I hamn till slut
Jag är en pocketköpare. Obotlig sådan. Det är inte många böcker som känns så viktiga att jag inte kan vänta på pocketversionen. Världen är full av bra böcker. Vad gör det om jag läser vissa av dem ett år efter alla andra? Jag bryr mig inte. Att vänta gör dessutom att mina förväntningar hinner sjunka till en mer normal nivå. Först eller sist, det passar mig.
Den här boken är jag nog ganska sist med att läsa. Det var nog bra att jag väntade. Annars tror jag att jag hade blivit besviken.
Människohamn - John Ajvide Lindqkvist
Trots att vill-läsa-vill-läsa-nu-tillståndet sjunkit ned till en betydligt mer normal nivå och tagit förväntningarna med sig till något som en stackars författare har en sportslig chans att uppfylla, så väcks förhoppningarna direkt efter bara någon sidas läsning. Åh, det här kommer att bli så bra! Jag riktigt känner hur mitt bokläsande, skräckälskande inre barn hoppar jämfota av glädje. (Den där ungen borde få stryk med en hoprullad tidning.)
Det är ju bra. Förstås. Jag gillar JAL. Men det är inte riktigt så bra som jag vill att det ska vara. Jag vill att det ska vara fantastiskt. Jag vill att det ska vara som när jag läste Stephen King för första gången som tonåring. Men det är det förstås inte. Jag tror inte att någonting kan bli det idag. Jag är för gammal och har läst för mycket. Men ändå, de första sidorna får mig nästan att tro att det ska bli så igen.
Jag älskar förord. När förordet dessutom avslutas med meningen "Då börjar vi." reser sig håren på armarna i ren förtjusning. Sedan försvinner halva boken som i ett litet nafs. För han kan ju skriva den där Lindqvist. Jag kan inte låta bli att bli intresserad av människorna och bry mig om dem. Oavsett om det är snygga Elin som opererar sig ful, tonårsspöken på flakmoped eller par i sjuttioårsåldern. Jag vill hela tiden veta mer. Att dessutom använda GB-glassclownen som en skrämseleffekt fungerar dessutom jättebra på mig. Jag tycker precis som lilla försvunna Maja att den är skitläskig.
Det är inte förrän mot slutet som jag egentligen blir besviken. Jag märker ju vart det är på väg. Problemet är att i slutet försvinner en hel del av allt det jag gillar med Lindqvist. Det nära, det personliga det lite udda. Det blir bara stort och klumpigt och för mycket. När vardagsskräcken försvinner och storsläggan tas fram blir det lite... lite löjligt. Tycker jag. Fast det är egentligen en mesig kommentar! Det här är fortfarande mycket bättre och roligare än alla svenska deckare och romaner jag har läst det senaste året. Det är bara så att jag vill att det ska vara ännu bättre! Jag vill bli fullkomligt betagen och head-over-heels, men riktigt där är jag inte.
Den här boken är jag nog ganska sist med att läsa. Det var nog bra att jag väntade. Annars tror jag att jag hade blivit besviken.
Människohamn - John Ajvide Lindqkvist
Trots att vill-läsa-vill-läsa-nu-tillståndet sjunkit ned till en betydligt mer normal nivå och tagit förväntningarna med sig till något som en stackars författare har en sportslig chans att uppfylla, så väcks förhoppningarna direkt efter bara någon sidas läsning. Åh, det här kommer att bli så bra! Jag riktigt känner hur mitt bokläsande, skräckälskande inre barn hoppar jämfota av glädje. (Den där ungen borde få stryk med en hoprullad tidning.)
Det är ju bra. Förstås. Jag gillar JAL. Men det är inte riktigt så bra som jag vill att det ska vara. Jag vill att det ska vara fantastiskt. Jag vill att det ska vara som när jag läste Stephen King för första gången som tonåring. Men det är det förstås inte. Jag tror inte att någonting kan bli det idag. Jag är för gammal och har läst för mycket. Men ändå, de första sidorna får mig nästan att tro att det ska bli så igen.
Jag älskar förord. När förordet dessutom avslutas med meningen "Då börjar vi." reser sig håren på armarna i ren förtjusning. Sedan försvinner halva boken som i ett litet nafs. För han kan ju skriva den där Lindqvist. Jag kan inte låta bli att bli intresserad av människorna och bry mig om dem. Oavsett om det är snygga Elin som opererar sig ful, tonårsspöken på flakmoped eller par i sjuttioårsåldern. Jag vill hela tiden veta mer. Att dessutom använda GB-glassclownen som en skrämseleffekt fungerar dessutom jättebra på mig. Jag tycker precis som lilla försvunna Maja att den är skitläskig.
Det är inte förrän mot slutet som jag egentligen blir besviken. Jag märker ju vart det är på väg. Problemet är att i slutet försvinner en hel del av allt det jag gillar med Lindqvist. Det nära, det personliga det lite udda. Det blir bara stort och klumpigt och för mycket. När vardagsskräcken försvinner och storsläggan tas fram blir det lite... lite löjligt. Tycker jag. Fast det är egentligen en mesig kommentar! Det här är fortfarande mycket bättre och roligare än alla svenska deckare och romaner jag har läst det senaste året. Det är bara så att jag vill att det ska vara ännu bättre! Jag vill bli fullkomligt betagen och head-over-heels, men riktigt där är jag inte.
Kommentarer
Trackback