Man saknar inte kon förrän båset är tomt
Det där är bara ett i raden av alla visdomsord jag fick med mig från min mormor. Hon var en ständig källa av ordspräk, talesätt och folklig visdom. När jag var liten kunde jag allt om små tuvor, tomma tunnor, små grytor och uppfinningarnas moder... Hej och hå. Jag misstänker att jag måste ha gått runt och pratat som en åttaårig pensionär.
Men åter till den saknade kon. Trogna läsare av den här bloggen har fått ta del av mina sömnproblem och mitt behov av insomningsböcker. Gärna thrillers... Tom Clancy har varit till utomordentlig hjälp när jag inte kunnat sova. Spioner, krig, tillkrånglade intriger och fanatiska terroroganisationer som vill utplåna större delen av mänskligheten - det är vad jag normalt använder istället för sömnmedel.
Nu däremot, somnar jag några minuter efter att jag har lagt huvudet på kudden. Även när jag läser något bra. Jag hinner knappt läsa någonting alls. Jag trodde aldrig att jag skulle erkänna det. Men jag saknar mina sömnproblem litegrand. Jag hinner ju inte läsa! Varken något bra eller dåligt. Jag tror att jag orkar läsa fyra eller fem sidor i Pölsan innan jag somnar varje kväll. Det tar ju evigheter. Jag kommer att vara färdig med den i mars. Skrämmande.
Men åter till den saknade kon. Trogna läsare av den här bloggen har fått ta del av mina sömnproblem och mitt behov av insomningsböcker. Gärna thrillers... Tom Clancy har varit till utomordentlig hjälp när jag inte kunnat sova. Spioner, krig, tillkrånglade intriger och fanatiska terroroganisationer som vill utplåna större delen av mänskligheten - det är vad jag normalt använder istället för sömnmedel.
Nu däremot, somnar jag några minuter efter att jag har lagt huvudet på kudden. Även när jag läser något bra. Jag hinner knappt läsa någonting alls. Jag trodde aldrig att jag skulle erkänna det. Men jag saknar mina sömnproblem litegrand. Jag hinner ju inte läsa! Varken något bra eller dåligt. Jag tror att jag orkar läsa fyra eller fem sidor i Pölsan innan jag somnar varje kväll. Det tar ju evigheter. Jag kommer att vara färdig med den i mars. Skrämmande.
Med Poe som utgångspunkt
Så här mot veckans slut är det väl på tiden att komma ikapp med bokkedjan. Den här gången är det Edgar Alan Poe som får agera startblock.
Jag älskade spökhistorier när jag var liten. Vilken tur då att jag hade en pappa som var fantastisk på att hitta på sådana. Det var gamla gubbar som kunde springa lika snabbt som bilen. En stock som stack upp ur vattnet i en å var kullen på en hatt – det enda som avslöjade att det stod en figur där och lurade för att dra ned oskyldiga förbipasserande i vattnet.
Men min aptit på skrämmande historier var förstås mycket större än min pappas lust att berätta just sådana. Jag gissar att det var därför jag fick en LP-skiva med spökhistorier. På den fanns Det skvallrande hjärtat av Poe. Vilket när jag nu tänker efter måste ha varit min första ljudbok.
Det leder tankarna vidare till min nästa upplevelse av inspelade böcker. Även detta en spökhistoria – men den här gången av Oscar Wilde och inspelad på kassettband. Spöket på Canterville gick varm i min lilla bandspelare. Jag tyckte att den var både spännande, kul och lite, lite sorglig.
En annan spökhistoria som var mer sorglig än skrämmande var Flickan i gungan av Richard Adams. Jag minns inte mycket av den. Jag tror att jag slutade läsa Adams just där. Jag gav liksom upp. Jag hade älskat Den långa flykten, men varken Pesthundarna eller Flickan i gungan gjorde något större intryck på mig. Shardik ska vi bara inte tala om. Den har jag fortfarande inte kommit igenom. Men, åter till Flickan i gungan, den beskrivs som en erotisk spökhistoria och jag tror att jag kanske var lite för ung när jag läste den. Jag ville bli skrämd ju!
