Turkiskt snömos
Snö - Orhan Pamuk
Ibland googlar jag recensioner för att få lite perspektiv på saker jag läst. Framför allt när jag känner att något i historien gått mig förbi. För det mesta gör jag det efter att jag har skrivit ner mina egna intryck, men ibland innan. I det här fallet gjorde jag det för en stund sedan.
Enligt SvDs Magnus Eriksson är detta "ännu en utsökt roman av en av samtidens mest betydande författare".
- Jaså, piper jag lite besvärat.
Tydligen har jag läst en klassisk politisk roman som också har en polyfon tendens i Bakhtins bemärkelse, där skilda ideologier bryts mot varandra och får så vältaliga uttryck att striden inte avgörs inom textens ramar.
- Jag tittade nog på fina träd just då, mumlar jag och skruvar lite på mig. Sedan visslar jag en stump.
Jag har kanske inte helt varit med på att det här är en bildningsroman som känsligt tolkar en vinddrivem och i grunden olycklig människas väg till försoning och själsig ro, åtminstone för en tid.
- Jaha, jag tyckte mest att det var en massa fantastiskt naiva människor som sprang omkring och gnällde om att europeerna föraktar dem och var olyckligt kära i kvinnor de i stort sett aldrig hade pratat med. Men att de var olyckliga märkte jag, avslutar jag glatt. Lite belåten med mig själv så där.
Sedan vill jag inte prata mer om den boken. Faktiskt.
Haha! Det var det roligast jag läst på ett bra tag :-)
"Polyfon tendens"? Ojoj.
Ja, men då har jag ju inte läst den helt i onödan då...
Bara nästan.
Jag tyckte den var dötrist... och skrev inte ens några fina fraser om bokeländet.
Jag orkade inte ens igenom bokeländet. Sen må den innehålla hur mycket polyfon tendens som helst (och vad menas med det egentligen?)
Jag hade inte heller tagit mig igenom den om jag inte hade haft min nobelpris-utmaning i år. Men lyssna är ju lättare än att läsa.
Och polyfon...? Har inte den blekaste! Inte vem Bakhtin är heller. Den där recensionen var nog inte skriven för den genomsnittlige nöjesläsaren.
tack för dagens skratt! jag tillhör också de där som började men aldrig blev klar. Jag tuffade ambitiöst på ända till jag insåg att huvudpersonen
a) hade lite för stora likheter med författaren själv
b) var otroligt egenkär och egocentrisk
c) saknade självdistans
Då började jag misstänka att tanterna och farbröderna i svenska akademin kanske läser böcker på ett annat sägg än vad jag gör.
Hej bästa bokidiot!
Ja, visst var Ka ganska gräslig? Uppblåst och dramatisk. Jag hade flytt skrikande om jag hade varit Ipek.
Polyfon, polyfoni - användbara begrepp tycker jag - betyder att det finns fler än en röst i en berättelse.
När jag nyligen var i Istanbul och förstod vilket hat det i Turkiet i vissa kretsar finns mot Orhan Pamuk, så tänkte jag mycket på berättelsen i "Snö" om skolflickorna som inte fick bära slöja och som begick självmord.
Tyckte du verkligen inte att det var intressant alls?
Turkiet ÄR komplext, inte minst religiöst, och jag hade stor glädje av att ha läst "Snö" innan min resa och fått ta del av just mångstämmigheten,polyfonin.
Lena K E
Hej Lena!
Tack för förklaringen - jag får väl medge att jag raljerade en aning över en recension som jag uppfattar som ganska exkluderande. Jag kan tycka att Pamuk förtjänar ett bättre öde. Men alla recensioner kan ju inte skrivas för bjuda in nya läsare till ett författarskap.
Intressant? Jo, jag tyckte faktiskt det i inledningen. Framför allt i de delar som handlade om sjalflickorna, men för mig drunknar det intresseväckande i denna kör av olika röster som alla ska göra sig hörda.
Jag hade också väldigt svårt för det sätt många av människorna beskrivs i boken. Naiva på gränsen till barnsliga. Det blir i och för sig lite mer intressant när berättaren blir tydligare i slutet av boken. Om jag hade läst istället för att lyssna, hade jag garanterat bläddrat fram och läst om vissa stycken. Men å andra sidan; om jag hade läst boken hade jag antagligen inte kommit så långt över huvud taget.
Det här var inte rätt ingång till Pamuk för mig.