En bokkedja med nystart
Jag är i kapp. Med tanke på min sporadiska läsning just nu så känns det väldigt bra att ha något annat att pyssla med här på bloggen. Nystart alltså, då ska vi se. Början är enkel. Vad kan vara en bättre plats för en nystart än ett rehabiliteringshem?
En oväntad semester - Marian Keyes
Min favorit av hennes i övrigt halvjumma böcker. Jag är inte något sort fan av MK, men den här boken gillade jag verkligen när jag läste den första gången. Huvudpersonen går motvilligt med på att lägga in sig på rehab med förhoppningen att träffa kändisar och andra coola människor. För några problem har hon ju inte egentligen. Hon skulle kunna sluta precis när hon vill. Det är bara så att hon inte haft någon lust. Men beroende är hon så klart inte alls.
En som har kommit längre i sitt beroende och med knapp nöd överlever är huvudpersonen i den här troligtivs fiktiva självbiografin.
Tusen små bitar av James Frey
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Verkligheten är överskattad, ge mig en bra lögn så är jag nöjd. Det här kanske är llögn och påhitt från början till slut men jag bryr mig inte. Jag gillar den här berättelsen om drogmissbruk och rehabilitering. Här finns också den otroligt coole Leonard som uppenbarligen är något slags gangsterboss.
En gangster fast kanske inte riktigt en boss är Bubba. Min favorit i Lehanes böcker till exempel:
Gone Baby, gone
Bubba är självklart tillräckligt hård för att bli boss för vilket gangstergäng som helst. Men troligtvis är han för psykopatisk och osocial för att fungera. Lehane gör mig alldeles lycklig. Jag gillar hans svarta deckarberättelser även om intrigerna ofta är direkt löjligt snåriga. Det gör ingenting. För mig är det flytet i texten och det sköna mörka persongalleriet som är själva njutningen med läsningen. Och när vi kommer till mörka personligheter så är Bubba obestridlig kung.
Bubbas är kanske sociopat, och något är garanterat felskruvat även hos nästa huvudperson. Nu talar vi nattsvarta kriminalromaner!
Strega av Andrew Vachss
Burke är inte heller någon jag skulle vilja ha i min närmsta bekantskapskrets. Ingen man vill äta middag med, om vi säger så. Men om man råkar ut för något så är han antagligen rätt person att känna. Vachss böcker är riktigt toksvarta och rejält brutala. Det verkar inte finnas så värst många översatta, men Strega tror jag finns i svensk version. Här ger sig Burke ut på jakt efter barnpornografi och tja... att det inte är någon upplyftande historia kan man lugnt räkna med. Svart och starkt. Precis som den pepparsoppa Burke brukar äta på den kinarestaurangen där... Äsch, det får ni läsa själva. Jag gillar, men jag är ganska säker på att lika många avskyr den här sortens deckare.
Klar för denna gången. Då är jag väl ikapp hoppas jag!
En oväntad semester - Marian Keyes
Min favorit av hennes i övrigt halvjumma böcker. Jag är inte något sort fan av MK, men den här boken gillade jag verkligen när jag läste den första gången. Huvudpersonen går motvilligt med på att lägga in sig på rehab med förhoppningen att träffa kändisar och andra coola människor. För några problem har hon ju inte egentligen. Hon skulle kunna sluta precis när hon vill. Det är bara så att hon inte haft någon lust. Men beroende är hon så klart inte alls.
En som har kommit längre i sitt beroende och med knapp nöd överlever är huvudpersonen i den här troligtivs fiktiva självbiografin.
Tusen små bitar av James Frey
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Verkligheten är överskattad, ge mig en bra lögn så är jag nöjd. Det här kanske är llögn och påhitt från början till slut men jag bryr mig inte. Jag gillar den här berättelsen om drogmissbruk och rehabilitering. Här finns också den otroligt coole Leonard som uppenbarligen är något slags gangsterboss.
En gangster fast kanske inte riktigt en boss är Bubba. Min favorit i Lehanes böcker till exempel:
Gone Baby, gone
Bubba är självklart tillräckligt hård för att bli boss för vilket gangstergäng som helst. Men troligtvis är han för psykopatisk och osocial för att fungera. Lehane gör mig alldeles lycklig. Jag gillar hans svarta deckarberättelser även om intrigerna ofta är direkt löjligt snåriga. Det gör ingenting. För mig är det flytet i texten och det sköna mörka persongalleriet som är själva njutningen med läsningen. Och när vi kommer till mörka personligheter så är Bubba obestridlig kung.
Bubbas är kanske sociopat, och något är garanterat felskruvat även hos nästa huvudperson. Nu talar vi nattsvarta kriminalromaner!
Strega av Andrew Vachss
Burke är inte heller någon jag skulle vilja ha i min närmsta bekantskapskrets. Ingen man vill äta middag med, om vi säger så. Men om man råkar ut för något så är han antagligen rätt person att känna. Vachss böcker är riktigt toksvarta och rejält brutala. Det verkar inte finnas så värst många översatta, men Strega tror jag finns i svensk version. Här ger sig Burke ut på jakt efter barnpornografi och tja... att det inte är någon upplyftande historia kan man lugnt räkna med. Svart och starkt. Precis som den pepparsoppa Burke brukar äta på den kinarestaurangen där... Äsch, det får ni läsa själva. Jag gillar, men jag är ganska säker på att lika många avskyr den här sortens deckare.
Klar för denna gången. Då är jag väl ikapp hoppas jag!
Kommentarer
Trackback