Skrämd blev jag istället av Stephen Kings Varsel. Jävlar i min lilla låda var rädd jag blev när jag läste den. Jag var helt oförberedd på att det fanns sådana böcker. Det här var ju precis det jag hade längtat efter i hela mitt liv. Böcker som jag verkligen blev rädd av. På riktigt. Jag tror att jag sov med tänd lampa i veckor efter att jag hade läst ut den.
Så från Poe till King blev det den här gången. Tja, steget känns väl inte så där förfärligt långt.
Jag älskade spökhistorier när jag var liten. Vilken tur då att jag hade en pappa som var fantastisk på att hitta på sådana. Det var gamla gubbar som kunde springa lika snabbt som bilen. En stock som stack upp ur vattnet i en å var kullen på en hatt – det enda som avslöjade att det stod en figur där och lurade för att dra ned oskyldiga förbipasserande i vattnet.
Men min aptit på skrämmande historier var förstås mycket större än min pappas lust att berätta just sådana. Jag gissar att det var därför jag fick en LP-skiva med spökhistorier. På den fanns Det skvallrande hjärtat av Poe. Vilket när jag nu tänker efter måste ha varit min första ljudbok.
Det leder tankarna vidare till min nästa upplevelse av inspelade böcker. Även detta en spökhistoria – men den här gången av Oscar Wilde och inspelad på kassettband. Spöket på Canterville gick varm i min lilla bandspelare. Jag tyckte att den var både spännande, kul och lite, lite sorglig.
En annan spökhistoria som var mer sorglig än skrämmande var Flickan i gungan av Richard Adams. Jag minns inte mycket av den. Jag tror att jag slutade läsa Adams just där. Jag gav liksom upp. Jag hade älskat Den långa flykten, men varken Pesthundarna eller Flickan i gungan gjorde något större intryck på mig. Shardik ska vi bara inte tala om. Den har jag fortfarande inte kommit igenom. Men, åter till Flickan i gungan, den beskrivs som en erotisk spökhistoria och jag tror att jag kanske var lite för ung när jag läste den. Jag ville bli skrämd ju!
Skrämd blev jag istället av Stephen Kings Varsel. Jävlar i min lilla låda var rädd jag blev när jag läste den. Jag var helt oförberedd på att det fanns sådana böcker. Det här var ju precis det jag hade längtat efter i hela mitt liv. Böcker som jag verkligen blev rädd av. På riktigt. Jag tror att jag sov med tänd lampa i veckor efter att jag hade läst ut den.
Så från Poe till King blev det den här gången. Tja, steget känns väl inte så där förfärligt långt.
Det ska vara Lindgren till det
Jag tror aldrig att jag har ätit pölsa. Jag har definitivt aldrig varit det minsta sugen på att testa. I min värld är pölsa släkt med otäckheter som lappskojs, lungmos och haggis.
Jag tycker ju fortfarande inte att det låter gott när jag läser om hur det tillagas. Men nu börjar jag bli sjukt nyfiken. Hur smakar det egentligen?
Håll era oskyldiga pölsor inomhus. Jag är på jakt och kommer garanterat att provsmaka den första jag springer på.
Jag tycker ju fortfarande inte att det låter gott när jag läser om hur det tillagas. Men nu börjar jag bli sjukt nyfiken. Hur smakar det egentligen?
Håll era oskyldiga pölsor inomhus. Jag är på jakt och kommer garanterat att provsmaka den första jag springer på.
Men, jag var ju nästan ikapp ju
Upptäckte att jag halkat efter igen. I bokkedjan alltså. Hans har redan den sjätte ute och jag har inte ens hunnit skriva den femte. Så segt! Snart är jag så långt efter att jag ser ut att vara före.
Nej, nya friska tag. Här kommer alltså en bokkedja. Med start i ordet utanförskap. Då börjar vi med en favorit.
Låt den rätte komma in
Det är ju inget tvivel om att Oskar är utanför. Men han är inte den ende som inte riktigt passar in i den här boken. Här är det fullt av kantiga, tilltufsade människor som lever i utkanten och i marginalerna. Att vara vampyr måste väl automatiskt räknas som utanförskap tycker jag. Om man dessutom lever i en förort måste livet bli ännu besvärligare.
