gemen och verserad

Det får räcka för ett tag nu. De afrikanska böcker jag läst har inte varit dåliga på något sätt. Med tanke på hur lite afrikansk litteratur som översätts till svenska kan man nog lita på att kvaliteten är en bit över den Läckbergska. Men det räcker ändå inte riktigt.

Winnie Mandelas klagan - Njabulo S Ndebele

Här är det kvinnornas historier som berättas. Kvinnor som väntar. Vars roll det har blivit att vänta på en man. Männen är borta av olika skäl. En studerar, en annan bara försvinner och Nelson vet vi ju alla var han tillbringade sin tid.

Det är som sagt inte dåligt. Men samtidgt är det lite för främmande. Jag har hela tiden en känsla av att jag missar stora delar eftersom jag är så dåligt insatt i den sydafrikanska politiken och kulturen.

Jag kan tänka mig att det är så här det fungerar för funktionella analfabeter. De som alltså inte själva upplever att de har lässvårigheter, men som ändå har svårt att tolka texter. Tydligast brukar man upptäcka dem bland bloggkommentarer där det är tydligt att varje spår av ironi har gått dem förbi. (Dock inte bland de stjärnor som kommenterar mina bloggar. Jag tycks bara locka till mig übersmarta människor. Tja, om vi bortser från de där tomtarna som tycker att jag bör förlänga min penis...)

Nå, tillbaka till ämnet. Jag känner mig alltså lite dum när jag läser afrikansk litteratur. Så nu tror jag att det får räcka med afrikaner för i år. Förutom Soyinka, men den boken sparar jag ett tag. Jag ska nog försöka hitta någon ny sydamerikan istället.