Stephen och jag, forever and ever...
Nu är vi vänner igen Stephen och jag. Den vidriga översättningen av Liseys berättelse är glömd. Jag tänker förtränga att jag någonsin läst den (vilket jag för övrigt även har gjort med Tommyknockers) och gå vidare med ett minne obefläckat av ord som äckelgegga och smittigt.
Duma Key - Stephen King
Jag gillar! Visserligen saknar jag fortfarande min ungdoms King som skrämde slag på mig och tvingade mig att ha lampan tänd hela nätterna. Det känns att den gode Stephen har blivit äldre. Det här är en mognare berättelse om människor som har upplevt betydligt mer än barnen i IT eller tonåringarna i Christine, men något annat vore väl onaturligt gissar jag.
Jag tycker om att läsa om Edgars rehabilitering efter en olycka som både gett honom hjärnskador och kostat honom en arm. Men framför allt tycker jag om att läsa om hans vänskap med Wireman - advokaten som förlorat sin fru och sin dotter och nu ägnar sitt liv åt att sköta om den åldrande Elizabeth på ön Duma Key. Vänskap har alltid varit en av Kings paradgrenar. Det övernaturliga inslagen fungerar och är på något ställe faktiskt lite, lite kusligt.
Långt är det förstås som vanligt. Det är ju Stephen King. Men det gör inget. Jag gillar långt. Åtminstone när man glider så obehindrat genom texten som man faktiskt gör när man läser King på originalspråk. Visst är det stiligt med sparsmakat och noga utvalda ord ibland, men det är faktiskt inte så dumt med mastodontböcker heller. För mycket av det goda kan vara underbart, som Mae West kanske sa...
Duma Key - Stephen King
Jag gillar! Visserligen saknar jag fortfarande min ungdoms King som skrämde slag på mig och tvingade mig att ha lampan tänd hela nätterna. Det känns att den gode Stephen har blivit äldre. Det här är en mognare berättelse om människor som har upplevt betydligt mer än barnen i IT eller tonåringarna i Christine, men något annat vore väl onaturligt gissar jag.
Jag tycker om att läsa om Edgars rehabilitering efter en olycka som både gett honom hjärnskador och kostat honom en arm. Men framför allt tycker jag om att läsa om hans vänskap med Wireman - advokaten som förlorat sin fru och sin dotter och nu ägnar sitt liv åt att sköta om den åldrande Elizabeth på ön Duma Key. Vänskap har alltid varit en av Kings paradgrenar. Det övernaturliga inslagen fungerar och är på något ställe faktiskt lite, lite kusligt.
Långt är det förstås som vanligt. Det är ju Stephen King. Men det gör inget. Jag gillar långt. Åtminstone när man glider så obehindrat genom texten som man faktiskt gör när man läser King på originalspråk. Visst är det stiligt med sparsmakat och noga utvalda ord ibland, men det är faktiskt inte så dumt med mastodontböcker heller. För mycket av det goda kan vara underbart, som Mae West kanske sa...
Kommentarer
Trackback