Andra som både bor i förorten och befinner sig lite utanför är familjen i Alakoskis Svinalängorna. Leenas föräldrar super. Kanske inte jämt, men ofta. Då finns det ingen mat och Leena ser till att fönster och balkongdörr är stängda så att grannarna inte ska höra föräldrarnas gräl. Det är ett glädjelöst supande där ord som fitta, hora och ynkrygg skickas fram och tillbaka.
Supande är det fler som ägnar sig åt. Bukowski till exempel. Men även om Bukowski och hans alter ego Henry Chinaski har en svart syn på livet så finns det även en hel del glädje och humor i hans böcker. Till exempel i Postverket. Här är det inte bara supande, en del av det roliga den drift med statliga myndigheter och deras regler som den gode Charles briljerar i.
Byråkrati och regler är ju inte vidare kul. Men i rätt författares händer kan det bli stor humor. Scott Adams får mig att skratta knäna ur led. Dogbert är min idol och jag är helt beredd att underkasta mig hans totalitära styre när han någon gång uppnår världsherravälde. Bring me the head of Willy the mailboy är ständig favoritläsning på vår toalett.
Nej, nya friska tag. Här kommer alltså en bokkedja. Med start i ordet utanförskap. Då börjar vi med en favorit.
Låt den rätte komma in
Det är ju inget tvivel om att Oskar är utanför. Men han är inte den ende som inte riktigt passar in i den här boken. Här är det fullt av kantiga, tilltufsade människor som lever i utkanten och i marginalerna. Att vara vampyr måste väl automatiskt räknas som utanförskap tycker jag. Om man dessutom lever i en förort måste livet bli ännu besvärligare.
Andra som både bor i förorten och befinner sig lite utanför är familjen i Alakoskis Svinalängorna. Leenas föräldrar super. Kanske inte jämt, men ofta. Då finns det ingen mat och Leena ser till att fönster och balkongdörr är stängda så att grannarna inte ska höra föräldrarnas gräl. Det är ett glädjelöst supande där ord som fitta, hora och ynkrygg skickas fram och tillbaka.
Supande är det fler som ägnar sig åt. Bukowski till exempel. Men även om Bukowski och hans alter ego Henry Chinaski har en svart syn på livet så finns det även en hel del glädje och humor i hans böcker. Till exempel i Postverket. Här är det inte bara supande, en del av det roliga den drift med statliga myndigheter och deras regler som den gode Charles briljerar i.
Byråkrati och regler är ju inte vidare kul. Men i rätt författares händer kan det bli stor humor. Scott Adams får mig att skratta knäna ur led. Dogbert är min idol och jag är helt beredd att underkasta mig hans totalitära styre när han någon gång uppnår världsherravälde. Bring me the head of Willy the mailboy är ständig favoritläsning på vår toalett.
Lite festligt faktiskt
Enligt tv och tidningar så har det varit ett blogguppror. Mängder av bloggare har skrivit tusentals bloggar och miljoner kommentarer om Liza Marklund och sanningshalten i boken Gömda. Alla dessa arga bloggare har till slutat tvingat media att lyfta frågan.
Där ser man. Det var ju tur att tv talade om det. För jag har verkligen inte märkt något utav det. Det är uppenbarligen inte bokbloggarna som är upprörda. Eller? Tycker ni något?
Fast sedan läste jag några uttalande av de här upprörda bloggarna och då förstod jag lite bättre. Det var citat som "Jag tycker inte om att läsa, men den här boken...." och "Om Sveriges mest sålda roman inte är sanning så är det ju skandal" och då förstod jag lite bättre. Det är inte de bloggarna jag brukar läsa, direkt.
På något sätt känns det lite ledsamt. Att så många inte kan finna något värde i en bok om den inte är sann. Inte just Marklund! Att de känner sig lurade kan jag väl förstå på sätt och vis. Men principen är sorglig. En massa människor vill bara läsa sanna berättelser. Om inget barn blivit plågat i framställningen av boken så är den tydligen inte värd att läsa.
Där ser man. Det var ju tur att tv talade om det. För jag har verkligen inte märkt något utav det. Det är uppenbarligen inte bokbloggarna som är upprörda. Eller? Tycker ni något?
Fast sedan läste jag några uttalande av de här upprörda bloggarna och då förstod jag lite bättre. Det var citat som "Jag tycker inte om att läsa, men den här boken...." och "Om Sveriges mest sålda roman inte är sanning så är det ju skandal" och då förstod jag lite bättre. Det är inte de bloggarna jag brukar läsa, direkt.
