Lurad av blurbarna...
Ok. Någon gång ska vara den första. Jag har använt ordet blurb. Jag känner mig orimligt osäker just nu. Det är inte ett ord i min vokabulär. Heter det blurbar? Jag känner mig lite grand som om jag precis råkat fisa och generat undrar om någon märkte det.
Blurb, alltså. Jobbigt.
Nu, till boken. Befann mig på stationen i Hallsberg igår. Orkade inte plocka upp min medhavda bok ur väskan. Ville inte lyssna på ljudboken jag hade med mig. Stationskiosken lockade med en stor Månpocketskylt. Tillbringade 15 minuter med att studera varje bok i deras faktiskt riktigt imponerande samling. För att vara en stationskiosk, alltså. Och ja, jag hade drygt en timme att fördriva på stationen i väntan på tåget.
Till slut bestämde jag mig. En tunn liten bok av en svensk författare som jag aldrig hört talas om.
Utanmyr - Sofia Nordin
Enligt blurben (oj, vad svårt det här är för mig!) på framsidan så skulle det här vara "Kusligt nära Knutbykänsla". Enligt baksidan var det "... en av de mer poetiska spänningsromanerna som givits ut de senaste åren."
Nej, det var det inte! Upplägget var visserligen helt okey. Johanna träffar Susanna på en fest och blir direkt attraherad och fascinerad av henne. Några dagar senare bestämmer hon sig för att följa med Susanna upp till kollektivet Utmyren i norra Sverige. Där träffar hon Johannes, Vidar, Lasse, Felicia och Liv som lever i ett slags konstnärligt självhushåll där havregrynsgröt verkar vara den viktigaste näringskällan. Fine - så långt.
Problemet uppstår när mysteriet ska introduceras. Vem är Sara vars namn står inristat på en planka i sängen? Och varför blir alla så konstiga när Johanna frågar? Det undrar huvudpersonen. Jag undrar vem Lasse är. Och vem Felicia är. Och Liv. Personerna blir aldrig verkliga. Med en så liten grupp behöver jag verkligen få reda på mer än att Lasse broderar för att känna att han finns. Och om Felicia har en eller två repliker i boken så ger det mig ändå ingen bild av henne. Vidar spelar cello och är tydligen den som har ett svart moln hängande över sig. Detta visas genom hans mystiska tystnad och hans sätt att plötsligt rusa ut från frukostbordet för att sätta sig och spela cello utomhus på det mest vildsinta sätt.
Kanske är det otydligheten som är det poetiska? Jag vet inte. Men eftersom personerna aldrig blir levande för mig så blir det också svårt att bli riktigt intresserad. Det är för enkelt att lista ut vad det är som har hänt. Ledtrådarna är för tydliga mitt bland de skissartade personporträtten.
Det var inte spännande alls. Dessutom var det en felsatsning. Boken räckte inte på långa vägar hem till Göteborg. Sista timmen var jag ändå tvungen att lyssna på ljudbok.
Blurb, alltså. Jobbigt.
Nu, till boken. Befann mig på stationen i Hallsberg igår. Orkade inte plocka upp min medhavda bok ur väskan. Ville inte lyssna på ljudboken jag hade med mig. Stationskiosken lockade med en stor Månpocketskylt. Tillbringade 15 minuter med att studera varje bok i deras faktiskt riktigt imponerande samling. För att vara en stationskiosk, alltså. Och ja, jag hade drygt en timme att fördriva på stationen i väntan på tåget.
Till slut bestämde jag mig. En tunn liten bok av en svensk författare som jag aldrig hört talas om.
Utanmyr - Sofia Nordin
Enligt blurben (oj, vad svårt det här är för mig!) på framsidan så skulle det här vara "Kusligt nära Knutbykänsla". Enligt baksidan var det "... en av de mer poetiska spänningsromanerna som givits ut de senaste åren."
Nej, det var det inte! Upplägget var visserligen helt okey. Johanna träffar Susanna på en fest och blir direkt attraherad och fascinerad av henne. Några dagar senare bestämmer hon sig för att följa med Susanna upp till kollektivet Utmyren i norra Sverige. Där träffar hon Johannes, Vidar, Lasse, Felicia och Liv som lever i ett slags konstnärligt självhushåll där havregrynsgröt verkar vara den viktigaste näringskällan. Fine - så långt.
Problemet uppstår när mysteriet ska introduceras. Vem är Sara vars namn står inristat på en planka i sängen? Och varför blir alla så konstiga när Johanna frågar? Det undrar huvudpersonen. Jag undrar vem Lasse är. Och vem Felicia är. Och Liv. Personerna blir aldrig verkliga. Med en så liten grupp behöver jag verkligen få reda på mer än att Lasse broderar för att känna att han finns. Och om Felicia har en eller två repliker i boken så ger det mig ändå ingen bild av henne. Vidar spelar cello och är tydligen den som har ett svart moln hängande över sig. Detta visas genom hans mystiska tystnad och hans sätt att plötsligt rusa ut från frukostbordet för att sätta sig och spela cello utomhus på det mest vildsinta sätt.
Kanske är det otydligheten som är det poetiska? Jag vet inte. Men eftersom personerna aldrig blir levande för mig så blir det också svårt att bli riktigt intresserad. Det är för enkelt att lista ut vad det är som har hänt. Ledtrådarna är för tydliga mitt bland de skissartade personporträtten.
Det var inte spännande alls. Dessutom var det en felsatsning. Boken räckte inte på långa vägar hem till Göteborg. Sista timmen var jag ändå tvungen att lyssna på ljudbok.
Kommentarer
Trackback