gemen och verserad

Jag är inte bara en kass läsare just nu, mitt lyssnande är också ganska oengagerat. Men under tiden jag röjt och julpiffat så har jag lyssnat på lite gotländska deckarintriger.

Pojke försvunnen - Anna Jansson

Jag börjar inse hur otroligt mycket uppläsaren betyder för hur jag upplever boken. Det var Marie Richardsson som läste den här deckaren och jag tror inte att jag störde mig på henne en enda gång. Imponerande! Inga exter, inget skratt i rösten, inga teatraliska överdrifter. Jag gillar!

Om själva boken tycker jag varken bu eller bä. Den börjar trevande och lite segt, men tar sig så småningom när fler intriger utvecklar sig och det blir allt svårare att bestämma sig för vem som verkar mest misstänkt. Lider mamman av Mûnchausen by proxy? Är det hon som gör sina barn sjuka? Eller är det vännernas tonårssöner som har sparkat ihjäl Andreas för det han avslöjar om deras föräldrar? Är kyrkogårdsvaktmästaren pedofil?

För en gångs skull är upplösningen lite överraskande. Det är man ju inte direkt bortskämd med. Kanske inte helt trovärdig, men i alla fall annorlunda.

Som ren omväxling lånade jag en stand up-cd senast jag var på biblioteket. Lite nöjeslysten, så där. Jag hade inga direkt höga förhoppningar, men lite småskojigt borde det ju vara. Trodde jag. Tji fick jag! Det här kan ha varit det tristaste jag hört någonsin.

Nu var den uppenbarligen inte helt färsk, för det var väl några år sedan Ulla Skoog höll på med stå upp-komik. Men ändå! Jävlar vad det hade åldrats dåligt. Och då var det ändå inte något tidsaktuellt material.

Det enda roliga var att försöka föreställa sig komikernas kroppsspråk. För det kan bara inte ha varit replikerna som fick publiken att skratta så ljudligt. Det är inte möjligt. Jag gissar kroppsspråk kombinerat med fantastiska mängder gratissprit!

Aldrig, aldrig mer!

Det blir inget läst just nu. Andra saker tar massa plats och bråkar med min vakna tid. Jag har för mycket att tänka på helt enkelt. Alltså blir det tv och ljudböcker. Och nu är jag klar med en till.

Ont blod - Arne Dahl

Jag vet att jag ondgjorde mig över den enormt taffliga polisinsats som A-gruppen gjorde i början av den här boken. Men efter den fåniga inledningen tycker jag nog ändå att boken repade sig en aning. Fast framför allt är det nog den torra humorn som lyser igenom här och var som är boken främsta tillgång. Jag småfnissar högt flera gånger medan jag går och städar och diskar. Något jag verkligen uppskattar eftersom städning och diskning är bland det tristaste jag vet.

Något lustigt jag har lagt märke till är att jag hakar upp mig mycket mer på enstaka ord när jag lyssnar på ljudbäcker än när jag läser. Dahl använder oroväckande ofta ordet "snoken" om människors näsor. Finns det någon annan som gör det? Inte jag i varje fall. Jag tror att det är tre eller fyra gånger som dörrar slås upp "rakt på snoken" på någon i den här boken. Jag har aldrig använt ordet snoken någonsin och för mig känns det helt onaturligt. Är det stockholmska? Får ni saker rakt på snoken? Jag får i och för sig sällan dörrar eller bollar i ansiktet, men om jag får det så får jag dem på näsan - inte på snoken. Garanterat!

Ännu en ljudbok färdiglyssnad. Många promenader blir det. Ungefär en cd-skiva om dagen hinner jag höra på om jag promenerar hem från jobbet och dessutom sätter på den när jag lagar mat. Fortfarande är det deckare som fungerar bäst när jag går. Det är osäkert om jag kommer att ge mig på att lyssna på tungviktare som Pamuk igen. Det var lite för segt tillsammans med den fruktansvärda utsikten över byggarbetsplatser och sexfiliga vägar. Deckare fungerar bättre.