På något sätt känns det lite ledsamt. Att så många inte kan finna något värde i en bok om den inte är sann. Inte just Marklund! Att de känner sig lurade kan jag väl förstå på sätt och vis. Men principen är sorglig. En massa människor vill bara läsa sanna berättelser. Om inget barn blivit plågat i framställningen av boken så är den tydligen inte värd att läsa.
Redan glömt
Jag fortsätter lyssna på Ewerlöf. Den här boken var nog ganska kass. Men som sällskap när jag promenerar, diskar eller lagar mat fungerar den. Ljudböcker är perfekta när man håller på med något halvtråkigt.
Den mörka ängeln - Marie Jungstedt
Det här var verkligen inget vidare. Noll spännande. En enormt självupptagen mamma plågar i stort sett livet ur sina barn. Ingenting de gör duger någonsin och vad de än tar sig för så blir mamman aldrig lycklig. Till slut dör hon. Gissa vem som är mördaren? Någon?
Jag lyssnade klart på boken igår. Imorgon kommer jag troligtvis att ha glömt bort vem mördaren var.
Det enda jag minns är en detalj som störde mig i början. Den då sjuårige sonen försöker laga frukost på sängen åt sin mamma. Han vet inte riktigt hur man gör kaffe. Men han vet att hon brukar ha kaffet i en termos. Alltså häller han vatten och kaffepulver i termosen och sätter den sedan på spisplattan. Som han sedan försöker lista ut hur man sätter på.
Allvarligt? Har sjuåringar inte bättre koll än så?
Den mörka ängeln - Marie Jungstedt
Det här var verkligen inget vidare. Noll spännande. En enormt självupptagen mamma plågar i stort sett livet ur sina barn. Ingenting de gör duger någonsin och vad de än tar sig för så blir mamman aldrig lycklig. Till slut dör hon. Gissa vem som är mördaren? Någon?
Jag lyssnade klart på boken igår. Imorgon kommer jag troligtvis att ha glömt bort vem mördaren var.
Det enda jag minns är en detalj som störde mig i början. Den då sjuårige sonen försöker laga frukost på sängen åt sin mamma. Han vet inte riktigt hur man gör kaffe. Men han vet att hon brukar ha kaffet i en termos. Alltså häller han vatten och kaffepulver i termosen och sätter den sedan på spisplattan. Som han sedan försöker lista ut hur man sätter på.
Allvarligt? Har sjuåringar inte bättre koll än så?
Lättlyssnad Liza
Jag blir allt mer övertygad om att jag skulle kunna lyssna på en inköpslista. Så länge Katarina Ewerlöf läser alltså. Det spelar ingen roll att Marklund inte precis är någon favoritförfattare - det fungerar ändå.
En plats i solen - Liza Marklund
Säga vad man vill, men det är fart och fläkt över Marklunds böcker i alla fall. Jag har nästan roligast åt beskrivningen av tidningsredaktionen och människorna där. Själva deckarhistorien känns mindre intressant. Här är den dessutom ganska snårig med en fånig saga insprängd i texten. Den ska antagligen ge lite bakgrundshistoria till några av figurerna, men den eventuella psykologiska trovärdigheten får förlorad på mig. Jag får ändå inget grepp om personerna och deras bevekelsegrunder. Jag tycker att de flesta verkar spritt språngande.
Men det kan bero på att jag har missat en bok. Den senaste jag läste var Nobels testamente så det kanske har hänt saker i mellanboken som jag borde vetat om. Fast jag vet inte om det hade hjälpt. Mitt behov av att faktiskt förstå Marklunds figurer är inte direkt stort. Ligger strax över mitt behov av en extra navel, ungefär.
En bokkedja med nystart
Jag är i kapp. Med tanke på min sporadiska läsning just nu så känns det väldigt bra att ha något annat att pyssla med här på bloggen. Nystart alltså, då ska vi se. Början är enkel. Vad kan vara en bättre plats för en nystart än ett rehabiliteringshem?
