utan börja skrika otidigheter åt främmande människor på spårvagnen.
Jag är inte precis mitt trevligaste jag just nu. Men då passar det ju utmärkt att istället göra en liten lista över böcker jag verkligen avskyr.
Villa Bonita - Naiv historia med ett språk som fick håren att resa sig på armarna på mig. Jag ville bara att huvudpersonerna skulle dö. Det gjorde de inte. Tyvärr.
Tisdagarna med Morrie - Übersentimental amerikansk dynga. Spelar på alla känslosträngar men lämnar bara en äcklig bismak kvar när man läst ut den.
Den nionde insikten - Länge sedan, men jag minns den fortfarande avsky. Ett helt ogenerat försök att tigga pengar till någon slags konstig sekt av flummare.
Da Vinci-koden - Skulle ju kunnat bli så spännande om Brown hade kunnat skriva... Men hans figurer är platta som tapeter. Fast det värsta är alla ledtrådar. Subtila som dinosauriespår i nysnö. Jag vill inte lista ut allting långt före världens främsta expert på religiösa symboler. Jag känner mig inte smart av att fatta allting fortare än huvudpersonen. Jag känner mig som om jag blir behandlad som en idiot.
Det får räcka för ögonblicket. Det finns visserligen fler böcker som jag avskyr - men nu är min lunchrast slut.
Vad förutsägbar jag är!
Blogg.se har varit aningen konstig de senaste dagarna. Normalt hade jag trott att det berodde på mig eftersom jag är kass på datorer. Men nu har jag ju faktiskt sett att andra också har haft problem.
Nu upptäckte jag att jag har skrivit två i stort sett identiska bloggar. Det festliga är att jag skrev dem med flera timmars mellanrum. Jag skrev den första, förörsökte lägga ut den och misslyckades. Bloggeländet försvann! Naturligtvis blev jag sur som fan. Några timmar senare satt jag vid datorn igen och tänkte göra ett nytt försök att skriva om deckaren jag hade läst.
Och vad händer? Jag skriver två nästan helt identiska texter. Så originellt av mig! De är till och med indelade i nästan samma stycken. Jaha, det är uppenbarligen så jag skriver. Que tycker jag tydligen är ett roligt frågeord. Där ser man...
Om jag nu ska skriva om samma bok två gånger så tycker jag faktiskt att jag borde variera mig lite mer. Jag skulle förstås kunna ta bort det ena inlägget. Men det tänker jag inte göra. Någon gång när jag har mer tid ska jag ta mig en funderare på hur jag egentligen skriver.
Bortkastad tid
Den misstänkte - Michael Robotham
Jag hade garanterat kunnat skriva en bättre baksidestext med ögonen förbundna. Vad sägs om följande missfoster till mening?
"Samtidigt leds polisen till att tro att det är Joseph som är den misstänkte för mordet på den unga kvinnan."
Que? Antingen tror de att han är mördaren eller så misstänker de att han är det. De tror väl inte att han är misstänkt? Om de inte ens vet det, så lär deras chanser att lösa fallet vara ganska små.
Nåja, boken är lite bättre än baksidestexten. Psykologen Joseph blir ombedd att hjälpa till med profileringen efter ett mord å en kvinna. Det visar sig att han känner kvinnan. Hon är en av hans tidigare patienter. Big surprise! Detta talar han så klart inte omedelbart om för polisen. Av någon anledning misstänker han en av sina patienter för mordet. Varför förstår jag aldrig. Men har man läst baksidan är det inte svårt att lista ut att han har alldeles rätt. Men polisen misstänker alltså istället psykologen. Ack så originellt.
Jag får antingen ta en paus i mitt deckarläsande, eller hitta nya författare. Eller skriva själv. Hmm... Hur svårt kan det vara?
Bortkastad tid
Den misstänkte - Michael Robotham
En sak hade jag garanterat kunnat skriva bättre. Nämligen baksidestexten! Vad sägs om följande formulering?
"Samtidigt leds polisen till att tro att det är Joseph som är den misstänkte för mordet på den unga kvinnan."
Que? Vad är det för underbetald idiot som har skrivt detta missfoster till mening? Antingen misstänker de honom eller också tror de att han är mördaren. Nåja, innehållet är inte lika dumt. Bara småtråkigt. Psykologen Joseph kallas in för att göra en mördarprofil. Det visar sig att han känner den mördade kvinnan. Hon har tidigare varit patient hos honom. Big surprise! Av någon anledning börjar han misstänka en av sina patienter för mordet. Varför förstår jag faktiskt inte - men det kan bero på att jag läste ganska oengagerat. Historien är ganska snårig och även om det står på baksidan att det ska finnas subtila ledtrådar så hittar i varje fall inte jag några. De jag märkte var ungefär lika subtila som elefantspår i snön.
Att psykologen nyligen fått diagnosen Parkinsons sjukdom är lite intressant. Att följa hans symptom är på flera ställen mer intressant än att följa hans jakt på mördaren.
Hmm... skriva en egen deckare.... Hur svårt kan det vara? Egentligen?