Kort om brott
Ser man på. Nu börjar jag i alla fall få upp lite mer tempo på läsningen. Entusiasmen är dock fortfarande låg tyvärr. Det här borde jag ju gå i spinn på. Reportage. Om svenska brott. Låter ju som perfekt läsning för mig. Men icke då! Upplevelsen blir ändå ganska ljummen.
I brottets spår - Walter Repo
Den här killen blev tydligen Årets Frilansjournalist 2007. Där ser man. Nå, det är inte hans sätt att skriva som jag ogillar, även om jag inte direkt är översvallande förtjust heller. Problemet är snarare att reposrtagen är för korta. 21 brott på 238 sidor ger ju inga fantastiska fördjupningar precis.
Men några ljuspunkter finns det förstås. Pojken som skakade Malmö ger en hel del information som dagstidningarna valde att utelämna. Som att Skolbombarens vapengömma med pistoler och pumpgevär var av den typen man kan köpa på Hobbex.
Några historier är riktigt skrämmande. Visst är det otäckt med en människa som hör aztekernas dödsgud Mictian innuti sitt huvud. Men frågan är om det inte är ännu läskigare med två supande tonårskillar som bara bestämmer sig för att döda någon en kväll. Eftersom allt är så tråkigt. Det är betydligt lättare att förstå att den som är mitt uppe i en aktiv psykos hugger ihjäl människor, än att uttråkade tonåringar gör det och därefter fortsätter att skända den döde och dessutom kommer tillbaka till brottsplatsen för att plocka med sig ett öga. Sådant ger mig rysningar.
Med hälften så många reportage till samma mängd sidor hade den här boken passat mig bätre. Men kanske fanns inget mer att berätta?
I brottets spår - Walter Repo
Den här killen blev tydligen Årets Frilansjournalist 2007. Där ser man. Nå, det är inte hans sätt att skriva som jag ogillar, även om jag inte direkt är översvallande förtjust heller. Problemet är snarare att reposrtagen är för korta. 21 brott på 238 sidor ger ju inga fantastiska fördjupningar precis.
Men några ljuspunkter finns det förstås. Pojken som skakade Malmö ger en hel del information som dagstidningarna valde att utelämna. Som att Skolbombarens vapengömma med pistoler och pumpgevär var av den typen man kan köpa på Hobbex.
Några historier är riktigt skrämmande. Visst är det otäckt med en människa som hör aztekernas dödsgud Mictian innuti sitt huvud. Men frågan är om det inte är ännu läskigare med två supande tonårskillar som bara bestämmer sig för att döda någon en kväll. Eftersom allt är så tråkigt. Det är betydligt lättare att förstå att den som är mitt uppe i en aktiv psykos hugger ihjäl människor, än att uttråkade tonåringar gör det och därefter fortsätter att skända den döde och dessutom kommer tillbaka till brottsplatsen för att plocka med sig ett öga. Sådant ger mig rysningar.
Med hälften så många reportage till samma mängd sidor hade den här boken passat mig bätre. Men kanske fanns inget mer att berätta?
Kommentarer
Trackback