gemen och verserad

Jag har läst snälla saker om Lisa Jewell på sista tiden. Så när jag hittade en av hennes böcker i lånehyllan på jobbet så högg jag förstås den för att ha som sällskap på spårvagnen. Jag kan ha valt fel bok för kollektivtrafik. Av någon anledning matchades varje sexscen med att jag satt totalt omringad av folk med stående som lätt kunde se ner i boken. Sådant stör mig... Fånigt men sant. Att omslaget är så fult gör det förstås inte bättre. Det är ju nästan ännu pinsammare att slå ihop boken och visa det!

Ralphs party - Lisa Jewell

Det finns verkligen bra saker att säga om Jewell. Mycket av de klassiska chick lit-inslagen saknas. Här finns inga dyra kläder eller märken och män är inte målet i kvinnors liv. Här får killarna lika mycket utrymme att vara totala fåntrattar där de går och trånar efter tjejer som inte ens ser dem. Här gråter männen lika mycket som tjejerna och ägnar sig hängivet åt ältande av detaljer. Det är lite roligt. Men det räcker inte riktigt.

Det finns några riktigt roliga scener och tankar som man kan känna igen (även om det inte är helt bekvämt att erkänna det) men samtidigt finns det en hel del jag hänger upp mig på också. Jag tål fan inte huvudpersonen! Eller rättare sagt, den kvinnliga huvudpersonen. En liten, plirig söt tjej i udda kläder som tror på Ödet. Men skona mig! Visserligen får man mestadels se henne genom Ralphs ögon vilket förstås kan förklara skimret, men ändå. Jag kommer på mig själv att önska att det ska gå åt helvete för henne och det kan ju inte vara meningen.

Jag ska inte skylla det helt och hållet på Jewell - det kan faktiskt vara mitt fel. Jag är inte på något vidare gott humör just nu och charm går inte hem hos mig för tillfället. Jag tror att jag ska läsa lite eländesskildringar i stället. Det funkar kanske bättre? Dags att gå till biblioteket och leta efter lite nattsvart litteratur utan hopp, det är mer min typ av vårkänslor.