Sanningens ögonblick
Jag har aldrig blivit utskälld av Janne Josefsson. Det hade säkert varit en skrämmande upplevelse. Däremot har jag sprungit in i honom när jag sprang runt ett gathörn. Men den gode Josefsson var mycket vänlig och frågade bara om jag slog mig. Inga utskällningar där inte.
Det andra är förstås (någorlunda sant.
1. Jag var med på en filminspelning och råkade falla i vattnet. Eftersom det oväntat hade blivit väldigt kallt hade min mamma tvingat mig att sätta på mig alla kläder jag hade med mig (även pyjamasen). Så för att inte frysa ihhjäl fick jag låna jättefula statistkläder tills mina hade torkat. Jag skämdes som en hund när vi skulle äta middag i restaurangen.
2. Jodå, det finns en byfåne som bygger på mig. Åtminstone delvis. Jag gjorde ett fånigt litet misstag när jag var 10-11 år och kring detta började det spinnas en historia om hur en vuxen skulle reagerat i samma situation och det blev en del av figurens personlighet.
3. Jag har ringt Camilla Läckberg när hon körde bil i Stockholms innerstad. Hon hade ingen handsfree och var väldigt nära att krocka när hon skulle försöka titta i sin almanacka samtidigt. Ingen bra idé.
5. Nej Marie Hermansson har kanske inte tid att baka. Men hon är smart nog att smita förbi franska bageriet och köpa med sig fortfarande varma croissanter till möten. Ett lätt sätt att bli en mycket populär författare!
Så var det med den saken!
Woohoo!
Woohoo, minsann!
Vilken serie? Vad var misstaget? Håll oss inte på sträckbänken, snälla!
Låt oss strunta i serien. Men misstaget kan jag bjuda på. Jag var med ute och letade efter inspelningsplatser, tror jag. Och så blev jag ombedd att gå utefter en väg för att göra en provfilmning. Visst, sa jag och traskade iväg. Och jag gick och gick och gick. Till slut började jag undra hur länge jag skulle gå, men eftersom ingen hade sagt något så vågade jag inte stanna utan bara fortsatte.
Jag hann gå extremt långt innan de till slut kom ikapp mig med bilen. Då hade de ropat och skrikit hur länge som helst, men eftersom det var motvind så hörde jag dem inte. Till slut hade de ju fått ge upp, packa in kameran och sätta av efter mig. Annars hade jag antagligen fortsatt gå tills jag blev tonåring och slutade göra vad folk sa till mig...
Ingen stor grej, alltså. Men drar man beteendet till sin spets, så får du en vuxen byfåne.
Och jag fick aldrig några filmroller.