gemen och verserad

Fast det visst jag ju att det skulle vara. Nu kommer jag att outa mig själv som den snobb jag ibland är. Men när unga tjejer i hemvården unisont säger att en bok är "såååå bra" då vet jag att jag kommer att tycka att den stinker. Sorry! Men så är det. Inget ont om hemvården i sig, men det är inte en yrkeskategori som lockar till sig så värst många läsare av nobelprislitteratur precis.

En flicka som kallas Alice - Kristin Hannah

Jag gillar Torey Haydens böcker om barn med problem (om vi bortser från de konspiratoriska som Den mekaniska katten m.fl) och någonstans hoppades jag väl att den här boken skulle vara något i den stilen. Det var det inte!
Här finns män som bär sin sexualitet som en sportjacka, tack för den, du!, förment charmiga småstadsoriginal, syskonrivalitet, kärlek, kärlek kärlek och en händelseutveckling som är så förutsägbar att man bara vill gäspa.

Handlingen i korthet.
Julia är en barnpsykolog vars patient dödat flera klasskamrater och därefter begått självmord. Hon frias i rätten men slaktas i pressen. Julias syster Ellie är polischef i den lilla staden Rain Valley och där dyker det plötsligt upp en liten förvildad stum flicka med en varg i famnen. Hon fångas in, men ingen lyckas få henne att prata och trots sina ansträngningar hittar de ingen som saknar henne. Då kallar Ellie på Julia för att få hjälp.

Julia kommer motvilligt. Hon har hela sitt liv varit den underliga flickan som ingen i staden förstod sig på (läs begåvad) och levde alltid i skuggan av sin extremt vackra syster.

I staden finns också Max som inte bara är läkare utan också bär på en hemlig sorg. (Sporjackesexmannen) Den enormt begåvade psykologen Julia ser naturligtvis rakt igenom honom och ser direkt att han är en kvinnotjusare och förolämpar honom gång på gång med kommentarer som får mig att rodna när jag lyssnar. Romansen är självklar från första gången namnet nämns.

Periodvis tycker jag att den lilla flickan Alice som ylar och river sig blodig i ansiktet är den vettigaste personen i den här boken. Jag skulle också vilja göra det ibland när jag lyssnar på det här skräpet.

Och så har vi uppläsaren. Du milde. Det där leendet och småskrattandet är inte min grej. Jag har gått alldeles för många säljkurser. Och småskratta inte när det är meningen att det ska vara roligt! Det är jag som ska skratta, inte den som läser!

Alltså, jag gillar att läsa lättviktare och skräp ibland. Det behövs för att rensa hjärnan. Men det här var lite för dumt för min smak.