Glasbruket - Arnaldur Indridason

Jag har börjat vänja mig vid Erlendur och hans kollegor. Det isländska landskapet uppskattar jag. Men, intrigerna. Snälla Arnaldur, intrigerna. Inbillar du verkligen att jag ska tro att en man lyckas avla två barn på två våldtäkter? Och att dina poliser dessutom ska lyckas hitta det ena barnet efter mer än 30 år trots att mamman aldrig har anmält någon våldtäkt. Det fungerar inte! Jag tror inte på det. Att dina poliser ens får idén att börja leta efter ett eventuellt barn efter att ha fått höra att en man kanske har begått ytterligare en våldtäkt är ju helt muppigt. Om jag var deras chef hade jag skickat dem på vidareutbilldning. Eller omskolat dem till trafikpoliser.

Nu har ju dina poliser rätt i och för sig. Men det är ju bara för att du har skrivit boken. I verkligheten känns den här historien totalt omöjlig. Men okey, det var ganska underhållande i alla fall. Bättre än att lyssna på bilar. Alltid något!

Tja, vad ska man säga? Föredömligt kort. Bara 8 cd-skivor. Men så hemskt mycket mer har jag inte att säga om den här boken. Det fungerar att lyssna på, men jag kommer nog aldrig att bli ett hardcorefan av Roslund & Hellström.

Flickan under gatan - Roslund & Hellström

Jag vet att det finns massor av människor som verkligen gillar de här deckarna, men jag är inte en av dem. Däremot lyckas jag aldrig sätta fingret på vad det är som gör att jag inte riktigt fastnar. Det är ju lättillgängligt och böckerna tar upp angelägna ämnen. Men det hjälper inte.

Att gå från Sauks radioteater till Shanti Rooneys lite slappa, lugna stämma var en rejäl omställning. Det tog säkert två skivor innan jag vande mig. Vem som är uppläsare är verkligen enormt viktigt. Precis som tekniken. Att höra en tydlig ljudförändring när en inspelningssession går över i en annan är lika störande som om en bok plötsligt skulle byta typsnitt mitt i texten. Det hindrar ju inte läsningen/lyssnandet men man rycks ur berättelsen.

Om någon fattade vem som egentligen var mördaren i den här boken så får ni gärna upplysa mig om saken. Jag vet inte om det skramlade förbi en spårvagn eller om min hjärna var upptagen av viktigare ting som att steka fisk, men jag missade det.

Och från turkar till skåningar. Säga vad man vill om Mankell men efter 22 timmar turkisk nobelpristagare så var en Wallanderdeckare precis lagom.

Innan frosten - Henning Mankell

Stefan Sauk var uppläsare och Jeeeesus vad han har pluggat dialekter. Det pratas skånska, västgötska, danska och norska om vartannat. Det festliga är dock att det bara är bipersoner som talar skånska. Wallander och andra huvudpersoner talar Saukska med lätt amerikaniserade rrr. Det är jag i och för sig tacksam för – jag tror inte att jag hade pallat med 15 cd-skivor på skånska.

Här dyker det upp religiösa fanatiker igen. Och precis som i tidigare böcker med samma tema är det svårt att få dem riktigt trovärdiga. Problemet är väl att det är precis lika svårt i verkligheten. Det går antagligen inte att vara övertygad om att man är innehavare av den enda sanningen utan att verka totalt fnoskig. Så trots att jag vet att tusentals människor har följt uppenbart vridna människor som Jim Jones och Hans Scheike, känns det ändå inte trovärdigt.

Sedan hjälper det ju inte att Mankell är nästan outhärdligt pompös ibland. Man kan riktigt känna hur nöjd han är med vissa stiliga formuleringar. Så nöjd att romanfigurerna är tvungna att uppmärksamma det och kommentera det i tankarna eftersom vanliga människor inte pratar på det viset… ”Hon var avundsjuk på Annas sätt att måla upp bilder av sina känslor med orden” (fritt fabulerat citat) Kill your darlings, Henning!

Men jag ska inte klaga för mycket. Det här har varit ett riktigt trevligt sällskap på mina promenader i ett gråmurrigt och regnigt Göteborg.

Imorse, några få steg från jobbet klingade de allra sista orden bort. Jag var färdig med 22 timmar turkisk nobelpristagare.

Snö - Orhan Pamuk

Ibland googlar jag recensioner för att få lite perspektiv på saker jag läst. Framför allt när jag känner att något i historien gått mig förbi. För det mesta gör jag det efter att jag har skrivit ner mina egna intryck, men ibland innan. I det här fallet gjorde jag det för en stund sedan.

