gemen och verserad

Den här boken har jag haft i bokhyllan hur länge som helst. Jag förstår verkligen inte varför jag köpte den. Kanske berodde det på titeln?

Det bästa som kan hända en croissant - Pablo Tusset

Bara det faktum att boken beskrivs som en spansk Dumskallarnas sammansvärjning, borde ha varnat mig. Jag är inte överförtjust i den boken. Det blev jag inte i den här heller. Om jag inte hade haft den som spårvagnsläsning så hade jag aldrig kommit igenom dem.

Huvudpersonen Pablo Miralles är fet, lat och aningen alkoholiserad. Tjaha, och vad bryr jag mig om det? Inte mycket alls tyvärr. Jag har väldigt svårt att engagera mig i jakten på Pablos mystiskt försvunne bror. Intrigen är bara konstig och alla de one-liners som baksidan utlovade, lyser helt med sin frånvaro. Fast det är klart, det citatet kom från Östgöra Correspondenten. Hmmm... Jag börjar ana ett samband. Den som inte hänger med kan leta sig nedåt till mitt inlägg om Pappersväggar. Smisk med hoprullad tidning börjar verka vara en alltför lindrig bestraffning.

Upplösningen var förresten ännu konstigare än intrigen. Så titeln var väl helt enkelt behållningen med boken. Jag önskar att jag hade slutat läsa där. Det hade faktiskt räckt.