En oväntad semester - Marian Keyes
Min favorit av hennes i övrigt halvjumma böcker. Jag är inte något sort fan av MK, men den här boken gillade jag verkligen när jag läste den första gången. Huvudpersonen går motvilligt med på att lägga in sig på rehab med förhoppningen att träffa kändisar och andra coola människor. För några problem har hon ju inte egentligen. Hon skulle kunna sluta precis när hon vill. Det är bara så att hon inte haft någon lust. Men beroende är hon så klart inte alls.
En som har kommit längre i sitt beroende och med knapp nöd överlever är huvudpersonen i den här troligtivs fiktiva självbiografin.
Tusen små bitar av James Frey
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Verkligheten är överskattad, ge mig en bra lögn så är jag nöjd. Det här kanske är llögn och påhitt från början till slut men jag bryr mig inte. Jag gillar den här berättelsen om drogmissbruk och rehabilitering. Här finns också den otroligt coole Leonard som uppenbarligen är något slags gangsterboss.
En gangster fast kanske inte riktigt en boss är Bubba. Min favorit i Lehanes böcker till exempel:
Gone Baby, gone
Bubba är självklart tillräckligt hård för att bli boss för vilket gangstergäng som helst. Men troligtvis är han för psykopatisk och osocial för att fungera. Lehane gör mig alldeles lycklig. Jag gillar hans svarta deckarberättelser även om intrigerna ofta är direkt löjligt snåriga. Det gör ingenting. För mig är det flytet i texten och det sköna mörka persongalleriet som är själva njutningen med läsningen. Och när vi kommer till mörka personligheter så är Bubba obestridlig kung.
Bubbas är kanske sociopat, och något är garanterat felskruvat även hos nästa huvudperson. Nu talar vi nattsvarta kriminalromaner!
Strega av Andrew Vachss
Burke är inte heller någon jag skulle vilja ha i min närmsta bekantskapskrets. Ingen man vill äta middag med, om vi säger så. Men om man råkar ut för något så är han antagligen rätt person att känna. Vachss böcker är riktigt toksvarta och rejält brutala. Det verkar inte finnas så värst många översatta, men Strega tror jag finns i svensk version. Här ger sig Burke ut på jakt efter barnpornografi och tja... att det inte är någon upplyftande historia kan man lugnt räkna med. Svart och starkt. Precis som den pepparsoppa Burke brukar äta på den kinarestaurangen där... Äsch, det får ni läsa själva. Jag gillar, men jag är ganska säker på att lika många avskyr den här sortens deckare.
Klar för denna gången. Då är jag väl ikapp hoppas jag!
En oväntad semester - Marian Keyes
Min favorit av hennes i övrigt halvjumma böcker. Jag är inte något sort fan av MK, men den här boken gillade jag verkligen när jag läste den första gången. Huvudpersonen går motvilligt med på att lägga in sig på rehab med förhoppningen att träffa kändisar och andra coola människor. För några problem har hon ju inte egentligen. Hon skulle kunna sluta precis när hon vill. Det är bara så att hon inte haft någon lust. Men beroende är hon så klart inte alls.
En som har kommit längre i sitt beroende och med knapp nöd överlever är huvudpersonen i den här troligtivs fiktiva självbiografin.
Tusen små bitar av James Frey
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Verkligheten är överskattad, ge mig en bra lögn så är jag nöjd. Det här kanske är llögn och påhitt från början till slut men jag bryr mig inte. Jag gillar den här berättelsen om drogmissbruk och rehabilitering. Här finns också den otroligt coole Leonard som uppenbarligen är något slags gangsterboss.
En gangster fast kanske inte riktigt en boss är Bubba. Min favorit i Lehanes böcker till exempel:
Gone Baby, gone
Bubba är självklart tillräckligt hård för att bli boss för vilket gangstergäng som helst. Men troligtvis är han för psykopatisk och osocial för att fungera. Lehane gör mig alldeles lycklig. Jag gillar hans svarta deckarberättelser även om intrigerna ofta är direkt löjligt snåriga. Det gör ingenting. För mig är det flytet i texten och det sköna mörka persongalleriet som är själva njutningen med läsningen. Och när vi kommer till mörka personligheter så är Bubba obestridlig kung.
Bubbas är kanske sociopat, och något är garanterat felskruvat även hos nästa huvudperson. Nu talar vi nattsvarta kriminalromaner!
