gemen och verserad

Nej, nu får jag ta och skärpa mig lite. Även om jag inte har någon direkt blogglust så kan jag åtminstone skriva ner de böcker jag läst eller lyssnat på. Om inte annat så kanske jag slipper låna dem igen. Och det kan ju vara bra. Livet är för kort för att man ska läsa böcker man inte gillar något vidare flera gånger. Den här vill jag till exempel inte höra igen.

Jag minns att jag sprang - Ron McLarty

Det finns försonande drag hos den här boken. Återblickarna på barndomen och uppväxten med en mentalsjuk syster är helt okey läsning. Men resten känns lite unket. Den fete, kedjerökande, alkoholiserade Smithy Ide förlorar båda sina föräldrar i en bilolycka. Samtidigt får han reda på att man har hittat hans syster, som varit försvunnen i 20 år, död på andra sidan landet. Som av en slump ger han sig av på en cykeltur. Stupfull. Och sedan fortsätter han bara att cykla. Tvärs över den amerikanska kontinenten.

Det är alltså så man ska bära sig åt för att sluta röka och supa! För inte nog med att Smithy går ned i vikt - hans beroende av alkohol och cigaretter tycks försvinna direkt också. Massa viktiga människor träffar han också. Tänka sig. Både riktigt fina, goda människor och dåliga trångsynta medborgare. Vanliga tråkmånsar tycks han dock slippa träffa. Smithy blir påkörd, misshandlad och skjuten - men också omhändertagen, vårdad och generöst behandlad av fina, fina medmänniskor. Det skulle kunna vara klassisk feelgood, men det funkar inte riktigt för mig. Smithy är så himla blek och ointressant att jag har väldigt svårt att bry mig om vad som händer honom.

Det finns en kärlekshistoria också. Den ger mig rysningar över hela kroppen. Men det kan delvis vara uppläsarens fel. Telefonsamtalen mellan Smithy och grannflickan Norma var riktigt irriterande. Stephen King får gilla det här hur mycket han vill - jag gör det inte.