gemen och verserad

Nåja nästan. Jag hade faktiskt nästan en vecka på mig för att läsa ut den första boken i Martinas utmaning om klassiska kvinnor. Jag kan nu alltså sälla mig till skaran som har läst

Rosen på Tistelön - Emelie Flygare-Carlén

Det började rent fantastiskt segt. Under de första två eller tre kapitlen var språket en väldigt bromskloss för mig. Meningar som "Hans drag ägde ett vackert manligt uttryck, en viss befallande styrka; men läppens hånfulla krökning, jämte det vilda, oroliga i hans irrande öga, ingav den föreställningen, att över hans själ nu ruvade ett tungt bekymmer." känns onekligen lite tungfotade. För att ha en chans att  hänga med var jag tvungen att dra ner tempot rejält.

Men efter ett tag gick det lättare. snart slutade jag tänka på språket och kunde istället koncentrera mig på berättelsen om människorna på Tistelön. Eftersom Martina redan har gjort en alldeles storartad resumé av handlingen struntar jag i det och koncentrerar mig på andra saker. Varför inte personerna?

Den vackra Gabriella, Rosen på Tistelön, är faktiskt den minst intressanta personen i boken. Den vackra unga flickan är sällan en särskilt tacksam roll vare sig på scen eller i litteraturen. Ofta används hon bara som något för de andra gestalterna att reagera på. Så också här - även om hon faktiskt får fatta ett rejält beslut i slutet av boken. Men jag ska återvända till Rosen senare. De övriga personerna i boken är desto roligare. Även om de är väldigt tydliga typer, så lyckas författaren ändå få dem att engagera mig. Jag vill verkligen veta hur det ska gå för dem. Att det inte ska gå bra, är inte så svårt att räkna ut. Desto svårare är det att fundera ut hur jag önskar att det ska gå. Precis som för Martina så växlar mina sympatier från den ena till den andra personen i boken.
När jag börjar tänka: ja, ja, men det var ju länge sedan. om ett kallblodigt trippelmord (eller är det ännu fler som dör?) och tycka att det vore väl ändå bättre om mördarna kom undan - då har författaren gjort ett bra jobb.

Fattigdomen i skärgården beskrivs ganska utförligt, men de fattiga själva får inga personligheter. De är mest tacksamma statister som med en tår i ögat tar emot en påse snus eller några potatisar. Det är lite synd, men det finns å andra sidan personligheter så att det räcker ändå. Som den galne Anton som genom hela boken är den som håller de andras öde i sin hand. Ett ansvar som gör honom sjukare och mer förvirrad för varje år. Eller, favoriten, fru Katarina som minns sin gubbe med så mycket kärlek att det minsann kniper lite i hjärtat även på en surkart som mig.

Även om boken är lite lång så håller den absolut för att läsas än idag. Visst känns många åsikter daterade och det är bara att lägga band på sina mer feministiska synpunkter, men historien är faktiskt fortfarande spännande.

En sista liten notering om Gabriella bara. På allra sista sidan i boken kommer en resande till trakten. För en liten extra penning kan man få titta in i ett rum. Där bakom gardinen skymtar en skrynklig ihopkrumpen gumma. Hennes matta händer leker mekaniskt med två små snäckor. Av skönhet syns inga spår i det gulbleka ansiktet. Det är Rosen på Tistelön. Nu till mitt problem - det här sista stycket utspelar sig trettio år efter de övriga händelserna i boken. Vilket, om jag inte räknar fullkomligt galet, betyder att Rosen är 49 år! Visst var livet tufft på den tiden, men ändå! Jag hoppas verkligen att ingen tänker beskriva mig sådär om fem år.