gemen och verserad

Min svägerska lämnade den här boken när hon reste hem. Jag hade sett henne sitta och skratta när hon läste den och de bloggare som skrivit om den har också varit positiva. Så varför inte, en rolig bok kunde väl vara precis vad jag behövde nu i gråvädret?

Marley och jag - John Grogan

Alltså, jag gillar hundar. Och katter. Men Marley hade jag nog blivit vansinnig på. En så neurotisk hund vet jag inte om jag hade klarat av. Fast han är ju snäll förstås.
Jag vet inte om det är mitt allmäna februarihumör som ställer till det - men jag tyckte inte att den här boken var så värst rolig. Småcharmig visst, men inte så mycket mer.

Fast det är klart. Det fanns ett ställe som faktiskt fick mig att skratta rejält. John tar Marley till ett ställe som kallas hundstranden. En av de ytterst få stränder i trakten där hundar inte är förbjudna. För att försöka behålla det så har hundägarna utvecklat ett antal regler. Alla ser till att deras hundar har gjort ifrån sig ordentligt innan de kommer till standen och eventuella olyckor plockas omedelbart bort. Självklart har alla med vatten till sina hundar. Tyvärr blir Marley alldeles för lycklig och upphetsad av att vara på stranden. Inte har han tid dricka vatten! Istället lapar han gång på gång i sig havsvatten. Vilket inte bara får honom att kräkas i vattnet. Han drabbas dessutom av diarre. Det är då John slutligen accepterar att hans hund är efterbliven.

Sorgligt blir det förstås när Marley blir gammal. Det gör ont i hjärtat att läsa om gamla djur. Det är så ledsamt att jag faktiskt kan känna mig lite tacksam över att min katt (för övrigt världens vackraste, snällaste, roligaste och smartaste djur, så klart) bara försvann en dag och aldrig kom tillbaka. Även om jag inte riktigt tror det, så kan jag fantisera om att hon faktiskt bara tröttnade på oss och bestämde sig för att flytta in hos några andra roligare människor som serverade bättre mat.