Enligt SvDs Magnus Eriksson är detta "ännu en utsökt roman av en av samtidens mest betydande författare".
- Jaså, piper jag lite besvärat.
Tydligen har jag läst en klassisk politisk roman som också har en polyfon tendens i Bakhtins bemärkelse, där skilda ideologier bryts mot varandra och får så vältaliga uttryck att striden inte avgörs inom textens ramar.
- Jag tittade nog på fina träd just då, mumlar jag och skruvar lite på mig. Sedan visslar jag en stump.
Jag har kanske inte helt varit med på att det här är en bildningsroman som känsligt tolkar en vinddrivem och i grunden olycklig människas väg till försoning och själsig ro, åtminstone för en tid.
- Jaha, jag tyckte mest att det var en massa fantastiskt naiva människor som sprang omkring och gnällde om att europeerna föraktar dem och var olyckligt kära i kvinnor de i stort sett aldrig hade pratat med. Men att de var olyckliga märkte jag, avslutar jag glatt. Lite belåten med mig själv så där.

Sedan vill jag inte prata mer om den boken. Faktiskt.

Det verkar som om jag knappt läser alls just nu. Varken tiden eller lusten finns där. Då är det ju bra att det finns ljudböcker så att jag får lite underhållning i alla fall.

Kvinna i grönt - Arnaldur Indridason

Jag vet att jag har skrivit elakt om den gode Arnuldur tidigare. Jag tyckte att hans grubblande huvudperson Erlendur var så bedövande tråkig. Då var det någon som tipsade mig om att Kvinna i grönt var bättre. Och det var ju helt rätt. Den här boken tyckte jag mycket mer om.

En lekande pojke hittar en benbit som visar sig vara en bit av ett revben från en människa. På en byggplats gräver man långsamt, med verklig betoning på låååångsamt, upp ett skelett. Parallellt med utgrävningen och utredningen får man en familjehistoria berättad från tiden under andra världskriget. Misshandel och misär, kvinnor som har gått i sjön och vinbärsbuskar. Det är fortfarande lite för långsamt för min smak - men tillräckligt engagerande för att jag gärna ska lyssna på det. Hade jag läst så hade jag kanske blivit lite otålig.

Rent personligt hakar jag upp mig på att uppläsaren har svårt att få med sin R ibland. Varje förstå och förstått blir ofelbart  fösstå och fösstått. Att jag dessutom har svårt att identifiera isländska namn som manliga eller kvinnliga gör att jag ibland får tänka efter lite extra för att förstå vem som är vem. Jag menar; Erlingbork... man eller kvinna? Beats me!

Min hjärna går uppenbarligen inte på högvarv just nu. Jag vet att jag har lyssnat mig igenom de 13 eller 14 cd-skivor som den här boken består av. Men jag fattade nästan ingenting.

Dödens plats - Stephen Booth

Trots att jag lyssnade färdigt på den här boken igår är jag tvungen att googla för att få reda på vad huvudpersonerna heter. Det kan inte vara något bra tecken. De heter tydligen Ben Cooper och Diane Fry. Där ser man...

Det här kan verkligen inte vara bra! När någon blir skjuten på cd 12 så har jag uppenbara svårigheter med att förstå vem det är. Jag kan absolut inte lägga de olika personerna på minnet. Trots att jag faktiskt försöker så kan jag inte förstå vad den här deckarhistorien går ut på. Det ligger lite skelett och skräpar runt lite här och var i naturen, men om någon har blivit mördad är oklart. Någon ringer in till polisen och kommer med en massa mysko prat om Dödens plats, men varför han gör det fattar jag inte alls. Framför allt inte när jag är klar med boken. Då verkar det så dumt att det bara snurrar i huvudet på mig. Det här kan vara en av de 10 dummaste deckarna jag någonsin läst, faktiskt. Eller hört, om vi nu ska vara petiga.

Dessutom och här kommer en liten meningslös spoiler. Om polisen tror att en kvinna har blivit kidnappad i ett parkeringshus när hon går hem efter ett sent möte på jobbet - hur troligt är det att de inte hör sig för på henes jobb? Istället lägger de ner hur mycket tid som helst på att kolla bevakningskameror i garaget och på stan. Och lyssnar på fåniga meddelanden om Döööödens plats.
Det visar sig att kvinnan inte alls är kidnappad utan funderar på att lämna sin man och bor hos en arbetskamrat som hon har ett förhållande med. What? Låt mig upprepa; WHAT? Du måste skoja med mig! Ett enkelt samtal med hennes arbetskamrater eller hennes chef borde kunnat lösa det mysteriet på 15 minuter...

