Lite festligt faktiskt
Där ser man. Det var ju tur att tv talade om det. För jag har verkligen inte märkt något utav det. Det är uppenbarligen inte bokbloggarna som är upprörda. Eller? Tycker ni något?
Fast sedan läste jag några uttalande av de här upprörda bloggarna och då förstod jag lite bättre. Det var citat som "Jag tycker inte om att läsa, men den här boken...." och "Om Sveriges mest sålda roman inte är sanning så är det ju skandal" och då förstod jag lite bättre. Det är inte de bloggarna jag brukar läsa, direkt.
På något sätt känns det lite ledsamt. Att så många inte kan finna något värde i en bok om den inte är sann. Inte just Marklund! Att de känner sig lurade kan jag väl förstå på sätt och vis. Men principen är sorglig. En massa människor vill bara läsa sanna berättelser. Om inget barn blivit plågat i framställningen av boken så är den tydligen inte värd att läsa.
Ja, det är verkligen sorgligt isf. Tycker en bok till stor del ska främja folks fantasi och då kan den inte vara helt sann. Om de bara vill läsa sanna berättelser så är det nästan grymt mot alla andra underbara berättelser därute, och hur gör de med sagor för barnen förresten? Jag undrar det...
En annan intressant sak med denna sk bloggstorm är att jag vill minnas att jag precis innan den drog igång (om den nu drog igång alls) läste åtminstone ett par inlägg där blogginnehavaren fått ett mail med uppmaning om att skriva om denna angelägna fråga att Marklund LJUGIT i sin bok. Jag vill minnas att åtminstone en bloggare reaktion på det var att ja! det ska jag nog tamejtusan ta och göra. Underförstått glad över att någon sett just denna blogg och bett just honom/henne att skriva i en "angelägen fråga".
Om det nu är någon bloggstorm alls så känns det som att det är någon som medvetet skapat denna storm. Någon som ville att andra skulle föra deras kamp. DET tycker jag är intressant.
Och som snart klar svensklärare kan jag också tycka det är sorgligt att människor inte har större potential som kritiska läsare. Att det ska vara "sant" bara för att det står det på boken när allt annat talar för att boken till stor del är roman. Att jämföra (kanske lite knaggligt men ändå) med dokusåpor.... Vad är "sant" egentligen? Tänker definitivt arbeta med att få upp elevers ögon för faktionen!
Jag håller med, varför är folk så fixerade vid att en berättelse måste vara sann? Jag har inte brytt mig om den här boken så mycket, så jag har aldrig tänkt att vartenda ord i den skulle varit sann.
Blogguppror är ett väldigt överdrivet uttryck. De flesta som gormar högst om hur viktiga bloggares åsikter är, ser bara sin egen lilla bloggomgivning där alla skriker lika högt, med eller mot varandra.
Sanningen är överskattad som litterär genre!
Men för många tycks det inte vara värt att läsa en text om den inte är "sann". Jag förstår det inte, men jag tycker att det är lite sorgligt på något sätt.
Sanningen i sig kanske inte är så intressant, de flesta uppfattar antagligen boken den som en roman. Men jag tycker nog att det är ett problem om faktiska människor blir felaktigt utpekade (som det påstås).
Görel - du har förstås rätt i det. Men för de allra flesta så är väl både Mia och mannen som förföjt henne helt anonyma? Vad jag vet har ingen någonsin trätt fram offentligt. Men jag kan förstås ha missat något.