Strega av Andrew Vachss
Burke är inte heller någon jag skulle vilja ha i min närmsta bekantskapskrets. Ingen man vill äta middag med, om vi säger så. Men om man råkar ut för något så är han antagligen rätt person att känna. Vachss böcker är riktigt toksvarta och rejält brutala. Det verkar inte finnas så värst många översatta, men Strega tror jag finns i svensk version. Här ger sig Burke ut på jakt efter barnpornografi och tja... att det inte är någon upplyftande historia kan man lugnt räkna med. Svart och starkt. Precis som den pepparsoppa Burke brukar äta på den kinarestaurangen där... Äsch, det får ni läsa själva. Jag gillar, men jag är ganska säker på att lika många avskyr den här sortens deckare.
Klar för denna gången. Då är jag väl ikapp hoppas jag!
Med överflöd som utgångspunkt...
Jag är ju fortfarande inte ikapp. Men jag närmar mig. Nu har jag kommit till bokkedja nummer 3. Överflöd alltså. Ja, var kedjan ska börja känns lätt i alla fall.
American psycho av Brett Easton Ellis
Här är det överflöd från början till slut. Hela boken svämmar över av pengar, märken och bestialiska mord. Den här boken vägrade mitt bibliotek ta in, så naturligtvis hade jag orimligt höga förväntningar på den när jag väl köpte den. Det här måste ju bara vara det läskigaste som jag kunde hitta. Eller hur? Nej, riktigt så otäck var den ju inte precis. Jag blev betydligt mer trött på alla märken än skrämd av morden. För även om de var äckliga så är boken så distanserad att de aldrig blir riktigt skrämmande.
Märken i överflöd leder ju nästan självklart till nästa bok.
Djävulen bär Prada - Lauren Weisberger
Fendi, Armani, Gucci, Prada, Manolo you name it... Men i den här boken är det inte märkena jag tröttnar på utan istället den gnälliga huvudpersonen. I början av boken kan jag visserligen sympatisera med Andrea, men ju mer jag läser desto mindre blir sympatin. Sluta gnälla och säg upp dig!
Mer mode och storstadsliv hittar man i
Sex and the city - Candace Bushnell
Något så ovanligt som en tv-serie som blivit bättre än boken den bygger på. Det hör inte till vanligheterna precis. Jag är inget jättefan av serien direkt, men jag hade roligt åt de första säsongerna. Men den charm som finns i serien saknas nästan helt i boken. Den är betydligt bittrare och humorn tar inte alls lika mycket utrymme.
Kläder, vänskap och glittriga fester finns förstås inte bara i USA, de finns ju här hemma också
Ta vad man vill ha - Louise Boije af Gennäs
Den här boken tyckte jag var rolig när den kom ut. Huvudpersonen rycker med sig en riktigt grå mus till arbetskamrat och tillsammans ger de sig ut på en festnatt som inte liknar mycket annat. Allt går ut på att bli bjudna på så mycket som möjligt. De fixar allt från stiliga festblåsor och drinkar till kokain och inträde till de flashigaste festerna. Inte riktigt bra, men skriven med ett himla driv. Störande bara att författaren verkar ha haft siktet inställt på en internationell lansering. Den här boken skulle mått bra av en geografisk placering. Nu vet jag inte var personerna befinner sig i världen vilket känns väldigt konstigt och gör somliga formuleringar bökiga.
Det blev en bokkedja med mycket glitter, mode och fester. Men så började vi i överflöd också. Då kan det bli så.
American psycho av Brett Easton Ellis
Här är det överflöd från början till slut. Hela boken svämmar över av pengar, märken och bestialiska mord. Den här boken vägrade mitt bibliotek ta in, så naturligtvis hade jag orimligt höga förväntningar på den när jag väl köpte den. Det här måste ju bara vara det läskigaste som jag kunde hitta. Eller hur? Nej, riktigt så otäck var den ju inte precis. Jag blev betydligt mer trött på alla märken än skrämd av morden. För även om de var äckliga så är boken så distanserad att de aldrig blir riktigt skrämmande.
Märken i överflöd leder ju nästan självklart till nästa bok.
