gemen och verserad

Det blir inget läst just nu. Andra saker tar massa plats och bråkar med min vakna tid. Jag har för mycket att tänka på helt enkelt. Alltså blir det tv och ljudböcker. Och nu är jag klar med en till.

Ont blod - Arne Dahl

Jag vet att jag ondgjorde mig över den enormt taffliga polisinsats som A-gruppen gjorde i början av den här boken. Men efter den fåniga inledningen tycker jag nog ändå att boken repade sig en aning. Fast framför allt är det nog den torra humorn som lyser igenom här och var som är boken främsta tillgång. Jag småfnissar högt flera gånger medan jag går och städar och diskar. Något jag verkligen uppskattar eftersom städning och diskning är bland det tristaste jag vet.

Något lustigt jag har lagt märke till är att jag hakar upp mig mycket mer på enstaka ord när jag lyssnar på ljudbäcker än när jag läser. Dahl använder oroväckande ofta ordet "snoken" om människors näsor. Finns det någon annan som gör det? Inte jag i varje fall. Jag tror att det är tre eller fyra gånger som dörrar slås upp "rakt på snoken" på någon i den här boken. Jag har aldrig använt ordet snoken någonsin och för mig känns det helt onaturligt. Är det stockholmska? Får ni saker rakt på snoken? Jag får i och för sig sällan dörrar eller bollar i ansiktet, men om jag får det så får jag dem på näsan - inte på snoken. Garanterat!