Det här var så dumt att jag får lust att slå någon. Gärna Stephen Booth!

Ytterligare en ljudbok har blivit avlyssnad. Den här lånade jag på biblioteket sist jag var där och den var inte så dum.

Djävulens fjäder - Minette Walters

Jag gillar Minette Walters. Även om inte alla hennes böcker är världsbäst precis så har hon i alla fall den goda smaken att skriva helt fristående böcker. I like! Jag är enormt trött på konceptet med 10 böcker om en och samma person. Framför allt när jag sällan gillar personerna. Jo, det finns undantag. Massor av sådana. Men det struntar jag i just för ögonblicket. Idag är jag trött på seriedeckare. Så det så.

I den här boken skriver Walters om en kvinnlig krigskorrespondent som blivit kidnappad i Irak. Hon släpps efter bara tre dagar och åker omedelbart hem till England. Hon gömmer sig för media och hyr ett gammalt hus på landet. I själva verket gömmer hon sig för mer än så. Hon är övertygad om att hon har upptäckt en seriemördare som våldtar och hugger ihjäl kvinnor i krigszoner. Hon känner till hans alias, men de undersökningar hon gör går långsamt.

I boken ryms panikångest, stora mastiffer, underliga släktskapsförhållanden, en AGAspis, en dement äldre dam, arvstvister, en granne med någon form av socialt problem, en styck läkare och spikfällor. Precis vad den här lyssnaren behövde under de trista promenaderna hem från jobbet. Jag tycker att det är enormt tråkigt att gå, men jag inbillar mig att det är nyttigt. Ljudböckerna gör det i alla fall uthärdligt.

Hushållsarbete är verkligen inte min grej. Men med en deckare i öronen så går det lite lättare. Nu hade jag dessutom hoppats på lite seriöst förfasande över den bristande kvaliteten. Jo, jag tycker sådant är roligt ibland.

Sjöjungfrun - Camilla Läckberg

Den här ljudboken har varit mitt sällskap när jag har bakat, diskat, skurat golv och solat framsidan av kroppen. Och den har faktiskt varit ett helt okey sådant. Lagom oengagerande, så att jag samtidigt har kunnat läsa recept, men samtidigt tillräckligt kul för att jag inte ska lacka ur fullständigt och börja skicka hotbrev till förlaget. (Nej, jag gör inte sådant på riktigt. Jag är för lat!)

Fast jag hade ju trott att jag skulle få förfasa mig lite. Men det blev inte mycket av det, faktiskt. Jag kan inte på något sätt påstå att det här var bra, men Katarina Ewerlöf gör verkligen sitt bästa för att lyfta även de plattaste repliker. Och det gör hon så bra att jag inte bekymrar mig så värst över intrigen. Eller hintarna om vad som ska komma. Även om de ibland är så tydliga att det känns som om någon står och viftar med en stor KOLLA HÄR-skylt.

Jag vill som sagt inte ha kvalitetslitteratur i ljudboksformat. Det fungerar inte för mig. Jag vill ha deckare och läsa lätt-böcker där det inte gör något om jag en stund tänker på något annat, eller mäter upp mjöl, eller svär över en fläck. Och då fungerar det här faktiskt alldeles utmärkt. Det må vara strunt, men det är bra mycket mer underhållande än mitt eget privata strunt som annars susar omkring i mitt huvud när jag städar.

Fast det visst jag ju att det skulle vara. Nu kommer jag att outa mig själv som den snobb jag ibland är. Men när unga tjejer i hemvården unisont säger att en bok är "såååå bra" då vet jag att jag kommer att tycka att den stinker. Sorry! Men så är det. Inget ont om hemvården i sig, men det är inte en yrkeskategori som lockar till sig så värst många läsare av nobelprislitteratur precis.

En flicka som kallas Alice - Kristin Hannah

Jag gillar Torey Haydens böcker om barn med problem (om vi bortser från de konspiratoriska som Den mekaniska katten m.fl) och någonstans hoppades jag väl att den här boken skulle vara något i den stilen. Det var det inte!
Här finns män som bär sin sexualitet som en sportjacka, tack för den, du!, förment charmiga småstadsoriginal, syskonrivalitet, kärlek, kärlek kärlek och en händelseutveckling som är så förutsägbar att man bara vill gäspa.