Djävulen bär Prada - Lauren Weisberger
Fendi, Armani, Gucci, Prada, Manolo you name it... Men i den här boken är det inte märkena jag tröttnar på utan istället den gnälliga huvudpersonen. I början av boken kan jag visserligen sympatisera med Andrea, men ju mer jag läser desto mindre blir sympatin. Sluta gnälla och säg upp dig!
Mer mode och storstadsliv hittar man i
Sex and the city - Candace Bushnell
Något så ovanligt som en tv-serie som blivit bättre än boken den bygger på. Det hör inte till vanligheterna precis. Jag är inget jättefan av serien direkt, men jag hade roligt åt de första säsongerna. Men den charm som finns i serien saknas nästan helt i boken. Den är betydligt bittrare och humorn tar inte alls lika mycket utrymme.
Kläder, vänskap och glittriga fester finns förstås inte bara i USA, de finns ju här hemma också
Ta vad man vill ha - Louise Boije af Gennäs
Den här boken tyckte jag var rolig när den kom ut. Huvudpersonen rycker med sig en riktigt grå mus till arbetskamrat och tillsammans ger de sig ut på en festnatt som inte liknar mycket annat. Allt går ut på att bli bjudna på så mycket som möjligt. De fixar allt från stiliga festblåsor och drinkar till kokain och inträde till de flashigaste festerna. Inte riktigt bra, men skriven med ett himla driv. Störande bara att författaren verkar ha haft siktet inställt på en internationell lansering. Den här boken skulle mått bra av en geografisk placering. Nu vet jag inte var personerna befinner sig i världen vilket känns väldigt konstigt och gör somliga formuleringar bökiga.
Det blev en bokkedja med mycket glitter, mode och fester. Men så började vi i överflöd också. Då kan det bli så.
Dagens i-landsproblem
Jag kan inte läsa bloggar med svart bakgrundsfärg. Jag ser aldrig någon annan som klagar så jag börjar misstänka att jag är ganska ensam om problemet.
Jag är helt med på att det måste klassas som ett i-landsproblem. Men det stör mig ändå. Jag får migränkänning redan efter några få minuter inne på till exempel Deckarsystrarna. Först börjar det flimra framför ögonen, därefter kommer illamåendet och fortsätter jag ändå läsa efter det så kommer huvudvärken lika säkert som ett krav från CSN.
Är det ingen annan som har samma problem? Har jag en kass skärm eller kanske kassa ögon? Jag blir lite tjurig när jag tvingas hoppa över läsvärda bloggar bara för att mitt huvud inte fungerar som det ska.
Bokkedja med vinterstart
Jag ska nog komma ikapp så småningom. Jag får ta det lite i taget. Jag är fortfarande seg och slö, men en bok om vinter kan jag i alla fall komma på. Det är lätt.
Vintersaga av Mark Helprin
Min man älskar den här boken. Själv är jag mer tveksam. Storslaget och udda och fantastiskt, visserligen, men lite over the top för mig. Här finns flygande hästar, gangsterligor, tidningemperium, geniala tjuvar och dödsdömda societsskönheter. Och då har jag bara börjat. Bitvis är det underbar läsning men för mig känns det för mycket. Dock finns här en helt fantastisk bergsbestigare som visserligen bara är med på några sidor i boken - men de sidorna får mig att skratta tills jag får hicka. Denna bergsbestigare har en lösning på allt. Okonventionella sådana visserligen, men ändå. Vem skulle inte vilja skjutas med katapult över en fyrahundra meter bred flod fastspänd vid en chockvågstallrik iförd en skyddsdräkt av röksvamp och mossa?
Bergsbestigare får mig att tänka på vildmarksguider och en sådan hittar vi i nästa bok som är:
Ett sista livstecken av Hanna Nyala
Den första boken om vildmarksguiden Tally Nowata var verkligen spännande. Den här boken är tyvärr inte alls lika kul. Det är ett väldigt klättrande bland bergen i Wyoming för att ta upp jakten på en mördare.
