Avlyssnat
Sådär. Nu är jag i alla fall klar med en utav böckerna på listan.
I mördarens rum - P. D. James
Det är något lite småcharmigt med engelska deckare. Men njaaee, inte så charmigt att jag faller helt och hållet. Kanske beror det på att det var evigheter sedan jag läste P.D. James, men det här var verkligen inte särskilt spännande. Hur mycket jag än försöker så lyckas jag aldrig bli riktigt nyfiken på vem det är som har mördat ett av syskonen Dupayne. Och mitt intresse blir allt mattare ju längre jag lyssnar.
Mitt intresse för Dalgliesh kärlekshistoria med den vagt presenterade Emma är inte ens mätbart. Det struntar väl jag i. Så när mördaren väl är avslöjad så har jag riktigt tråkigt de sista tjugo minuterna. Men om det finns någon annan som är intresserad så ska jag låta bli att avslöja något.
Normalt brukar ljudböcker vara till väldig hjälp i städningen. För jag vill alltid höra en liten stund till. Icke så när det gällde den här boken. Jag har inte haft det minsta besvär med att lägga ifrån mig den när jag har varit klar med det jag har hållit på med. Men, jag ska inte klaga. Den har varit med mig i tvättstugan och när jag bakat och lagat mat och i alla fal gjort de stunderna betydligt trevligare än vad de hade varit utan bok. Alltid något.
Men nu till något annat. Är vi för eller emot skådespelande uppläsare? Normalt gillar jag verkligen Tomas Bolme som uppläsare, men här stör jag mig på hans ideliga röstbytande. Framför allt när han ska gestalta engelska överklassdamer. Jag tycker bara att det låter fånigt. Och när någon av poliserna talar utpräglad stockholmska blir jag lite fnissig. Behövs det här verkligen? Jag tror inte att jag har några problem med att förstå vem det är som pratar även om uppläsaren inte byter dialekt mellan replikerna. Vad tycker ni andra som lyssnar på ljudböcker? Några åsikter?
För övrigt hjäpte det inte mycket att jag blev klar med den. Eftersom jag bara hade hunnit halvvägs hem var jag tvungen att börja på en ny bok. Så nu har jag en ny Arne Dahl-historia i lurarna. Nåja, jag tröstar mig med att jag får motion i alla fall.
Julstädning och terrorister
Efterskalv - Arne Dahl
Som någon så riktigt påpekade, beskyllde jag ju tidigare Åke Edwardsson för att ha skrivit den här boken. Det var ju inte bara fel, utan extra pinsamt eftersom jag klagade på att uppläsaren läste fel och berättade hur mycket det störde mig.
Det var inte utan att jag rodnade en aning där...
Jag har ingen tidigare relation till A-gruppen som den här boken handlar om. Det kanske jag borde haft. Då kanske jag had blivit mer intresserad. Men det spelar faktiskt ingen roll. Deckare passar utmärkt att städa till. Lite tillkrånglad intrig, lite sidospår, några människor som man inte bryr sig speciellt mycket om - tillsammans bäddar det för en lagom uppslukande lyssning som inte hindrar mig från att samtidigt putsa fönster eller dammsuga.
Jag har verkligen inte någon intressant att skriva om boken. Men jag skulle inte rekommendera den till någon. Världen är full av fantastiska böcker. Läs någon av dem instället!
Saker som stör
Som sällskap i den dagliga tristessen med disk och tvättande har jag just nu Åke Edwarssons Efterskalv i hörlurarna. Jag har verkligen inte speciellt höga krav på de böcker jag lyssnar på. Deckare är nog ungefär vad jag klarar av att koncentrera mig på samtidigt som jag hänger tvätt och plockar in tallrikar i skåpen.
Men uppläsaren får faktiskt inte läsa fel.
I boken finns ett telefonsamtal på engelska där en förmodad grupp tar på sig ansvaret för att ha sprängt en bomb på en tunelbanevagn.
Detta samtal pratas det sedan en hel del om. Språkkännare uttalar sig om den amerkanskklingande men helt korrekta engelskan som verkar komma mer från tv-tittande och film än från aktivt talande. Och visst finns det spår av att uppringaren ursprungligen kommer från ett arabland men har bott länge i Stockholm.
