Profet i sin egen stad…
Kan man inte bli sägs det. Jag vet inte om det beror på att jag kommer från Göteborg, men jag har aldrig läst något av Marcus Birro. För mig har han alltid varit en del av det kollektiva begreppet ”de jobbiga bröderna Birro”. Dessutom trodde jag att han bara skrev poesi. Något som jag inte läser. Men mer om det någon annan gång.
För ett tag sedan hittade jag i varje fall Marcus Birros blogg. Och kunde inte sluta läsa. Även om jag inte alls håller med honom alla gånger så blir jag tillräckligt intresserad för att fortsätta läsa. Texterna spretar som fan. Högt och lågt. Lysande och … tja, mindre lyckat. Det är skönt att läsa någon som inte alltid tänker efter innan han skriver. Här och där dyker det dessutom upp formuleringar som verkligen sticker ut och känns.
Så naturligtvis var jag tvungen att låna en bok.
Flyktsoda av Marcus Birro.
Boken handlar om den medelmåttige skådespelaren Lucas Destino. Jag som är uppvuxen med teater kan inte låta bli att le när jag läser om folk som diskuterar hur teaaaaaatern (jo, det uttalas så om man är en skitviktig skådespelare som tar sig själv på alltför stort allvar) ska förändra samhället.
Men teater är inte något stort ämne i boken. Istället handlar den om alkohol och Lucas allt snabbare väg in i missbruket. Historien i sig intresserar mig egentligen inte särskilt mycket. Men precis som i bloggen är det språket som jag fastnar för. Det är svart, skitigt och Lucas är ganska vidrig. Men jag tror på det jag läser och ibland räcker det långt.