Handlingen i korthet.
Julia är en barnpsykolog vars patient dödat flera klasskamrater och därefter begått självmord. Hon frias i rätten men slaktas i pressen. Julias syster Ellie är polischef i den lilla staden Rain Valley och där dyker det plötsligt upp en liten förvildad stum flicka med en varg i famnen. Hon fångas in, men ingen lyckas få henne att prata och trots sina ansträngningar hittar de ingen som saknar henne. Då kallar Ellie på Julia för att få hjälp.

Julia kommer motvilligt. Hon har hela sitt liv varit den underliga flickan som ingen i staden förstod sig på (läs begåvad) och levde alltid i skuggan av sin extremt vackra syster.

I staden finns också Max som inte bara är läkare utan också bär på en hemlig sorg. (Sporjackesexmannen) Den enormt begåvade psykologen Julia ser naturligtvis rakt igenom honom och ser direkt att han är en kvinnotjusare och förolämpar honom gång på gång med kommentarer som får mig att rodna när jag lyssnar. Romansen är självklar från första gången namnet nämns.

Periodvis tycker jag att den lilla flickan Alice som ylar och river sig blodig i ansiktet är den vettigaste personen i den här boken. Jag skulle också vilja göra det ibland när jag lyssnar på det här skräpet.

Och så har vi uppläsaren. Du milde. Det där leendet och småskrattandet är inte min grej. Jag har gått alldeles för många säljkurser. Och småskratta inte när det är meningen att det ska vara roligt! Det är jag som ska skratta, inte den som läser!

Alltså, jag gillar att läsa lättviktare och skräp ibland. Det behövs för att rensa hjärnan. Men det här var lite för dumt för min smak.

Ser man på, jag är redan tillbaka. Och helt oskadad av genomborrande bibliotekarieblickar. Mitt lilla bibliotek har nämligen fått återlämningsapparat. Fatta hur perfekt det är! Nu kan jag låna hur pinsamma böcker som helst utan att rodna. Hej, tantsnuskhylla och självhjälpsböcker!

Nå - kanske senare. Nu lånade jag bara 3 böcker. Om jag nu ändå inte läser så behöver jag ju inte nödvändigtvis skaffa mig ryggbesvär genom att släpa 8-10 kilo böcker i oergonomiska bibliotekskassar. En av de böcker jag lånade var Blodsarv av Denise Mina. Ja vad fan, har jag redan lyssnat på tvåan så kan jag väl läsa ettan också.

Vargtimme - Denise Mina

Det är lite läckert med böcker som utspelar sig på 80-talet. Det är inte så länge sedan (jo det är det, men JAG minns det tydligt, ok?) men så mycket har hänt rent tekniskt. Paddy har ingen mobiltelefon. Hon skriver på maskin med karbonpapper och hon jobbar som journalist utan någon som helst utbildning. Bara det här att det inte finns mobiltelefoner ställer till det i huvudet på mig. Men varför ringer hon inte polisen? frågar jag mig irriterat innan jag kommer på att det kan hon faktiskt inte.

Men som den gnällkärring jag är så har jag ju lite anmärkningar. Paddy är 21 eller 22 år. (Det tycks skifta) Att då använda uttryck som "hela hennes arbetsliv" känns lite fånigt. För fan, hur långt kan det vara? Tre år?

Nåja, nu ska jag i alla fall läsa första boken och kanske få reda på hur det kom sig att Paddy hamnade i jourbilen på nattskiftet. Jag anar skriande orättvisor... Men det är kanske bara jag.

Äntligen!

Att en blogg kunde få mig att svära så mycket, hade jag inte trott. Det var en överraskning. Och inte av det positiva slaget, precis. Nå, nu är jag i alla fall här. Så, då ska jag väl skriva något också.

Nu blev det värre. Jag har inte direkt läst något de senaste dagarna. Värmen gör min hjärna mosig och jag somnar till Venuskastet varje kväll utan att behöva ha tillstymmelse till insomningsbok. Istället har jag lyssnat desto mer.

Vänaste land - Åke Edwardsson

Vad ska jag skriva om den då? Inte mycket, tydligen. Jag har nog överdoserat deckare. Allt jag läser eller lyssnar på lämnar mig ovanligt oberörd. För det mesta struntar jag i vem som är mördaren. Jag tycks ägna mer tid åt att reta mig på oväsentligheter som hur huvudpersonen lyckas jobba så mycket och samtidigt vara ensamstående mamma OCH proffsboxare? Eller varför någon aldrig tycks bedriva något som helst polisarbete utan bara går omkring och känner en massa saker.

