Veckans Lästrio - Memoarer
Den här veckan passar ämnet sällsynt illa för mig. Verkligheten stinker! Jag brukar hävda att jag läser allt utom posei och memoarer. Men skam den som ger sig. Tre ska jag väl ändå lyckas skrapa ihop. Men det blir verkligen ingen topplista.
The long hard road out of hell - Marilyn Manson
Den senaste memoarboken jag läste. Det var drygt ett år sedan. Ganska intressant i början när hans barn- och ungdom beskrivs, men betydligt tråkigare när det kommer till karriären. Att läsa om konserter och droger är lagom kul. Men första halvan var klart läsvärd.
Mitt liv - Isadora Duncan
Boken som fick mig att hata memoarer! Jag vet inte hur gammal jag var när jag läste den här boken. Men jag minns att jag avskydde varje sida. En sådan inbilsk kärring! Men det finns någon slags poetisk rättvisa att i hon dog strypt av sin egen jättelånga sjal. Ha!
Indianerna kallar det sött salt - Marianne Greenwood
Jag såg en dokumentär om henne för några månader sedan när hon precis dött. Då mindes jag att jag trots allt läste hennes böcker med ganska stort intresse. Hennes liv är faktiskt intressant att läsa om. Även om jag blir lika trött som alltid av den bild hon ger av sig själv så är hennes resor tillräckligt intressanta för att hålla mitt intresse uppe. Hon ger sig in i djungeln, lever på segelbåtar, bor hos fientliga stammar i sydamerika.
Så där ja. Det gick ju. Även om jag inte tycker om genren. Den passar inte mig helt enkelt. Verkligheten är så överskattad. Om det inte gäller reportageböcker då förstås. Det är något helt annat. Sådana älskar jag!
The long hard road out of hell - Marilyn Manson
Den senaste memoarboken jag läste. Det var drygt ett år sedan. Ganska intressant i början när hans barn- och ungdom beskrivs, men betydligt tråkigare när det kommer till karriären. Att läsa om konserter och droger är lagom kul. Men första halvan var klart läsvärd.
Mitt liv - Isadora Duncan
Boken som fick mig att hata memoarer! Jag vet inte hur gammal jag var när jag läste den här boken. Men jag minns att jag avskydde varje sida. En sådan inbilsk kärring! Men det finns någon slags poetisk rättvisa att i hon dog strypt av sin egen jättelånga sjal. Ha!
Indianerna kallar det sött salt - Marianne Greenwood
Jag såg en dokumentär om henne för några månader sedan när hon precis dött. Då mindes jag att jag trots allt läste hennes böcker med ganska stort intresse. Hennes liv är faktiskt intressant att läsa om. Även om jag blir lika trött som alltid av den bild hon ger av sig själv så är hennes resor tillräckligt intressanta för att hålla mitt intresse uppe. Hon ger sig in i djungeln, lever på segelbåtar, bor hos fientliga stammar i sydamerika.
Så där ja. Det gick ju. Även om jag inte tycker om genren. Den passar inte mig helt enkelt. Verkligheten är så överskattad. Om det inte gäller reportageböcker då förstås. Det är något helt annat. Sådana älskar jag!
Kommentarer
Postat av: Jessica på Sapere aude
Dessutom: hur inspirerat är det att döpa en memoarbok till "Mitt liv"? :-) Jag är inget fan av memoarer, och ändå har jag minst två som betitlas Mitt liv i bokhyllan (Bill Clintons och Golda Meir). Behöver jag nämna att båda är olästa. Marilyn Mansons däremot, har jag läst (och håller med: barndomen intressant, sen not so much). Om det beror på titlarna vilka jag läst i de här fallen, låter jag vara osagt.
Postat av: Pi
Visst känns det som om man har ett enormt ego om man döper en bok till Mitt liv och tror att folk ska vara intresserade? Fast det verkar ju folk vara förstås... En viss sorts människor vill bara läsa om sådant som "är på riktigt". Folk är konstiga!
Trackback