Iiiiiihhhhh! Det fungerar ju i bokform. Men inte som ljudbok! Uppläsaren talar riktigt krattig engelska och säger två gånger woman istället för women i ett stycke som handlar om de skamlösa svenska kvinnorna. Det finns verkligen inte ett uns av amerikanska lärt från tv:n i uppläsningen. Ingen skulle kunna lyssna på det där och tro att telefonören skulle vara av arabiskt ursprung. Mer svenne än så kan man knappast låta.
Det är en petitess! Jag vet. Men jag är nu inne på sjätte eler sjunde cdn och har fortfarande inte lyckats släppa det. Jag kommer att reta mig på det tills boken är slut.
Håkan avlyssnad
En helt annan historia - Håkan Nesser
Det tog några cd-skivor innan jag vande mig vid hans dialekt. Den märks faktiskt. För mig som är göteborgare blir det extra tydligt. Vi avslutar ju meningar uppåt, medan varje yttrande från Nesser slutar nedåt. För mig får det en dyster och ödesmättad klang som inte alltid står i relation till vad som verkligen sägs. Men efter ett tag hade jag vant mig och förstått att det mulna tonfallet inte egentligen betydde något.
Jag läste ju Människa utan hund tidigare i år. Den var jag inte speciellt förtjust i. Den här boken var betydligt bättre för mig. Kanske beror det på att jag nu redan känner Gunnar Barbarotti och inte behöver ägna tid åt själva presentationen. Den här historien har dessutom något som jag alltid har uppskattat - en opålitlig berättare.
Fast den opålitliga berättaren ställer också till problem. Jag var ruskigt frustrerad när jag var inne på sista cd-skivan. Jag skulle behövt gå tillbaka i texten och läsa om mördarens anteckningar. Det hade ju varit enkelt i en bok, men på cd-skivor var det ju helt omöjligt. Jag kommer helt enkelt aldrig att få reda på vad det kan ha varit för ledtråd som fick Assunander att komma på rätt spår. Retligt!
Nåja, det blev goda lussekatter i alla fall.
Har jag blivit tv-skadad?
Men, den här boken av Elizabeth George kändes verkligen seg.
Igår kom jag på var problemet ligger. Hennes scener tar tid. Efter att ha lyssnat på Larsson och Guillou har jag vant mig vid att perspektivet skiftar ofta och att jag slängs från en plats till en annan med korta mellanrum. Så arbetar inte George. Jag är strax klar med fjärde cd-skivan och hon har hittills beskrivit fyra olika scener. Jag tror inte att jag hade reflekterat över det om jag hade läst texten, men när jag lyssnar så störs jag av det långsamma tempot.
Det känns som att titta på en film från sextio- eller sjuttiotalet. Där kameravinkeln aldrig byts och varje scen innehåller långa tystnader och uttoningar.
Så nu är frågan. Blir deckare och thrillers allt mer lika tv-manus? Kräver vi tittare/läsare/lyssnare allt snabbare klipp för att inte bli uttråkade? Jag läste någonstans att äldre människor (oklart hur mycket äldre) har svårt att hänga med i handlingen i dagens filmer på grund av de snabba klippen och skiftande perspektiven. När kommer jag att drabbas av det? Är jag redan drabbad? Varje gång jag tittar på Heroes så undrar jag.
Hej då Hamilton!
Bara en enda båt. Men, vilken båt! Och vilken amiral! Carl Hamilton är tillbaka. Tyvärr är ubåten betydligt mer karismatisk än den gode Carl. Det kanske hänger ihop med min rädsla för ubåtar, men jag uppskattar ubåtsskildringarna betydligt mer än personbeskrivningarna. Det är inget tvivel om vilka som är djupast. (Förlåt, jag kunde inte låta bli.)
Roligast är de delar som handlar om Vita Huset. Guillo får Condoleezza Rice att framstå som en trevlig och förnuftig människa. Det är inte dåligt jobbat. Fast det är klart. I jämförelse med Bush, Rumsfeld och Cheney så kan nog vem som helst verka resonalbel. De framställs ungefär som Bill, Bull och Elake Måns.
Imorse var det alltså dags att plocka fram en ny ljudbok. Det blev något av Elizabeth George. Vad vet jag inte riktigt. Det är inte så viktigt. Jag är tydligen betydligt tolerantare med böcker jag lyssnar på än böcker jag läser. Det är kanske inte så konstigt. Allt jag begär av en ljudbok är att den inte ska vara tråkigare än det jag håller på med. Och den bok som är tristare än att hänga tvätt, finns nog inte. Hoppas jag i alla fall.