I den här boken hittas tre män skjutna till döds i en dygnet-runt-öppen servicebutik. Efter nio cd-skivor får man reda på vem som har gjort det. Och tja kanske lite om varför. Jag struntar faktiskt i vilket. Jag gillar helt enkelt inte Winter något vidare. Det spelar ingen roll att böckerna utspelar sig i Göteborg. Det räcker inte för att hålla mitt intresse uppe.

Dessutom har jag världens fånigaste klagomål. Dialogerna är för realistiska! Faktiskt. I verkligheten hummar och stammar människor och säger  Va, hela tiden. Jag vet. Men jag blir sjukt trött på att höra det i en uppläsning. Här sägs det Va? i varje replikskifte. Ska det vara så? Va? Va?

Jaha. Tyvärr, det är ungefär allt jag har att säga om den här deckaren.

Rum nr 10 - Åke Edwardsson

Jag vet inte var jag har fått det ifrån. Men av någon anledning så trodde jag att den här deckaren skulle vara ganska bra. Kanske har någon sagt det. Kanske har jag läst det någonstans. Det var den i alla fall inte.

Jag har tidigare läst en novellsamling av Edwardsson. Wintersagor tror jag den hette. Det var bland det sämsta jag läst. Den här boken var betydligt bättre. Men jag fattar ändå inte grejen. Är det inte så att Edwardsson säljer jättebra? Varför då?

Kan någon förklara detta mysterium för mig?

I väntan på en bra förklaring så stoppar jag in nästa cd-bok i spelaren. Ytterligare en Edwardsson. Kanske kan jag lösa mysteriet på det viset.

Det där måste vara de 4 absolut vanligast förekommande meningarna i den här ljudboken. Stackars Julia Dufvenius upprepar dem gång på gång. Det skulle jag antagligen inte ens lagt märke till om jag läst boken. Men i en ljudbok blir det enormt tydligt.

Djävulsk risk - Scott Frost

Där satt den! Vilken titel. Jag gissar att förlaget lade ner flera minuter på att hitta den. Djävulsk risk... Wow. Det låter spännande. Känns nytt och fräscht. Verkligen. Originaltiteln är Run the risk, så Djävulsk risk är ju... hm... närapå klockrent.

Nåja, boken är något bättre än titeln. När Frost debuterade med den här boken blev den nominerad till en Edgar award. Positivt är att huvudpersonen Alex är en medelålders kvinna med en sjuttonårig dotter och vi får aldrig veta hur hon ser ut! Hon jagar mördare utan att jag någonsin får veta vad hon har för hårfärg eller vad hon har på sig. Tja utom när det är en bombväst - men det kan jag leva med.

Däremot är det en väldig massa jagande. En seriemördande bombman tar livet av den ena efter den andra och Alex och hennes kollegor jagas fram och tillbaka av den smarte mördaren som hela tiden är flera steg före. När mördaren kidnappar Alex dotter Lacey går jakten upp på överväxel. Jaga, jaga, oj vad de jagar.

Tyvärr är den smarte mördaren inte flera steg före mig. Redan på CD nr 6 vet jag vem mördaren är och sedan är resten av lyssnandet bara en enda lång väntan på att poliserna också ska fatta det.

Jag skyller det på jobbet. Antagligen har jag fått en överdos ord den sista tiden. Kanske har jag suttit med på för många möten, pratat för mycket, lyssnat för mycket. Så kan det vara. För min koncentrationsförmåga tycks vara helt och hållet borta. Den här boken förstod jag verkligen inte mycket av.

Tröstaren - Karin Wahlberg

Det här har varit mitt sällskap på promenaderna hem från jobbet den senaste tiden. Tror jag  i varje fall. Allt tyder på att jag faktiskt har lyssnat på varje cd. I rätt ordning. Men helt utan engagemang. Den här ljudboken fångade mig inte det minsta.

Nu är den slut och jag vet vem som sköt en kvinna på kyrkogården. Jag vet också varför hon senare plötsligt dog på sjukhuset trots att allt talade för att hon var på väg att bli helt återställd. Det vet jag. Riktigt varför det hände är jag inte riktigt lika säker på. Mest för att jag struntar helt och hållet i det. Om alla personerna i den här boken plötsligt hade drabbats av skörbjugg och segnat ner döda hade jag antagligen promenerat vidare lika obekymrad. Jag hade antagligen inte mer än noterat det. Skörbjugg? Jaha, där ser man.

