Färdig! och jag har hittat purjolöken.

Nej, inte med Tom Clancy. Men med mjukdjuren. De var hårdare än vad jag hade väntat mig. Minsann.

Amberville - Tim Davys

Nej, jag är inte så förtjust i den här boken. Men jag vet inte längre vad som är mina åsikter och vad som är min reaktion på marknadsföringsmetoderna. Jag får försöka bena upp det hela lite grand.

Figurerna är mjukdjur. Eftersom jag själv hade mitt rum översvämmat av katter, isbjörnar, gorillor, sköldpaddor och, faktiskt, mjuka duvor så har jag lätt att se dem framför mig. Men namnen stör mig. Det tar säkert halva boken innan jag slutar reta mig på de fåniga namnen. Emma Kanin, Eric Björn, Sam Gasell får mig att känna mig förflyttad till en barnbok. Problemet är att mjukdjuren inte brukar vara knarkande sadister i barnböcker. Det skulle kanske kunna vara en rolig krock - men det fungerar inte riktigt för mig.

Och utforskandet av begreppet ondska... Tja, det fungerar väl så där. Berättelsen stoppas upp ideligen, precis när den tagit fart och det stör mig också. Jag får inget riktigt grepp om vem den här boken riktar sig till. Ibland är den rå, medan andra stycken känns naiva och riktade till en betydligt yngre läsargrupp. Om den här boken försöker berätta något om ondska så är det uppenbarligen inget nytt för mig. Jag läser händelserna i övrigt säger det mig ingenting.

Men jag hittade purjolöken. Eric Björn snubblar på en purjolök på vägen till katedralen. Tändaren skulle kunna var den Hyenan Bataille använder när han tänder eld på tuppen, kanske? Tablettasken kanske kan syfta på alla tabletter som Sam trycker i sig? Men var disktrasan kommer ifrån har jag fortfarande ingen aning om.

Och jag tänker inte fundera mer på saken heller. Nu känner jag mig mycket färdig med Amberville. Faktiskt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback