gemen och verserad

Verkligheten intresserar mig inte så där värst mycket. Men ibland blir jag ändå lite nyfiken. Som på den här boken där Karin Thunberg reser tillbaka till sin barndomsö för att försöka förstå vad som fick hennes mamma att bli en sopmamma. Bara ordet, sopmamma, räcker ju för att jag ska bli intresserad.

En dag ska jag berätta om mamma - Karin Thunberg

Tyvärr har författaren själv läst in boken. Jag kan visserligen förstå det eftersom materialet är mycket personligt. Men kvinnan hoppar över minst hälften av alla R och det gör mig fullständigt skogstokig. Inte så att hon har talfel - inte alls. Hon kan säga r lika bra som alla andra om ordet är ram, ramla eller kanske  rosenrasande. Men så snart bokstaven befinner sig inuti ett ord så försvinner det. Eller ska jag skriva fösvinner?

Några direkta svart får man inte förstås. Några sådana finns antagligen inte. Skulle mamman låtit bli att utveckla den här störningen om hon inte hade flyttat tillbaka till ön efter sina studier. Hade hon klarat sig om hon hade haft ett arbete utanför hemmet? Kanske. Vem vet? Ett kringskuret kvinnoliv med en studiebegåvning som aldrig kommer till någon användning - kan det räcka för att utlösa en oförmåga att slänga saker? Frågorna är lika många när boken är slut.