Det här var det mest ointressanta deckare jag någonsin lyssnat på. Jag förmådde inte bry mig om någon av personerna ens för ett ögonblick. Jag struntade verkligen i vem som hade gjort vad och med vem. Konstigt. Jag hoppas att det är jobbets fel. Och att det snart går över. Jag gillar ju att lyssna på ljudböcker. I princip i alla fall.

Jag var ju lite orolig när jag för första gången skulle lyssna på något annat än deckare på min väg hem från jobbet. Skulle det vara tråkigt, eller ännu värre, skulle det bli så sorgligt att jag gick och grät på min promenad vid Fattighusån? Att jag skulle lipa i innerstan finns inte! Någonstans får man ändå dra gränsen.

Jag hade inte behövt oroa mig. Jag varken grät eller hade tråkigt.

Tusen strålande solar - Kahled Hosseini

Åh vilket trevligt sällskap den här boken har varit. Historien må vara tragisk, men det gör ingenting. Jag har i alla fall inte haft tråkigt.

Jag misstänker att de flesta redan kan historien. En femtonåring tvingas resa till Kabul för att gifta sig med en trettio år ädlre man efter att hennes mor tagit livet av sig. Mannen uppfyller alla de fördomar vi kan tänkas ha om afghanska män! Nästan tjugo år senare får hon en olyckssyster när mannen tar sig ytterligare en ung hustru. En som kan föda honom den son han vill ha.

För mig är det inte historien om Marian och Laila och deras vänskap som är största behållningen med den här boken. Det som fångar mig totalt är berättelsen om Afghanistan. Precis som i Flyga drake är det landet och det som händer där som stannar kvar i mitt minne.
Kommunister, krigsherrar och talibaner. För mig är Afghanistan torra ofruktbara berg, med skogstokiga turbanklädda skäggalningar och magra getter. Det är ju allt jag någonsin ser på tv. Och här får jag en helt annan berättelse. Om bördiga marker, skimrande vackra städer, konst, poesi och biografer som visar bollywoodfilmer.

Fast det är ju klart. Man kan inte läsa/höra det här utan att fundera över intelligensen hos talibanledarna. Och vara tacksam för att man inte är kvinna i Afghanistan.

Sharon Dyall läste och det gjorde hon riktigt ,riktigt bra. Jag var inte irriterad på henne en enda gång. Jag har förstås inte den blekaste aning om hon uttalar de persiska orden rätt. Men det låter som musik i mina öron.

Det är fortfarande lite för kallt för att cykla, tycker jag. Så för att få någon form av motion kör jag en halvmesyr. Jag tar spårvagnen på morgonen och promenerar hem på eftermiddagarna. Då tillsammans med en ljudbok. Med ungefär en halvmil till jobbet så hinner jag lyssna en bra stund.
Visst låter en halvmil mycket längre än 5 kilometer? Eller ännu värre 5000 meter. Jag har femtusen meter till jobbet. Det låter ju hur kort som helst.

Mörkertal - Arne Dahl

Den här boken har faktiskt fungerat alldeles utmärkt som sällskap på mina promenader. Den var lagom spännande även om intrigen kanske var i otroligaste laget. Barnpornografi, skolresor, hemliga sällskap, en svartsjuk man som hittar en kista från 1700-talet med ett minst sagt uppseendeväckande innehåll allt hänger ihop på ett inte helt rimligt vis. Men vad gör det? Jag blir i alla fall tillräckligt road för att slippa tänka på hur fult Göteborg är.

Nu ska jag prova något nytt. Jag ska lyssna på något annat än deckare. Jag har fått låna Tusen strålande solar av min svärmor. Hon tyckte inte att den var något vidare. Hon föredrar Nora Roberts. Jag tänker inte kommentera detta. Hon har precis upptäckt deckare och tycker att det är det roligaste som finns just nu. Ju fler mord desto bättre.

Själv är jag lite orolig för hur det ska fungera att lyssna på något som kanske faktiskt är bra. Inget ont om deckare och spänningsromaner, de är bra på sitt sätt. Absolut. Men det är ändå skillnad. Min koncentration är inte alls på samma nivå när jag lyssnar som när jag läser.

Och tänk om den är jättesorglig? Kommer jag att gå gråtande längs fattighusån? Så genant.