En skidåkande mördare finns även i:
Blindträff av Jerzy Kosinski
Våld och sex och ännu mer våld. Det är vad man hittar hos Kosinski. Han har visserligen skrivit det rara manuset till boken Välkommen, Mr Chance också, men den här boken är mer klassisk Kosinski. Mycket våld och sex alltså. Boken är ganska episodisk och gör nedslag i George Levanters liv. En man som utbildats i Sovjet men hoppat av till väst och som nu försörjer sig på att få idéer som han säljer till folk. Kosinskis böcker blir ännu mer intressanta om man har läst lite om författaren själv. Enligt egen uppgift var han född i Polen och blev skild från sina föräldrar vid krigsutbrottet. Han blev stum av sina upplevelser vid tioårsåldern och återfick inte talförmågan förrän han var sjutton år.
Andra barn som blivit stumma av traumatiserande händelser hittar man hos Torey Hayden. Till exempel i:
Burpojken
Jag ogillar visserligen Boats och skulle inte vilja bli sedd läsandes Pojken som kallades det, men jag är beredd att göra ett undantag för Haydens böcker. Barnen i hennes böcker har visserligen råkat ut för de mest vidriga händelser, men hon grottar inte ned sig i det. Istället verkar hon ha en väldigt pragmatisk syn på det mesta. Hon arbetar med barnen där de befinner sig i ögonblicket och verkar bli lika belåten över att en åttaåring slipper blöja på dagarna som att en femtonåring som varit helt stum plötsligt börjar prata. I vården talar folk ofta om att se det friska i människan. Jag gissar att det är just det som Hayden är bra på.
Så, det var min kedja för den här gången. Från flygande hästar till misshandlade barn. Så kan det gå.
Vintersaga av Mark Helprin
Min man älskar den här boken. Själv är jag mer tveksam. Storslaget och udda och fantastiskt, visserligen, men lite over the top för mig. Här finns flygande hästar, gangsterligor, tidningemperium, geniala tjuvar och dödsdömda societsskönheter. Och då har jag bara börjat. Bitvis är det underbar läsning men för mig känns det för mycket. Dock finns här en helt fantastisk bergsbestigare som visserligen bara är med på några sidor i boken - men de sidorna får mig att skratta tills jag får hicka. Denna bergsbestigare har en lösning på allt. Okonventionella sådana visserligen, men ändå. Vem skulle inte vilja skjutas med katapult över en fyrahundra meter bred flod fastspänd vid en chockvågstallrik iförd en skyddsdräkt av röksvamp och mossa?
Bergsbestigare får mig att tänka på vildmarksguider och en sådan hittar vi i nästa bok som är:
Ett sista livstecken av Hanna Nyala
Den första boken om vildmarksguiden Tally Nowata var verkligen spännande. Den här boken är tyvärr inte alls lika kul. Det är ett väldigt klättrande bland bergen i Wyoming för att ta upp jakten på en mördare.
En skidåkande mördare finns även i:
Blindträff av Jerzy Kosinski
Våld och sex och ännu mer våld. Det är vad man hittar hos Kosinski. Han har visserligen skrivit det rara manuset till boken Välkommen, Mr Chance också, men den här boken är mer klassisk Kosinski. Mycket våld och sex alltså. Boken är ganska episodisk och gör nedslag i George Levanters liv. En man som utbildats i Sovjet men hoppat av till väst och som nu försörjer sig på att få idéer som han säljer till folk. Kosinskis böcker blir ännu mer intressanta om man har läst lite om författaren själv. Enligt egen uppgift var han född i Polen och blev skild från sina föräldrar vid krigsutbrottet. Han blev stum av sina upplevelser vid tioårsåldern och återfick inte talförmågan förrän han var sjutton år.
Andra barn som blivit stumma av traumatiserande händelser hittar man hos Torey Hayden. Till exempel i:
Burpojken
Jag ogillar visserligen Boats och skulle inte vilja bli sedd läsandes Pojken som kallades det, men jag är beredd att göra ett undantag för Haydens böcker. Barnen i hennes böcker har visserligen råkat ut för de mest vidriga händelser, men hon grottar inte ned sig i det. Istället verkar hon ha en väldigt pragmatisk syn på det mesta. Hon arbetar med barnen där de befinner sig i ögonblicket och verkar bli lika belåten över att en åttaåring slipper blöja på dagarna som att en femtonåring som varit helt stum plötsligt börjar prata. I vården talar folk ofta om att se det friska i människan. Jag gissar att det är just det som Hayden är bra på.
Så, det var min kedja för den här gången. Från flygande hästar till misshandlade barn. Så kan det gå.