Från snö till frost
Och från turkar till skåningar. Säga vad man vill om Mankell men efter 22 timmar turkisk nobelpristagare så var en Wallanderdeckare precis lagom.
Innan frosten - Henning Mankell
Stefan Sauk var uppläsare och Jeeeesus vad han har pluggat dialekter. Det pratas skånska, västgötska, danska och norska om vartannat. Det festliga är dock att det bara är bipersoner som talar skånska. Wallander och andra huvudpersoner talar Saukska med lätt amerikaniserade rrr. Det är jag i och för sig tacksam för – jag tror inte att jag hade pallat med 15 cd-skivor på skånska.
Här dyker det upp religiösa fanatiker igen. Och precis som i tidigare böcker med samma tema är det svårt att få dem riktigt trovärdiga. Problemet är väl att det är precis lika svårt i verkligheten. Det går antagligen inte att vara övertygad om att man är innehavare av den enda sanningen utan att verka totalt fnoskig. Så trots att jag vet att tusentals människor har följt uppenbart vridna människor som Jim Jones och Hans Scheike, känns det ändå inte trovärdigt.
Sedan hjälper det ju inte att Mankell är nästan outhärdligt pompös ibland. Man kan riktigt känna hur nöjd han är med vissa stiliga formuleringar. Så nöjd att romanfigurerna är tvungna att uppmärksamma det och kommentera det i tankarna eftersom vanliga människor inte pratar på det viset… ”Hon var avundsjuk på Annas sätt att måla upp bilder av sina känslor med orden” (fritt fabulerat citat) Kill your darlings, Henning!
Men jag ska inte klaga för mycket. Det här har varit ett riktigt trevligt sällskap på mina promenader i ett gråmurrigt och regnigt Göteborg.
Innan frosten - Henning Mankell
Stefan Sauk var uppläsare och Jeeeesus vad han har pluggat dialekter. Det pratas skånska, västgötska, danska och norska om vartannat. Det festliga är dock att det bara är bipersoner som talar skånska. Wallander och andra huvudpersoner talar Saukska med lätt amerikaniserade rrr. Det är jag i och för sig tacksam för – jag tror inte att jag hade pallat med 15 cd-skivor på skånska.
Här dyker det upp religiösa fanatiker igen. Och precis som i tidigare böcker med samma tema är det svårt att få dem riktigt trovärdiga. Problemet är väl att det är precis lika svårt i verkligheten. Det går antagligen inte att vara övertygad om att man är innehavare av den enda sanningen utan att verka totalt fnoskig. Så trots att jag vet att tusentals människor har följt uppenbart vridna människor som Jim Jones och Hans Scheike, känns det ändå inte trovärdigt.
Sedan hjälper det ju inte att Mankell är nästan outhärdligt pompös ibland. Man kan riktigt känna hur nöjd han är med vissa stiliga formuleringar. Så nöjd att romanfigurerna är tvungna att uppmärksamma det och kommentera det i tankarna eftersom vanliga människor inte pratar på det viset… ”Hon var avundsjuk på Annas sätt att måla upp bilder av sina känslor med orden” (fritt fabulerat citat) Kill your darlings, Henning!
Men jag ska inte klaga för mycket. Det här har varit ett riktigt trevligt sällskap på mina promenader i ett gråmurrigt och regnigt Göteborg.
Kommentarer
Postat av: Jessica på Sapere Aude
Men funkar det verkligen, blir det inte lite konstigt att Sauk förställer rösten så? Tänkter att det blir som när en förälder ska läsa en saga och barnen bara "Men mamma, nu låter ju kossan som ekorren" för att man typ glömt vilken röst som hörde till vilken karaktär. Jaja, han är ju proffs, men ändå...
Postat av: Pi
Det blir lite teater över det hela, men det fungerar faktiskt bättre än vad man skulle tro. Han måste ha gått igenom manus och märkt upp replikerna innan. Jag märker aldrig att det blev fel någonstans. Och det är som sagt inte alla rösterna. Kurt och Linda Wallander och de flesta andra talar som sagt Saukiska.
Trackback